Truth matters? Apparently not about sediment varves for young-earth creationists

Dave Hawkins at the blog "Truth Matters" is evidently a young-earth creationist who, like most other young-earth creationists, has to spend inordinate amounts of time and energy denying reality. The world is full of deluded people and normally it is not worth our time to give them any attention. However, it so happens that a blog post of Dave's about Lake Suigetsu and sediment varve (see also here) chronologies came up in a discussion (in Swedish). I have run across Dave's post before, and at the time just glanced through it to identify the most glaring falsehoods and mistakes. Normally there would be no need to spend time debunking this; Dave is honest (or suicidal) enough to provide links within his blog post to discussion forums where people explain to him exactly why he is dead wrong in his conjectures. In the comments there is also a link to an efficient and concise debunking of his post.  Alas, this does not seem to register with Dave; judging from the irritation displayed by his opponents, it is not the first time they try to explain these things to him.

However, the creationist Erik Scherman probably failed to perform due diligence in applying critical thinking when reading Dave's post and citing it in the discussion. For the sake of that discussion I need to shoulder the distasteful burden to demonstrate that truth indeed matters very little, when it comes to something that goes against the preconceived notions of Dave and other young-earth creationists. Ah well; here we go:

Dave: " They say that Lake Suigetsu has a continuous record of varves (fine laminations deposited annually) in the sediment below the lake for the last 100,000 years or so. [...]

But does it really? Or is this just one more false claim put forth by anti-creationists? [...]

We cannot say for sure yet, but it’s looking like yet another false claim. I have now been investigating Lake Suigetsu off and on since June 2007 and I have discovered some very fascinating stuff. For instance …"

[wait for it...]

"1) INCREASING RECOGNITION THAT MANY “VARVES” ARE NOT ANNUAL LAMINATIONS AFTER ALL."

Dave's first "argument" is thus not an attempt to deal specifically with the matter at hand, but a rather blunt rhetorical device to soften us up by throwing  uncertainty about the whole concept ov varves into the discussion.

Dave provides a quote from geologist R.M. Quigley, cited in a (now disappeared?) Answers in Genesis article, that bears every sign of being a quote mine to cast unwarranted doubt on the varve phenomenon. I hope it is obvious to the general reader that this has no bearing on the case at hand. When scientists are aware of a potential source of error and apply more stringent criteria as a result, this is not a sign that the whole phenomenon is questionable.

Moreover, in the forum discussion it is shown that the Quigley quote is indeed a quote mine; Quigley's text is partly an appeal for more stringent terminology to avoid confusion, and partly a discussion about diagnostic criteria to distinguish true varves from non-annual events. Unfortunately, this exchange seems to have very little impact on Dave's thinking (see also here - Dave is not a first-time offender when posting his blog post, but has been engaged in the same discussion for weeks). Instead, Dave (inexplicably) comes away with the impression that there is a legitimate case to be made that true annual varves are somehow in doubt.

Fortified with these general conjectures, Dave now launches into a specific example that is supposed to further undermine the case for sediment varves (brace yourselves!):

"2) ORIGINAL THIRD SISTER LAKE RESEARCHERS WERE WRONG ABOUT LAMINATIONS BEING ANNUAL"

Oh my! Somewhere, someone misinterpreted sediments as varves! I guess that means that we have to scrap the whole idea..? Does Dave argue that  the whole evidentiary material for varves is undermined by a single case of someone sloppily mis-assigning a banded sediment formation? Hard to tell, because Dave does not attempt to put this single case in a general context. He just throws it out there without any further comments, in a "just sayin..., nudge, nudge"-kind of way. However, in a forum discussion right around the time of Dave's blog post it is obvious that this is more or less Dave's point. In the forum, it is explained to Dave multiple times why Third Sister Lake sediments are different in several fundamental ways from true annual varves, including those found in Lake Suigetsu, but I see no mention of this in the blog post.

Third sister lake exhibits banded sediments that in the 1930s and 1960s apparently were mistakenly assumed to represent varves, but a thorough sedimentological analysis of these banding patterns by Hammer and Stoermer (1997) demonstrated that these bands did not correspond to annual events.

Ironically, rather than undermining the general case for varves, the analysis is a text book example on how diagnostic criteria in the form of sedimentology and algal blooms can be applied to distinguish true varves from other banded sediment patterns. There could hardly be greater differences between the sediment bands found in Third sister lake and genuine biogenic/glacial varves represented by examples from Lake Heinälampi (Sandman et al. 1990; Quoted in Hammer and Stoermer 1997), Lake Suigetsu, (Nakagawa et al. 2012) and Passumpsic Valley (Figure 1).

Figure 1. Examples of one non-varved (=non-annual)  banded sediment pattern from Third sister lake (Hammer and Stoermer 1997), contrasted against three genuinely varved sediment cores from Lake Heinälampi (Sandman et al. 1990), Lake Suigetsu (Nakagawa et al. 2012 with inlaid varve closeup from here) and Passumpsic Valley. Both Heinälampi and Suigetsu cores are confirmed to be varved by means of diatom bloom events, sediment chemistry, and isotope signatures. Two consecutive drill events in Heinälampi 4 years apart demonstrate that 4 layers of surface sediments have been added during this time (see inlaid picture).

These examples demonstrate that true varves can be reliably diagnosed, based on criteria that correspond to known processes: annual diatom blooms (see also here) and other sedimentary and chemical processes that are well understood. In case of Heinälampi, the varve chronology is established all the way from the sediment surface and down, through freeze sampling of the upper sediment layers.

When possible, every effort is also made to anchor the chronology against other known events and validate the reliability of the varve count against independent data. At Lake Kälksjön, Stanton et al. 2010 validated a 9000 year varve count from the sediment surface (via freeze sampling) using liming events during the first decade, Cs137 (nuclear tests and Chernobyl) going back 50 years, Pb isotopes from lead smelting going back 2000 years, and C14 dating going back to approximately 10 000 years.

Figure 2. Varve counting and validation at Lake Kälksjön from Stanton et al. 2010. Upper left: Images of varves, with two liming events marking reference years. Upper right: description of the full sediment core, with varve chronology and corresponding C14 radiocarbon "dates".  Lower left: matching varve counts against Cs137 peaks from nuclear testing and the Chernobyl nuclear disaster. Lower right: matching varve counts against Pb signatures from Greco-Roman and medieval  lead smelting at around AD 1 and AD 1000, respectively, noting 250 missing varves.

Dave's case is thus nothing more than a rather transparent attempt to sow collective doubt about varve chronologies by presenting a very biased representation based on a single example, while ignoring the many good examples of validated varve chronologies that are out there.

[Now we move on to the main topics in Dave's post: Lake Suigetsu itself]

"3) IF LAKE SUIGETSU LAMINATIONS ARE ANNUAL, THEN WHY ARE THEY NOT FORMING TODAY?"

Now, this is a gigantic red herring. Whether or not varves are forming in Lake Suigetsu today , and how close to the surface they can be distinguished in sediment cores, has no relevance whatsoever for the question whether the tens of thousands of laminations found in large sections of the sediment cores actually represent true, annual varves. Which they do, according to all relevant criteria (see everywhere in this post). Dave is trying to direct attention away from the real problem (problem for YEC, that is), which consists of well-documented evidence of a long history of annual deposition, by focusing on unrelated issues. Varving is a delicate process, dependent on annual cyclic processes that leave sedimentary traces that are not overshadowed by noise from other events, and that sediment surfaces remain sufficiently undisturbed for these traces to be buried in situ by subsequent sedimentary deposition. At any time in the history of a lake, these conditions may or may not apply. It would not be surprising if conditions in Lake Suigetsu have changed sufficiently in the last few hundred years that varves would no longer be forming, even if they have done so for long periods in the past.

That said, it would still be interesting from a general point of view to understand if varved sediments are still forming in Lake Suigetsu today. Besides, Dave is thoroughly mis-representing the data to cast doubt on the varves, as usual, and we can't have that, can we?

In fact, there is nothing in the references presented by Dave that can tell us with any confidence what the present situation is with regard to the forming of varves, and I have not found anything explicitly stated in other references either. Basing one's conclusions on the available material would amount to nothing more than idle speculation - or in Dave's case frivolous, biased assertions to push an agenda.

The latest composite core SG06 is described here as laminated in the top ca 46 m below the surface. In Staff et al. 2011 the upper 15 m (corresponding to ca 12 000 years) are described as "largely non-varved". In Nakagawa 2012 the description is more nuanced. Figure 7 shows clearly laminated sediments from the beginning of the displayed core, which is shown from ca 20 cm depth. Figure 10 shows a continuous "Lamination Visibility Index" along the whole core, indicating that the visibility of the varves in the uppermost section fluctuates above and below the values where individual varves can be distinguished. Bronk Ramsey et al (2012) present a full radiocarbon record with varve counts limited to between 11.2 and 52.8 kYR before present.

Based on several other cores from the 1990's, Kitagawa et al. 1995 and Kitagawa and van der Plicht 1998 perform varve counts including the first 10-15 meters, except for the uppermost ca 20-30 cm, which are described as non-varved in the 1995 publication. In another sediment core, Kato et al. 2004 describe laminated sediment from 12 cm depth.

Based on the available material, we can conclude that the processes giving laminated, varved sediments have been continuously active for most of the last 50-100 000 years at least up until a few hundred years ago. The quality of the resulting laminar varves apparently varies depending on both sediment depth and on the individual core sample. Regarding the uppermost decimeters of sediments, it is never stated explicitly whether these are truly non-varved, or whether this is an effect of the sediment surface being disturbed by the coring procedure. I have no idea how much surface disturbance is generally caused in this process, but in both of my examples where surface sediments are explicitly included (Sandman et al. 1990; Stanton et al. 2010), the authors used freeze-coring where the sediment surface is frozen in situ before/during coring to preserve its integrity. See also similar coring issues below.

Dave, however, provides unfounded speculations about if and when the varving process may have stopped, and immediately tries to use this as an excuse to question the significance of the laminations in the whole sedimentary column:

"Some people have claimed that the varves stopped forming in 1664 when the canal was built because of the influx of saltwater to a formerly freshwater lake. But if this is true, why does Kato assert that varves were still forming up until 1729? The answer, in my opinion, is that the ‘varves’ in Lake Suigetsu are not all true varves, that is annual laminations."

I have no idea who "some people" are, but I have found no information showing that these constructions would be tied to any immediate interruption of the varving process. Fukusawa et al. 2002 (pdf here) describe changes to the ecology of Lake Suigetsu in the last 500 years. These and other studies describe two features that are visible in Suigetsu sediment cores close to the surface and have been used to correlate different cores and as starting points for varve counts: A turbidite mud layer that has been tied to a 1662 earthquake, and a volcanic ash (tephra) layer from 1779. The earthquake caused uplifts in a riverbed, changing local hydrological conditions. In response a canal was constructed in 1664, which allowed influx of seawater into the lake, which gradually shifted from freshwater to brackish conditions. This shift is described in Fukusawa et al. 2002 and Kato et al. 2004, with regards to water and sediment chemistry and algal composition. Influx of salty seawater deposited at the bottom of the lake seems to have caused a more stratified water column, but there is no indication that this caused varving to cease. On the contrary; Kato et al. 2004 describe continuous yearly varves during the whole period, with a chronology calibrated against the 1662 earthquake and the 1779 eruption indicating only an error of five missing years during this time, placing the tephra layer at 1774.

In summary; there is no indication that there is anything wrong with Kato's assessment of varves, nor with the sedimentary column as a whole. In fact, I have found nothing except Dave's unfounded claims suggesting that varves are not forming in Lake Suigetsu today. Perhaps they do; perhaps they don't. But it is never clearly demonstrated nor explicitly stated in any publication I have found. Anybody who is truly interested in this question should write to the many sedimentologists working at Suigetsu and ask for information.

"4) SUIGETSU LAMINATIONS ARE NOT WHAT ONE COULD EXPECT FROM STILL WATER DEPOSITION"

[and Dave knows this how...?]

Here Dave bluntly asserts that Suigetsu laminations are more likely to be caused by turbidity currents than still water deposition, based on the following image (see below) that can be found on Glenn Morton's Suigetsu page (backup of original).

This is an example of claiming too much from too little information. There is no ground for this assertion based on a low-resolution image from about 20 cm² of sediment core. Especially not in the context of auxilliary information that is provided together with the image that the light bands represent diatom blooms. But Dave needs this to be something other than varves, so then it of course has to be turbidity currents. Or something else. Just not varves.

It is also an example of a common feature typical for proponents of creationism and other pseudoscience: selectively focusing on evidence that (they delude themselves) supports their view. There was no reason to focus selectively on this image as representative of Suigetsu laminations, as there was more relevant information available already when Dave posted this in April 2008, including Kawakami et al. 1996, quoted in his own post (!), which describes the composition of varves in detail , and distinguishes varves from other features including turbidites and tephra layers. Dave should also have checked out Tanimura et al. 2006, containing a detailed analysis of light and dark laminae.

If Dave is bothered by the appearance of the laminations presented by Morton, all his objections should now have been laid to rest by the excellent depictions of laminations in Nakagawa et al. 2012 (shown  in my Figure 1. See also here.).

Dave never acknowledges the diatom evidence presented in the forums. What he does is present the following image from Kato et al. 2004, and asking his opponents to explain why it does not show cyclic annual variations in diatom concentrations:

The answer is, of course, that the figure is not designed to show this kind of variation. The data are presented to show variation over depths of several centimetres, appropriate to demonstrate changes over decades to hundreds of years. Annual millimetre variations are simply not visible on this scale. Surprisingly, It seems like Dave's opponents (for once) didn't catch this, or didn't bother to discuss it, but we can now offer a retrospective correction.

"5) KATO'S SEDIMENT CORE AND KITAGAWA'S CORE DO NOT MATCH UP ....THEY'RE NOT EVEN CLOSE

[...] Kato claims that the 1662 earthquake layer is at ~102cm below the top of her core while Kitagawa [1998?see rather Kitagawa et al. 1995 and Kawakami et al. 1996] puts his 1662 earthquake layer at ~29cm, roughly a 70 cm difference. Remember, we’re talking about two cores taken from the same lake fairly close to one another. Does this much variation over such a small area speak of slow, steady, annual deposition? To me, it does not. To me it argues strongly for episodic deposition…"

Ahh, here we go again, don't we? Episodic deposition is the pre-determined conclusion that Dave wants to get to, while the "evidence" he presents before is just a quasi-scientific filler. Any real or imaginary concern with sediment cores that Dave brings up always seems to point in one direction.

Again: whatever problems there may be with sediment depth above the layers in question, have no relevance for the strong correlation between different cores displayed in the varved sediments below these event layers. It is quite possible that sediments today are deposited in a much different way than before (with or without varves). Fukusawa et al. 2002 describe increased primary productivity in the lake today compared to hundreds of years ago, and several different tunnel and canal constructions that may have altered sediment flows. This is all irrelevant for the question of earlier varves.

And: Depending on how the two cores were obtained, there may be substantial differences in where their respective surfaces were positioned relative to the true sediment surface. There is a discussion here between Dave and his opponents about how corers work, and the variation regarding how far down in the sediment the corers may plunge before the coring process begins. Personally, I have no idea whether 70 cm is a significant difference in this context - but neither has Dave. He is only working from his intuitions that this seems like a big difference, but he has not bothered to access background data about how much variation can be expected between individual cores in relation to the sediment surface.

"WHAT ABOUT KITAGAWA’S CARBON 14 DATING?"

[..yes, what about it?...]

”So my question is, `Did Van Der Plicht’s AMS lab (who did Kitagawa’s tests) reject several small leaf bits as they were testing each leaf until they hit on one that roughly matched the ‘varve age’ that they were given beforehand?´ I see no reason why they would not have, given the knowledge we have about radiometric dating practices.”

Oh, it's the old canard about the scientific conspiracy/paradigm/bias/whatever that causes mainstream scientists to fudge their data to conform to the straitjacket of scientific dogma.

Well, without personal familiarity with either Dave or the C14 lab in question, we can nevertheless state with confidence that:

1) Dave has no real knowledge about radiometric dating practices. They are nothing like what you hear from creationist misinformers.

2) Dave is utterly deluded if he truly imagines that the reported gradual changes of many orders of magnitude of C14-amounts between the top and bottom of several independent sediment cores can be accomplished by selective reporting of data points. 

3) No, you silly nitwit - they would not have done that in the first place, because it would amount to scientific fraud, which is not part of good scientific practice.

See other responses to creationist Dave's assertions about radiometric dating, including this wonderful rant against the idea that most scientists, most of the time, commit scientific fraud in most subjects relevant to the young-earth creationist view of reality. There is simply no excuse for Dave to spew such unsubstantiated nonsense.

If Dave or other creationists are not happy with these radiometric dates, they are perfectly free to repeat the procedure themselves. Why doesn't Dave ask some creationist organization to take a core of their own from Lake Suigetsu and send blinded samples to the same C14 lab? That should already be high on their agenda, if they were indeed a legitimate research enterprise instead of a front for biblical apologetics masquerading as scientific research. We all know that they will never do that, because they never perform scientific tests that they know in advance will go against their pre-conceived dogma.

“ARE THERE ANY LAKES WHICH ARE ‘VARVING’ UP TO THE PRESENT DAY?

Yes, but probably not many.”

Yes, Dave. There are many. 

[Now watch Dave's conclusion to this horror story of solipsistic narrow-mindedness:]

"Contrary to firm declarations from Old Earth Advocates that Lake Suigetsu ‘disproves the Genesis timescale’ or that it supports an Old Earth, the evidence favors episodic deposition of laminations. Probably the majority of the laminations were laid during the year of the Global Flood of Noah, with much of the balance being laid during the ensuing Ice Age and the Global Warmup and Melt which followed that several hundred years later."

"Lake Suigetsu seems to fit well within the Flood paradigm"

In summary: Dave manages to run his preconceived notions along the gauntlet of insightful rebuttals from a multitude of qualified commentators, towards the epistemological train wreck that we can behold above.

What we see is the result of Dave going into several discussions about varves and their supporting evidence, especially concerning the Suigetsu varves and their implications, with the foregone conclusion that these sedimentary formations cannot possibly represent true varves. I will go out on a limb and assert that Dave's general reluctance to accept the reality of sedimentary varves does not stem in any way from geological insight, but from a stubborn insistence on the Bible as literal truth.

In his argumentation, Dave almost never directly addresses the coherent and concordant evidentiary support for tens of thousands of Suigetsu varves. Instead, his arguments concern peripheral issues that lie outside the central focus, with some unfounded insinuations about scientific fraud thrown in for good measure. His arguments are being refuted over and over again, which he refuses to acknowledge or simply chooses to ignore.

Through this painful and embarrassing spectacle of a discussion, Dave stoutly maintains his delusions by shutting out all contradictory information. His utter disconnection from reality is manifested in his final "conclusion" about the Suigetsu varves in the imaginary context of a Noachian flood, which in no way follows from any of the evidence that has been up for discussion.

Dave's blog post stands as a glorious monument over an intellectual process that is entirely corrupt to the core. In this process, truth matters not.

References

Bronk Ramsey C, Staff RA, Bryant CL, Brock F, Kitagawa H, van der Plicht J, Schlolaut G, Marshall MH, Brauer A, Lamb HF, Payne RL, Tarasov PE, Haraguchi T, Gotanda K, Yonenobu H, Yokoyama Y, Tada R, Nakagawa T. 2012. A Complete Terrestrial Radiocarbon Record for 11.2 to 52.8 kyr B.P. Science 338:370-374

Fukusawa H, Kato M, Fujiwara O. 2002. Changes of eco-systems in the last 500 years caused by human impacts in lake Suigetsu, central Japan. Geographical Reports of Tokyo Metropolitan University 37:41-49

Hammer BK, Stoermer EF. 1997. Diatom-based interpretation of sediment banding in an urbanized lake. Journal of Paleolimnology 17:437-449

Kato M, Tanimura Y, Fukusawa H. 2004. Survival strategy of diatom species living on now-depositing non-glacial varves. Quaternary International 123:21-26

Kawakami S, Fukusawa H, Kanaori Y. 1996. A new opportunity to detect paleo-earthquake events dating back to the past 10 millennia: A record from lacustrine sediment. Engineering Geology 43:177-188

Kitagawa H, Fukuzawa H, Nakamura T, Okamura M, Takemura K, Hayashida A, Yasuda Y. 1995. AMS C-14 dating of varved sediments from Lake Suigetsu, central Japan and atmospheric C-14 change during the Late Pleistocene. Radiocarbon 37:371-378

Kitagawa H, Van der Plicht J. 1998. A 40,000-year varve chronology from Lake Suigetsu, Japan: Extension of the C-14 calibration curve. Radiocarbon 40:505-515

Nakagawa T, Gotanda K, Haraguchi T, Danhara T, Yonenobu H, Brauer A, Yokoyama Y, Tada R, Takemura K, Staff RA, Payne R, Bronk Ramsey C, Bryant C, Brock F, Schlolaut G, Marshall M, Tarasov P, Lamb H. 2012. SG06, a fully continuous and varved sediment core from Lake Suigetsu, Japan: stratigraphy and potential for improving the radiocarbon calibration model and understanding of late Quaternary climate changes. Quaternary Science Reviews 36:164-176

Sandman O, Lichu A, Simola H. 1990. Drainage ditch erosion history as recorded in the varved sediment of a small lake in East Finland. Journal of Paleolimnology 3:161-169

Staff RA, Ramsey CB, Bryant CL, Brock F, Payne RL, Schlolaut G, Marshall MH, Brauer A, Lamb HF, Tarasov P, Yokoyama Y, Haraguchi T, Gotanda K, Yonenobu H, Nakagawa T, Suigetsu Project M. 2011. NEW C-14 DETERMINATIONS FROM LAKE SUIGETSU, JAPAN: 12,000 TO 0 CAL BP. Radiocarbon 53:511-528

Stanton T, Snowball I, Zillen L, Wastegard S. 2010. Validating a Swedish varve chronology using radiocarbon, palaeomagnetic secular variation, lead pollution history and statistical correlation. Quaternary Geochronology 5:611-624 

Tanimura Y, Kato M, Fukusawa H, Mayama S, Yokoyama K. 2006. CYTOPLASMIC MASSES PRESERVED IN EARLY HOLOCENE DIATOMS: A POSSIBLE TAPHONOMIC PROCESS AND ITS PALEO-ECOLOGICAL IMPLICATIONS. Journal of Phycology 42:270-279

Erik Schermans slingrande bland sedimentvarv och radioisotoper

När det gäller psykologiska försvarsmekanismer för att vidmakthålla verklighetsfrämmande trosföreställningar så erbjuder ungjordskreationismen en enastående palett av exempel. Ett av de mer illustrativa exemplen utgörs av ungjordskreationisten Erik Scherman, som i sitt förhållande till sanningssökande personifierar många av de fel och brister som kännetecknar den ungjordskreationistiska rörelsen.

Efter att Erik har publicerat ett blogginlägg: "Evolutionen är en myt" på den kreationistiska organisationen Genesis hemsida, har jag tålmodigt redogjort i kommentarsfälten och på min blogg för de evidens som visar varför evolution är ett faktum medan ungjordskreationism är en idiotisk vanföreställning. Jag har också uppmanat Erik att demonstrera motsvarande jämförbara evidens för sin egen ungjordskreationistiska världsbild, vilket han liksom alla andra ungjordskreationister undviker att göra.

Jag har beskrivit den övergripande strukturen hos evolutionsteorin och dess olika komponenter, för att visa sammanhanget för de evidens som finns. Det inkluderar fossilsortering och radiometriska tidsuppskattningar som stödjer evolution under lång tid och samtidigt falsfierar ungjordskreationism.

Inför dessa argument har Erik tvärtystnat i sina egna kommentarsfält.

Efter att jag konfronterade Erik på Twitter med hans undvikande beteende har konversationen under en ganska lång tid förts på Twitter istället. Den som inte använder Twitter kan kika här för att följa den uppdaterade diskussionen som pågår. Erik har hela tiden slingrat sig och hittat på de mest långsökta ursäkter för att inte acceptera eller ens titta på data. Det har alltså tagit veckor av twittrande utan att nå fram till en konklusion. Du kan följa den uppdaterade diskussionen här:

Erik Schermans 6 dagar av slingrande

Missa inte heller den spännande uppföljaren:
Erik Scherman slingrar vidare

Vem var det som sade att uppföljarna alltid blir sämre med tiden? Diskussionstemperaturen närmar sig kokpunkten i:
Erik Scherman slingrar ånyo

Likt en kreationistisk Alex Forrest vägrar Erik inse när spelet är slut, och fortsätter poppa upp på de mest
skrämmande sätt i:
Erik Scherman Slingrar del IV - Återkomsten

Erik är inte nere för räkning än trots att han vacklar betänkligt under något som borde vara slutstriden:
Erik Scherman slingrar del V - Endgame?

Fällan har nu slagit igen om Erik, då han har fått alla sina relevanta invändningar besvarade, men han snurrar desperat runt och letar efter en utväg:
Erik Scherman slingrar del VI - Fångad i en sedimentfälla


[Har tyvärr behövt dela upp konversationen, då Storify tycks ha gränser för vad man kan exportera i html-format på en gång]

Notera Eriks ständiga vägran att kännas vid evidensen som framför allt har handlat om sedimentvarv kombinerade med kol-14-dateringar och Ar/Ar-dateringar av vulkanaska i olika sjöar. Det är enastående vilka försvarsmurar Erik bygger upp mot obehaglig information. I det avseendet följer Erik samma mönster som den ungjordskreationistiska rörelsen i stort, i det att han bara agerar reaktivt och defensivt. Det finns ingen ansats till att söka upp och konfrontera evidens som potentiellt kan verifiera eller falsifiera alternativa förklaringsmodeller. Alltså rakt motsatt beteende jämfört med ett vetenskapligt förhållningssätt.

Titta själva och se hur ni värderar styrkan hos de här studierna, med en konkordans från flera olika dataserier som stämmer överens mycket exakt. Är det rimligt att avvisa dessa evidens för att sjösedimenten i Malawi- och Suigetsusjön är > 50 000 år?

Nakagawa et al. (2012) SG06, a fully continuous and varved sediment core from Lake Suigetsu, Japan: stratigraphy and potential for improving the radiocarbon calibration model and understanding of late Quaternary climate changes. Quaternary Science Reviews 36: 164-176.

Smith et al. (2011) Toward establishing precise 40Ar/39Ar chronologies for Late Pleistocene palaeoclimate archives: an example from the Lake Suigetsu (Japan) sedimentary record. Quaternary Science Reviews 30: 2845-2850.

Staff et al. (2013) Integration of the Old and New Lake Suigetsu (Japan) Terrestrial Radiocarbon Calibration Data Sets. RADIOCARBON 55 (4): 2049-2058.

Förväntningar på vetenskaplighet

Det är inte alltid lätt att skilja vetenskap från pseudovetenskap, eller helt enkelt icke-vetenskap. Om någon gör anspråk på att föra fram en vetenskaplig ståndpunkt, eller verkar i ett vetenskapligt sammanhang, så bör man emellertid kunna ställa visa minimikrav för att ta det på allvar. Här hoppas jag med tiden kunna utveckla allt fler exempel.

Vetenskap är inte i huvudsak en samling av fakta och teorier, utan dessa är produkten av en process eller metod, den vetenskapliga metoden, för att skaffa kunskap om omvärlden, och det är snarare själva denna process som utgör själva kärnan i vetenskapen. Det finns många åsikter om var gränserna går för acceptabel vetenskap, och den som är intresserad av en grundläggande orientering kan kolla på Youtube-kanalen Sisyphus Redeemed för en intressant serie om vetenskapshistoria. Utan att gå in på detaljer i epistemologins utmarker kan man ändå urskilja många gemensamma nämnare för själva processen som är okontroversiella i vetenskapliga sammanhang.

Grundläggande för vetenskapen är att den ska vara evidensbaserad; det vill säga vila på faktiska observationer eller experiment. Ett av de mest utmärkande särdragen för det vetenskapliga förhållningssättet är emellertid hur sådana evidens hanteras i ett större sammanhang. Själva ryggraden inom vetenskapen utgörs av den formaliserade hypotetisk-deduktiva metoden/modellen för hypotestestning, beskriven närmare i mitt inlägg om evidens.  Grundläggande för denna metod är att man försöker testa styrkan i sin egen förklaringsmodell, eller skilja mellan alternativa förklaringsmodeller, genom att aktivt närma sig just de frågeställningar där den egna modellen har sina svagaste punkter eller konkret kan falsifieras, eller där olika förklaringsmodeller skiljer sig åt så mycket som möjligt.

 

I detta förhållningssätt finner man själva essensen av vad vetenskap handlar om. Även om det förvisso är nödvändigt att kunna leverera positiva evidens som stöd för en förklaringsmodell så ligger ofta fokus i minst lika hög grad på modellens luckor eller svagheter. I arbetet med att styrka respektive falsifera förklaringsmodeller försöker man hitta så många beröringspunkter som möjligt med verkligheten och skärningspunkter med alternativa förklaringsmodeller. Det är viktigt att uppmärksamma alla relevanta positiva och negativa faktorer, analysera dem i deras rätta sammanhang, och utvärdera deras betydelse för förklaringsmodellen. En sådan analys bör peka ut potentiella bekräftelse- respektive falsifieringspunkter och använda dessa för att formulera vilken typ av data och vidare analyser som vore nödvändiga för att föra forskningsarbetet framåt. Det kan av ekonomiska, teknologiska eller andra skäl ibland inte vara möjligt att genomföra observationer eller experiment för att testa sina förklaringsmodeller i praktiken. Varje forskningsprogram med några som helst anspråk på legitimitet bör emellertid baseras på att analysera förklaringsmodellers struktur med målet att kunna redogöra för vad som vore nödvändigt för att de skulle kunna relateras till verkliga observationer.

Om man har en grundläggande förståelse för hur legitim vetenskap fungerar i teori och praktik så blir det uppenbart hur vissa förment vetenskapliga aktiviteter brister i många avseenden. I mitt inlägg om evidens tar jag upp en del specifika exempel på hur evidens används felaktigt. Här försöker jag istället ge en bredare överblick over strukturella problem, framför allt rörande hur ungjordskreationismens så kallade vetenskapliga banerförare ägnar sig åt allt annat än vetenskap. Här kan man med fördel jämföra allmänna strategier och metoder hos de ungjordskreationistiska organisationerna med typiska kännetecken för pseudovetenskap som beskrivs i Wikipedia-artikeln.

 

En grundläggande egenskap som kännetecknar kreationistsamfundets släpande i vetenskapens kölvatten är dess osjälvständighet. Det finns egentligen inget fristående ungjordskreationistiskt forskningsprogram, även om de stora kreationistiska organisationerna lägger ned stor möda på att skapa en vetenskaplig fasad. Avsikten är att övertyga både sig själva och sina donatorer (den huvudsakliga källan till deras finansiella resurser) att de framgångsrikt bedriver den goda kampen genom att likt David mot Goliat besegra vetenskapssamhället på dess egen hemmaplan.
I själva verket är kreationistsamfundets verksamhet i grunden reaktiv och defensiv, då man ägnar en oproportionerligt stor del av sin verksamhet åt att försöka iscensätta en missvisande kreationistisk vinkling på vetenskapliga data. Kreationisterna förhåller sig i detta avseende  till vetenskapssamhället som gravplundrare på jakt efter krimskrams, eller som en flock gamar som kretsar över vetenskaplig produktion av data för att sno åt sig några köttbitar som de anser stöder deras verklighetsbeskrivning. Kreationistsamfundet brukar ofta hävda att "vi använder oss bara av samma data som evolutionisterna, vi tolkar bara data annorlunda". Om ni läser inlägget om evidens och hur de används i förhållande till en vetenskaplig frågeställning, så förstår ni förhoppningsvis hur felaktig en sådan inställning är i grunden. Ett legitimt vetenskapligt forskningsprogram är inte uppbyggt på att passivt sitta och vänta på att evidens ska trilla ner som smulor från ett middagsbord, utan på en aktiv strategi där man aktivt söker upp testbara förväntningar som kan härledas från ens egen specifika förklaringsmodell.

En klassisk varningssignal för ett forskningsprogram med typiska pseudovetenskapsvibbar, som också är typisk för, ungjordskreationisternas forskningsverksamhet, är en obalans mellan verifiering och falsifiering. Kort sagt: kreationistsamfundet ägnar en oproportionerligt stor ansträngning åt att enbart försöka bekräfta sina egna förklaringsmodeller (utan att egentligen sätta dem på prov). Man uppvärderar alltså alldeles för mycket data som tycks stödja den egna föreställnignen, och ignorerar sådant som skorrar illa. Samtidigt letar man ensidigt efter förmenta svagheter i evolutionsteorin på ett sätt som gör att man dammsuger litteraturen efter enstaka udda anomalier och alla detaljer som vetenskapen för närvarande inte har någon förklaring till. Här handlar det inte alls om någon balanserad analys, utan man ägnar sig helt åt att sila mygg och svälja kameler när man jämför vetnskapliga förklaringsmodeller med ungjordskreationistiska.

 

Om evidens och dess förhållande till en frågeställning

Den vetenskapliga metoden bygger på att man systematiskt utarbetar hypoteser vilka accepteras eller förkastas baserat på evidens. Evidens utgörs av olika slags observationer, vilka kan antingen motsäga eller vara i överensstämmelse med de förutsägelser eller förväntade konsekvenser som en hypotes för med sig. Om man vill vara väldigt petig så kan man hävda att evidens bara säger något om just det särskilda fallet, eller den enskilda observationen, som de förknippas med. Emellertid brukar man extrapolera utanför existerande data i många fall, dvs hänvisa till allmängiltiga principer och en lagbundenhet hos universum som gör att evidens fungerar som generell bekräftelse långt utanför enskilda fallstudier. Det är dock värt att komma ihåg att om man försöker extrapolera till en situation vars förutsättningar är väsentligt annorlunda än den då observationerna gjordes, så kan deras värde vara mycket tveksamt.

I ett idealiskt skolboksexempel så lägger man fram en hypotes, jämför med andra tänkbara hypoteser, och härleder sedan en eller flera förväntade konsekvenser, eller förutsägelser, som borde kunna observeras om - och endast om - ens egen hypotes stämmer. Sedan går man och gör just de specifika observationer eller experiment som är skräddarsydda för att testa hypotesen. Baserat på utfallet av observationer/experiment så kan hypotesen antingen förkastas eller accepteras tills vidare, i väntan på att någon ännu bättre hypotes framkastas. Klappat och klart.

I det ideala fallet står evidens med andra ord ofta i ett symbiotiskt förhållande till just de hypoteser de är avsedda att testa. Det vill säga: de evidens som efterfrågas är styrda av frågeställningen, och inriktade på att verifiera eller falsifiera just denna specifika fråga.

Emellertid är livet långt ifrån alltid en sådan dans på rosor. Ibland får man nöja sig med evidens som inte är skräddarsydda för att i ett svep besvara just ens egen frågeställning, utan det kan utgöras av indicier hoprafsade från alla möjliga håll. När det gäller att bena ut historiska förlopp, till exempel, så får man ofta hålla till godo med vad som bjuds. I praktiken kan mycket av bevisprövningen göras genom att man bedömer rimligheten hos olika hypoteser genom att jämföra med redan kända evidens. Förmodade konsekvenser av olika hypoteser kan härledas som ett slags retrodiktion gentemot ett redan existerande observationsmaterial, snarare än prediktioner avsedda att jämföras mot kvalitativt nya observationer som medger oberoende tester där utgången inte är känd på förhand.

Det kan också av olika anledningar vara praktiskt omöjligt att göra de experiment eller observationer som krävs för att testa ens hypotes (se strängteori som exempel). Observationerna kan utfalla så att de delvis ger stöd åt den ena, än den andra hypotesen - kanske därför att de förväntningar man hade på möjliga utfall egentligen var felaktiga. Olika hypoteser kan också ge så pass likartade förutsägelser att det kan vara svårt att skilja dem åt med hjälp av tillgängliga evidens. Då bör man tills vidare inte heller föredra något av alternativen, ifall inte det är uppenbart att någon hypotes kan hävdas ha lägre trovärdighet av andra orsaker - till exempel att den bygger på många fler obevisade antaganden (se Occams rakkniv).






Den illa beryktade kung Richard III

av England. Bild från Wikipedia.

Bevisvärdet hos evidens behöver inte heller vara symmetriskt, så att det kan användas för att både verifiera och falsifiera en hypotes - ibland duger det mest till antingen det ena eller det andra. Ett intressant exempel är fallet med de förmodade kvarlevorna av den siste kungen av ätten Plantagenet Richard III, vilka hittades vid en utgrävning av resterna av Greyfriars Church under en parkeringsplats i Leicester. Skelettets specifika deformiteter och stridssår, samt dess placering, stämde ganska väl med krönikornas berättelser om Richards utseende och hur han ska ha stupat i sin sista strid och begravts. Den slutliga bekräftelsen, bortom allt rimligt tvivel, på kvarlevornas identitet utgjordes emellertid av genetiska jämförelser. Mitokondrie-DNA hos skelettet matchade det hos två oberoende förmodade matrilineära nutida släktingar till Richard. En sådan match vore mycket osannolik om det var fråga om någon annans kvarlevor - alltså har vi ett mycket starkt evidens för att det verkligen är fråga om Richards skelett. Men hur vore det om det inte fanns någon överensstämmelse mellan de olika DNA-proverna, särskilt om man bara hade tillgång till en enda nutida släktlinje att jämföra med? Då hade det blivit knivigare. Även om genealogerna hade gjort ett mycket gott arbete med att spåra släktlinjer så låter det inte helt osannolikt att någon förmodad kvinnlig släkting felaktigt kan ha noterats i referenspersonens ättelinje. En eventuell negativ matchning mellan DNA-proven skulle alltså inte nödvändigtvis falsifiera hypotesen att det var kung Richards skelett - det beror på hur mycket man kan lita på genealogin.

Ett ännu mer asymmetriskt evidensförhållande råder om man skulle jämföra den manliga y-kromosomen nedärvd på den patrilineära sidan. En positiv jämförelse med förmodade patrilineära släktingar vore fortfarande ett mycket starkt argument för att skelettet är Richards. Å andra sidan förmodar jag att de flesta håller med om att ett negativt resultat lika gärna skulle kunna vara konsekvensen av ett okänt utomäktenskapligt faderskap i referenspersonens ättelinje.
Ett delvis omvänt förhållande råder ofta om man till exempel vill kontrollera föräldraskap med hjälp av blodgruppstillhörighet (ja, det som fanns till hands för typ flera årtionden sen). Då kan man i vissa fall utesluta föräldraskap i situationer där barns blodgrupper inte stämmer med att de ska ha nedärvts från en tilltänkt förälders. I de flesta fall då barns och föräldrars blodgrupper stämmer överens är emellertid inte blodgrupperna så ovanliga att det kan bekräfta föräldraskap med någon större säkerhet.

Vad olika slags evidens kan (och inte kan) berätta om olika frågor

Nu kommer vi till själva huvudpoängen med det här inlägget: en serie åskådliga exempel på hur evidens används, och vad olika slags evidens kan ge oss för information i olika frågeställningar. Framför allt skapelse-evolutionsfrågor, vilka ibland bjuder på så underbart illustrativa exempel på hur evidens vantolkas eller inte används på ett korrekt sätt i förhållande till frågeställningen. Läs och njut - eller förfasas om ni så önskar - över vissa av dessa exempel. Jag hoppas kunna fylla på efter hand med relevanta exempel, allteftersom jag hinner bearbeta dem. För mer övergripande förväntningar på vetenskapligt förfarande, se här.

Bevisbördan
Om man hävdar ett specifikt sakförhållande, till exempel att något existerar, att något ska ha hänt, eller att någon specifik princip gäller, så ligger i allmänhet bevisbördan på den som hävdar detta. Det är en grundläggande konvention för att över huvud taget möjliggöra rationell diskurs. Utan en sådan konvention vore det fritt fram för vem som helst att lägga fram ett oändligt antal påståenden, utan något som helst positivt stöd, och sedan överlåta ansvaret på andra att försöka vederlägga dem.

Negativ bevisföring och falska dikotomier
Det är inte helt ovanligt att folk argumenterar genom att attackera alternativa hypoteser istället för att lägga fram positiva evidens för sin egen hypotes, enligt den medvetna eller omedvetna devisen "allt som är negativt för alternativa hypoteser är positivt för min favorithypotes". Så är dock sällan eller aldrig fallet; man bör genast bli misstänksam om någon framför allt ägnar sig åt negativ bevisföring istället för att bygga sina argument på positiva evidens som stödjer den egna ståndpunkten. Det finns kanske rentav skäl att misstänka att deras ståndpunkt egentligen vilar på mycket skakig grund.
Negativ bevisföring kan i princip understödja en giltig argumentation om man ställs inför en äkta dikotomi av två, och endast två, ömsesidigt uteslutande alternativ. I så fall vore ju en faktor som talar mot ett specifikt alternativ indirekt ett stöd för det andra alternativet. Emellertid torde det ytterst sällan vara befogat att förutsätta att man känner till alla möjliga alternativ. Både filosofiska försiktighetsprinciper och vetenskaplig praxis talar generellt emot att utesluta ytterligare möjligheter även om man inte just nu kan föreställa sig vilka dessa skulle kunna vara.

Ungjordskreationister brukar i praktiken vara mycket ovilliga att försvara sina egna ståndpunkter med positiva evidens, utan  ägnar sig framför allt åt ensidig negativ bevisföring mot evolutonsteorin i allmänhet, i tron att det utgör ett stöd för deras alternativ. Detta stundom trots ganska storstilade ambitioner att bete sig annorlunda. De motiverar ett sådant förfarande genom en mer eller mindre uttalad falsk dikotomi mellan evolution och "skapelse" baserad på en ekvivokation (se egen rubrik nedan):
Johannes Axelsson: "När det gäller ursprungfrågan så finns det dock bara två huvudalternativ. Antingen har allt uppstått genom naturliga processer (evolution) eller så har det skapats. Att därför visa hur vetenskapliga observationer talar mot att allt har blivit till genom naturliga processer (t ex när naturliga processer motverkar att ämnen slår ihop sig) utgör därför automatiskt ett argument för skapelse."
Carl Werner: "There are basically two models of how life came about: The evolution model suggests that chemicals coalesced and formed a living single-cell almost four billion years ago and then this changed over long periods of time into all other living things. Examples of evolutionary changes include a dinosaur into a bird, or a four-legged land mammal into a whale. The other model, creation, suggests that an external supernatural being (God) created all of the various types of animals and plants at once, and these organisms have changed little over time, other than variations within a basic type."

Bland kristna apologeter finns det många exempel på negativ bevisföring när det gäller olika argument för Guds existens. Ta till exempel Matt Slick, som förespråkar något som brukar benämnas det Transcendenta Argumentet för Gud (TAG). Jag har inte plats här att gå igenom TAG i detalj, men vill hävda att det bygger helt på osubstantierade och troligen falska dikotomier som Slick försöker dumpa över på meningsmotståndare att försöka vederlägga. Fraser som den här borde få alla skeptiska varningsklockor att ringa (min emfas): "If we have only two possible options by which we can explain something and one of those options is removed, by default the other option is verified..."

Ekvivokation och oprecisa begrepp

Grunden för den falska dikotomin mellan evolution och "skapelse" som nämns ovan är en ekvivokation där man försöker släta över de många alternativ som egentligen ryms i begreppet "skapelse", När man hör folk tala om skapelse så kan det ibland vara svårt att veta om de hänvisar till en allmän föreställning om att något övernaturligt väsen på något ospecificerat sätt skapat liv eller styrt dess utveckling på något sätt, eller en bokstavstrogen biblisk skapelseberättelse. Ungjordskreationister försöker ofta skyla över att deras egen extrema ståndpunkt inte alls utgör det enda alternativet, och inte generellt stöds av argument mot en strikt materialistisk evolution (vilka ofta är av typen intelligent design-argument som är förenliga med många andra tänkbara varianter av evolution).

Non sequiteur genom omvänd implikation och bristande exklusivitet

Omvänd implikation och bristande exklusivitet i hypotesernas förutsägelser är en epidemiskt vanlig variant av non sequiteur hos kreationister. Det här är ett klassiskt felslut av typen "om p så q. Vi observerar q, alltså p.", som ofta används som osubstantierat stöd för ett visst påstående. Om en viss händelse inträffar kan vi förvänta oss ett visst resultat. Vi observerar ett sådant resultat, och alltså antar vi att just denna händelse har inträffat, trots att det finns många andra tänkbara förklaringar till  det observerade fenomenet.  Bland kreationister dras långsökta argument av den här typen ofta fram som påhittat stöd för en syndaflod. Argumentet är vanligen av formen: Syndafloden var en stor översvämning med mycket strömmande vatten. Översvämningar/Strömmande vatten orsakar ofta vissa effekter, inklusive sorterar sand/sten/grus eller begraver drunknande djur. Förekomsten av vattensorterade material och begravda organismer i fossilkedjan används som argument för en syndaflod, trots att ingenting tyder på annat än att dessa representerar lokala, tidsbundna händelser som inte är väsensskilda från liknande fenomen som vi kan iaktta idag. Sådana låtsashypoteser med deduktioner som inte alls är specifika för den tänkta hypotesen används på många olika sätt av kreationister. 

Se till exempel följande exempel från Newtonbloggen:

Ja, och hur kan man tänka sig att detta har skett på något annat sätt än genom en global syndaflod? Eftersom samma fenomen utgör en trivial företeelse orsakad av vanliga vågskvalp på de flesta stränder, så faller ju syndaflodsjämförelsen omgående platt till marken:

" Louis Pasteur visade att liv inte kan uppstå ur död materia" - "Lagen om Biogenes - Liv kommer alltid från liv" - Blablabla..
Det här är en riktig klassiker, i ordets rätta bemärkelse, som dras fram med monoton regelbundenhet av kreationister av olika slag. Det är ett typexempel på hur man försöker använda evidens för att stödja ett påstående som går långt utanför den usprungliga frågeställningen och extrapolera resultaten till helt andra omständigheter än de som försöket motiverar.
Louis Pasteur och andra forskare motbevisade den specifika föreställningen om uralstring, vilket innebar att man trodde att liv i form av mikroorganismer, mögel och fluglarver bildades helt spontant ur organiska material när dessa lämnades att ruttna. Han visade att om man steriliserade buljong i en glasflaska och förhindrade att mikroorganismer eller andra organismer utifrån fick tillgång till substratet så uppstod inga organismer i flaskan. Slutsatsen blev att det liv som tycktes uppstå spontant i organiskt material egentligen härrörde från sporer eller ägg av redan existerande organismer.

Bilder av de ursprungliga flaskorna som Pasteur använde. Fortfarande ingen uralstring här!
Från http://science-abroad2012.blogspot.se/2012/07/comte-coma-part-i.html

Men vad Pasteur gjorde var att motbevisa ett mycket specifikt påstående: Att liv uppstod spontant nästan omedelbart under nästan vilka omständigheter som helst. Hans försök säger ingenting om möjligheten för liv att uppstå under andra tänkbara omständigheter, till exempel sådana som bör ha rått under jordens tidiga historia, eller andra tänkbara möjligheter som efterforskas kring olika former av abiogenes.
http://www.jackscanlan.com/2009/03/cb000-pasteur-proved-life-only-comes-from-life/

Radiometriska förväntningar

Det finns många sätt att jämföra förväntningar från bibliska skapelsemodeller med en vetenskaplig standardmodell. Jag har tidigare skrivit generellt om fossilfördelningar och hur de ser helt annorlunda ut än vad man kan förvänta sig från en biblisk syndaflod. Jag har också beskrivit några mer detaljerade fall med avseende på hur fördelningen av arter och släkten i de sedimentära bergarterna kan förväntas se helt olika ut under dessa två skilda scenarier, och att jämförelsen utfaller helt till den vetenskapliga standardmodellens fördel.

En annan jämförelse handlar om vad man kan förvänta sig i fråga om radiometrisk "ålder", med avseende på fördelningen av radioaktiva ursprungs- respektive dotterisotoper i olika vulkaniska mineral i sedimentlagren. Jag förutsätter att läsarna har viss bekantskap med principerna bakom radiometrisk datering. Om vi alltså gör det enkla antagandet att vi har en konstant sönderfallshastighet och isotopiskt slutna system, vad kan vi alltså förvänta oss för mönster?

Här nedan återger jag grafiskt två olika representationer på y-axlarna av två olika diagram av hur det bör se ut med avseende på tid och sedimentdjup på jorden om det bibliska skapelsescenariot gäller. Notera att syndafloden upptar en mycket kort andel av den totala tiden sedan jordens skapelse, men en stor andel av den totala mängden sedimentära och vulkaniska bergarter.

På x-axlarna till diagrammen finns motsvarande radiometrisk "ålder", som vi helt enkelt kan representera som förhållanden mellan vissa olika isotoper i vulkaniska mineral, som man kan förvänta sig. Dessa förväntade isotopförhållanden och deras fördelning i sedimenten kan ritas in som linjer i diagrammen nedan.

Hur borde det alltså se ut i sedimentföljden med avseende på relativa förhållanden mellan olika isotoper i olika mineral, under ett bibliskt scenario, om vi antar de förhållanden som beskrivits ovan?

Och om vulkaniska mineraler bland dessa sediment istället bildats under ett vetenskapligt standard-scenario? Hur borde det då se ut?

Det här är en fråga jag just har ställt till den ungjordskreationistiske bloggaren Erik Scherman, och det ska bli intressant att se hur han svarar. Den som vill kan ju roa sig under tiden med att själv rita linjer i dessa diagram och förklara varför de borde se ut på ett visst sätt.

[Uppdatering 2014-03-15] Det känns nu rimligt att anta att Erik Scherman inte vill åta sig den enkla uppgiften att beskriva sina egna förväntningar rörande isotopfördelningar i den geologiska kolumnen under ett ungjordskreationistiskt scenario. Erik har inte svarat på flera påstötningar rörande detta under vår konversation på hans blogg. Jag kör därför vidare på egen hand, och kommenterar också på Eriks blogg. Så håll i er, för nu går det undan…

I den vänstra figuren, som helt enkelt speglar ett linjärt tidsförlopp på y-axeln, så blir det så klart ett motsvarande förlopp på x-axeln. Förhållandet blir alltså en rät linje diagonalt genom hela diagrammet. När det gäller själva de geologiska avlagringarna, så utgör de tänkta syndaflodsavlagringarna en oproportionerligt stor del av dessa avlagringar. Samtidigt motsvarar syndaflodsförloppet endast ett ögonblick av jordens historia, även under de ynkliga 6000 år som hävdas av ungjordskreationister. Förhållandet borde därför på en höft se ut ungefär som linjen i det mellersta diagrammet. En vetenskaplig förväntning ser i grunden helt annorlunda ut. Här förväntar man sig att sedimentlagren i sin helhet speglar ett någorlunda linjärt tidsförlopp, och man förväntar sig en rät linje där kreationisterna borde förvänta sig en knyckig sådan.

Eftersom de absoluta tidsskalorna enligt de två förklaringsmodellerna är så pass olika borde de verkliga förhållandena i själva verket se ut ungefär så här:

Dags för en reality check. Hur ser då verkligheten ut? Jo, den ser naturligtvis ut så som man kan förvänta sig enligt den vetenskapliga modellen - eftersom denna bygger på vetenskaplig evidens, och inte verklighetsfrämmande fantasier.

Ungjordskreationisterna försöker på alla möjliga sätt ifrågasätta radiometriska data, eftersom de naturligtvis inte uppskattar den käftsmäll som dessa utgör för deras förklaringsmodell. Historiskt sett har deras invändningar ofta handlat om att hitta förmenta anomalier och diskrepanser i vetenskapliga uppskattningar av åldern på olika material. En klassisk strategi har varit att ta unga mineralprover från historiska vulkanutbrott (som vi alltså har en exakt ålder för) och visa att de ofta ger mycket äldre tidsuppskattningar (miljoner år!?) än provernas verkliga ålder. "Om man inte kan lita på mätningar på prover som man vet har en viss ålder, hur kan man då över huvud taget lita på radiometrisk datering?" frågar sig ungjordkreationisten retoriskt.

Sådan jakt på anomalier har emellertid mycket lite med vetenskap att göra, eftersom vetenskapen förlitar sig på stark konkordans eller överensstämmelsse mellan många oberoende metoder för att fastställa åldern på mineral och relatera sådana data till deras fördelning i jordskorpan.

Geologen John Woodmorappe (pseudonym för Jan Peczkis) är en av de mest flitiga författarna och en av de största lurendrejarna bland de ungjordskreationistiska stödtrupperna. Woodmorappe har ägnat mycket svett och möda åt att ifrågasätta grunderna för radiometrisk datering. Han har bland annat publicerat en klassisk sammanställning av hundratals så kallade anomalier bland vetenskapliga uppskattningar av åldern på olika mineralprover, där de uppmätta isotopförhållandena indikerar en felaktig ålder jämfört med konsensus-uppskattningar (Woodmorappe, John, 1979. "Radiometric Geochronology Reappraised", Creation Research Society Quarterly 16:2, September 1979, p. 102-129).

Läsaren av artikeln kan säkert få skrämselhicka när hen ser avvikelser på flera miljoner år från förväntade värden. Emellertid är denna sammanställning inte ett hot mot metoderna för radiometrisk datering (så som Woodmorappe avsåg), utan i själva verket ett extremt starkt stöd för deras grundläggande riktighet. Den outtröttlige geologen Glenn Morton har besvärat sig med att plotta de uppmätta värdena mot de förväntade, och då ser man att dessa data i själva verket, på det stora hela, visar ett utomordentligt starkt samband mellan prediktioner och uppmätta värden:

Betänk att detta garanterat är ett mycket selektivt urval bland de absolut värsta dateringarna som Woodmorappe har lyckat skrapa fram ur den vetenskapliga litteraturen. För varje punkt i detta diagram finns många totals till hundratals dateringar som ligger som en smäck längs den förväntade linjen. Trots detta skeva urval utgör dessa data ett starkt statistiskt stöd för den vetenskapliga modellens riktighet. Jag har inte tillgång till värdena i figuren, så jag kan inte räkna på det, men gissningsvis så uppvisar detta dataset en enormt stark statistisk signifikans i form av såväl P-värde, korrelationsfaktor (R) och effektstorlek. Detta är data som jag som ekolog oftast bara kan drömma om i form av välplacerade datapunkter. Detta material bekräftar alltså den grundläggande fördelningen av isotoper i jordskorpan, så som den beskrivs av vetenskaplig konsensus. Det borde alltså vara ett överspelat kapitel bland kreationister att ifrågasätta data så som de faktiskt ser ut.

Den kreationistiska RATE-gruppen (Radioisotopes And The Age of the Earth) har också kapitulerat inför det enorma datamaterialet, med dess höga konkordans från många oberoende mätmetoder. I sin grundläggande analys (citerad av geologen Kevin Henke) så medger man att data visar att ett radioaktivt sönderfall motsvarande miljarder år av radioaktivitet faktiskt har ägt rum i jordskorpan. Naturligtvis lägger de sig inte platt och erkänner att detta faktiskt motsvarar några verkliga åldrar. Nej, de har sina egna orimliga förklaringar till hur detta sönderfall har skett inom ramen för de 6000 år som deras skapelsehistoria medger. Men det får vi diskutera en annan gång.
 

Fossilsortering enligt ungjordskreationistisk respektive sekventiell modell

Sorteringen av olika fossiler i de sedimentära bergarterna är väl karaktäriserad i stora drag, och kan användas för att testa rimligheten i olika föreställningar om hur sedimenten har deponerats. Mycket av inspirationen och materialet i det här blogginlägget har hämtats från geologen Glenn Mortons arkiverade sidor, vilka är väl värda en genomläsning.

Enligt en biblisk, bokstavstrogen skapelseberättelse (ett av många tänkbara alternativ för hur jorden och livet blev till) så har alla organismer skapats redan under den första skapelseveckan. Enligt den ungjordskreationistiska standardtolkningen skedde detta för ca 6000 år sedan. Det innebär att alla olika slag av skapade organismer (arter, släkten, "baramin") som finns idag har hängt med ända sedan skapelsen (se figur). En del skapade slag har uppenbarligen fallit ifrån med tiden (dinosaurier, till exempel, men vem vet...), men inga nya grupper har tillkommit sedan skapelseveckan. Det innebär att representanter för nutida skapade slag bör ha förekommit under alla delar av syndaflodens skeenden, och alltså bör kunna hittas lite varstans bland sedimenten, oberoende av hur man antar att syndafloden har skett och vad som har orsakat sedimentens tydliga stratifiering. Enligt den ungjordskreationistiska standardmodellen har merparten av jordens sedimentära bergarter deponerats för ca 4500 år sedan under den korta syndafloden som varade mindre än ett år. Meningarna går isär om vad stratifieringen representerar; kombinationer av olika hypoteser inkluderar att den utgör ett kronologiskt skeende under syndaflodens olika faser, altitudskillnader, olika ekotyper, samt vattnets sorterande inverkan. Även om sannolikheten förvisso är låg att individer har fossiliserats så borde man enligt den bibliska skapelsemodellen ha en rimlig chans att hitta representanter för dagens skapade slag oberoende av på vilken nivå av sedimentkolumnen man söker.

 

Som alternativ till den bibliska skapelsemodellen så kan vi ställa en sekventiell modell, som kan innefatta exempelvis evolution eller någon form av fortgående skapelseprocess under hela jordens historia. Enligt en sådan modell har det skett en gradvis förändring av jordens flora och fauna över (ganska lång) tid. Varje enskild art har en relativt begränsad utbredning i tiden. Enligt den sekventiella modellen återspeglar olika sedimentlager som befinner sig ovanpå varandra något slags utdragen kronologisk process, och den huvudsakliga ordning som fossilerna befinner sig i återspeglar ungefär deras inbördes ordning i tiden, även om den verkliga övre och nedre gränsen för varje art kanske aldrig kan fastställas på grund av en ofullständig representation i fossilkedjan.

 

När vi studerar verkliga data rörande hur fossilen är fördelade i sedimenten så stödjer dessa observationer otvivelaktigt en sekventiell modell. Sannolikheten för att hitta en art/släkte som lever idag i fossilkedjan sjunker gradvis ju längre ned i sedimentlagren man kommer, oberoende av vilken organismgrupp man studerar. Omvänt gäller också att ju längre ned i fossilkedjan man återfinner en organism, desto lägre är chansen att samma organism ska återfinnas på jorden idag. Den övergripande likheten mellan ansamlingar av organismer som man finner i sedimenten och dagens organismer avtar alltså drastiskt när man studerar sedimentlager på allt lägre nivåer.

Översikt (tematiskt hämtad från Glenn Mortons "Where were the animals at the beginning of the global flood?") som visar vad man kan förvänta sig att hitta i fossillagren givet olika modeller över jordens historia.
Enligt ungjordskreationistisk modell så finns det en obruten kontinuitet från skapelseveckan till och med nutid för alla skapade slag som återfinns idag. De blå utvecklingslinjerna i den vänstra figuren är tillåtna, men inte de röda. Ungjordskreationister anser att anser att merparten av sedimentlagren härstammar från en mycket kortvarig syndaflod, markerad i figuren. Man bör alltså kunna anta att organismer som fortfarande existerar i genomsnitt bör kunna återfinnas var som helst i sedimentlagren. Det finns knappast någon anledning att på förhand anta att de som grupp skulle hittas på någon speciell position.
Enligt en sekventiell modell avbildad i mellersta figuren (exempelvis evolution eller en serie fortlöpande skapelseakter), då arter och andra organismgrupper har tillkommit under lång tid, så har alla organismgrupper en begränsad utbredning i tid under jordens historia.  På basis av denna modell borde varje typ av organism ha en begränsad förekomst både uppåt och nedåt i sedimenten.
Faktiska observationer av mönstren av fossiler i sedimenten stödjer otvivelaktigt en sekventiell modell. Varje organismgrupp på lägre taxonomiska nivåer (art, släkte, familj - vilket skulle kunna motsvara "baramin") hittas inom mycket begränsade delar av sedimentkolumnen. Organismer av samma art och släkte som vi återfinner idag hittar vi mestadels i de övre lagren, med en gradvis sjunkande sannolikhet ju längre ned man söker.

Glenn Morton ger flera konkreta exempel på dessa mönster i fossilsorteringen i sin post "Where were the animals at the beginning of the global flood", med ungefär samma innehåll utan grafik men med referenser i "Fish cause problems for the global flood".

 

Morton visar fördelningen av alla bekrivna släkten (genus) av fiskar i olika geologiska epoker (data har säkert några år på nacken, så visa siffror kan ha ändrats men mönstret består). Först och främst konstaterar Morton att mycket få organismer någonsin fossiliseras över huvud taget; av 3245 nu levande släkten av fiskar är det bara 408 (ca 12-13%) som återfunnits som fossil från den närmaste geologiska perioden före nutid.

 

Mortons data visar tydligt hur chansen att hitta nu levande släkten av fiskar sjunker drastiskt ju längre ner man rör sig i de geologiska lagren. Före Jura återfinns inga nu levande släkten. Notera att det råder inte direkt någon brist på olika identifierade släkten i fossillagren; från Devon (ofta kallad fiskarnas tidsålder) finns 524 släkten beskrivna - inga av dessa har återfunnits idag. Alla nu levande fisksläkten (eller vad det nu skulle bli omräknat i baramin) bör ha simmat runt i de devoniska oceanerna, men var finns de i så fall bland fossilerna?

Tidsålder	Fisksläkten	Nu levande	Försvunna
Nutid	3245	3245	0
Pleistocene	422	408	14
Pliocene	416	372	44
Miocene	496	320	176
Oligocene	321	207	114
Eocene	398	157	241
Paleocene	124	53	71
Cretaceous	340	38	302
Jurassic	146	5	141
Triassic	175	0	175
Permian	86	0	86
Pennsylvanian	106	0	106
Mississippian	163	0	163
Devonian	524	0	524
Silurian	57	0	57
Ordovician	5	0	5
Cambrian	1	0	1

 

Morton har också besvärat sig med att plotta hur varje släkte förekommer i enskilda geologiska lager, vilket tydligt visar vilken begränsad utbredning i lagerföljden de flesta släkten har. Notera också återigen att chansen för varje släkte att återfinnas i dagens hav är direkt beroende av vilken nivå i den sedimentära kolumnen som arten har återfunnits i - vilket är absurt om man antar att sedimentlagerföljden inte har någon som helst koppling till kronologisk tidsföljd (bortom det enda år som syndafloden ska ha pågått). Notera att såvitt vi vet ska inga fiskar ha förts med Noas ark, och deras eventuella överlevnad fram till dags dato är helt beroende av andra faktorer.

Den outtröttlige Glenn Morton nöjer sig inte heller med fiskar, utan visar att exakt samma mönster återfinns bland däggdjuren, av vilka alla skapade slag ska ha haft representanter på Noas ark. Mönstret ser exakt likadant ut bland däggdjuren, fast komprimerat till färre lager, eftersom inga däggdjur alls har återfunnits längre ned än Triassiska lager.

 

 

Morton uppger följande data för antalet släkten och arter av däggdjur funna i olika lager. Notera återigen att det råder verkligen ingen brist på beskrivna däggdjur i fossillagren - det är bara det att det stora flertalet är av helt andra släkten och arter än idag och vice versa.

Tidsålder	Släkten	Nu levande	Försvunna	Arter	Nu Levande	Försvunna
Nutid	Ej uppgivet	Ej uppgivet	Ej uppgivet	4631	4631	0
Pleistocene	830	417	413	786	282	504
Pliocene	762	133	629	1119	67	1052
Miocene	749	57	692	2988	2	2986
Oligocene	494	11	483	1282	0	1282
Eocene	569	3	566	1819	0	1819
Paleocene	213	0	213	604	0	604
Cretaceous	36	0	36	?
Jurassic	43	0	43	?
Triassic	4	0	4	?

 

Morton har även här gjort en grafisk illustration över hur olika arter av däggdjur förekommer i olika lager. En majoritet av beskrivna arter har bara hittats i ett enda lager, vilket tyder på att hela däggdjursfaunan förändras betydligt mellan olika lager.

 

Sammanfattningsvis kan man lugnt säga att fossilmönstren i sedimentlagren utgör överväldigande evidens för en sekventiell modell för jordens historia. Återigen: den största prediktorn för huruvida en art eller släkte ska återfinnas levande i nutid är dess placering i olika sedimentlager som den kreationistiska modellen hävdar är helt orelaterad till tidsålder (förutom de skeenden som har pågått under själva syndafloden).

 

 

Inom parentes kan man också tillägga att mönstren för många ryggradslösa djur, inklusive trilobiter och diverse skalbärande djur, är ännu tydligare. 

 

Samma sak gäller för de mikroskopiska alger och andra planktoniska organismer som förekommer i fossilkedjan när det gäller hur enskilda arter eller släkten är representerade i olika lager, vilket är extremt väl studerat av petroleumgeologer. Och detta gäller alltså organismer som till större delen är fritt flytande plankton, och alltså borde ha varit extremt benägna att blandas om varandra i en global syndaflod.

 

Tillsammans med de fossila evidensen finns det fossila kemiska signaturer som stämmer mycket väl överens med fördelningen av fossiler.

 

Dessa fördelningar kan vi dock titta närmare på någon annan gång.