Alla som har den goda smaken att följa det intellektuella utbytet om ständigt aktuella och brännande livsåskådningsfrågor på Newtonbloggen vet att på bloggen förs det fram ett ungjordskreationistiskt budskap från högstadieläraren Johannes Axelsson. Stammisarna som har följt bloggen ett tag vet också att ingenting kan förstöra magister Axelssons dag så fullständigt som kritik mot hans sätt att förhålla sig till obekväma frågor. Det har från allra första början varit ett återkommande tema på Newtonbloggen att Johannes hela tiden smiter från frågor och undviker att ta tag i och diskutera ämnen som är problematiska för hans ungjordskreationistiska världsbild, och Newtonbloggaren är allt annat än nöjd med hur han beskrivs i kommentarfälten.
Nyligen har det här emellertid eskalerat till en punkt då Johannes fullständigt tycks ha tappat markkontakten. Han publicerade en kreationistisk propagandafilm som är en enda lång harang på samma komplexitetsargument som Johannes har fört fram femtielva gånger på Newtonbloggen (eller 18 gånger för att vara exakt). Jag kritiserade att Johannes ägnar oproportionerligt mycket utrymme åt denna typ av argument, vilka inte ens utgör ett stöd för hans egen ungjordskreationistiska ståndpunkt, medan han försöker ignorera ämnen som är betydligt mer relevanta (och förödande) för ungjordskreationismen.
Då tog det hus i helsicke. Johannes ägnar ett helt blogginlägg åt en ömsom hätsk, ömsom beskäftig och ömsom inställsam tirad riktad specifikt mot mig. I kommentarsfälten till detta inlägg och det föregående når han emellertid också nya höjder av kränkthet och gnällighet då hela det anti-kreationistiska kommentarsfältet får en släng av samma slev.
Detaljerade kommentarer kommer längre ner, men i korthet handlar Johannes svar om att det alls icke är så att han försöker undvika diskussionen. Nej, det är i själva verket vi ateistiska evolutionister som darrar i knävecken inför den förödande kraften hos Johannes kreationistiska argument, och som vräker ur oss en spärreld av frågor som en försvarsstrategi för att undvika de argument som Johannes för fram.
Jag vill därför ta tillfället i akt och förkunna till hela världen, for the record:
Bäst vore det naturligtvis med ett skriftligt utbyte, men det funkar också med fler offentliga realtidssamtal (den här gången med möjlighet till visuella hjälpmedel), eller en combo.
Mitt enda krav på motprestation vore att vi kan göra en tit-for-tat, där jag i så fall får diskutera en parallell frågeställning med Johannes. Men för att visa min goda vilja, och angelägenhet om en dialog, så erbjuder jag Johannes en bonusomgång utan krav på motprestation, där han får välja frågeställning(ar). Det ska förhoppningsvis räcka för att tysta eventuella beskyllningar om att jag försöker smita undan diskussionen.
Lars Johan Erkell har egentligen redan kort och koncist sagt allt som behöver sägas om den kreationistiska propagandafilmen, men om Johannes vill börja dialogen med att fortsätta diskutera just den filmen så är jag redo när som helst. Johannes har ju inte svarat på tidigare förfrågningar om att diskutera liknande material som han har lagt fram (se här för kommentar istället), men någon gång ska ju vara den första.
Nu till detaljerna: Konflikten rörande Johannes förhållningssätt till obekväma frågor är som sagt välkänd för alla som brukar följa Newtonbloggen. Enligt devisen anfall är bästa försvar så hävdar Johannes nu följande (saxat från lite olika ställen i inlägg och kommentarsfält):
1) Johannes måste upprepa samma trötta argument om och om igen därför att "polletten inte har trillat ner" hos undertecknad och övriga kommentatorer. Vi vill helt enkelt inte förstå.
2) Vi borde titta på filmen, så kanske vi skulle förstå.
3) Jag försöker pressa Johannes till att sluta skriva om dessa ämnen, och därigenom hindra en massa behövande människor från att nås av komplexitetens evangelium.
4) Mina egna försök att föra diskussionen över på mer relevanta spår är egentligen ett flyktbeteende; en kapitulation inför Johannes designargument.
5) Efter att ha sett mig slagen på min egen hemmaplan (biologin), så försöker jag nu hitta argument genom att desperat famla efter svar utanför mitt eget kompetensområde, vilket inte är OK. [Ja, kära läsare, ni ser rätt. Johannes försöker faktiskt förestava för mig vilka argument jag får lov att använda.] Det är den vanliga responsen från evolutionister: eftersom svaren aldrig finns inom deras eget fält måste det ju finnas någon annanstans.
6) Jag är uppenbarligen medveten om svagheten i mina egna argument. Varför ser jag mig annars tvungen att ropa på hjälp från mina kompisar för att bjuda lite mer organiserat motstånd?
7) Jag borde stanna upp ibland, och reflektera. Annars är det så lätt att ägna sig åt självbedrägeri.
8) Eftersom vi, hans meningsmotståndare, inte kan se den uppenbara förklaringspotentialen i Johannes argument så är den rimligaste förklaringen att vi är förblindade av ett sataniskt evolutionsbedrägeri.
9) Innerst inne vet jag att hela min ansträngning bara är ett försök att undvika att se sanningen i vitögat; en kamp för att slippa erkänna Guds existens.
OK, hur ska man förhålla sig till det här?
Jag vill börja med att rikta uppmärksamheten på att Johannes, sin vana trogen, inte vill konfrontera mina argument, vilka består av flera olika konkreta problem som han borde ta tag i om han verkligen bemödade sig om en vetenskaplig ansats. Istället ägnar han sig åt rena spekulationer om mina personliga bevekelsegrunder och motiv, varvade med att försöka avfärda mig själv och övriga "evolutionister" med osubstantierade påståenden om att vi är offer för en illusion.
Notera att Johannes uppenbarligen har all tid i världen att författa det ena blogginlägget efter det andra med personliga tilltal, men inte tid att diskutera sakfrågor.
MrArboc och Rust Lee påpekar i kommentarsfälten för Johannes att detta utgör ett solklart fall av ad hominem-felslut, vilket Johannes inte vill kännas vid, och han visar därigenom att han inte förstår vad begreppet innebär. Jag har inte mycket att tillägga till de definitioner och beskrivningar som Rust Lee ger i kommentarsfälten, annat än att ett ad hominem-felslut inte nödvändigtvis innebär påhopp och ohövligt tilltal, utan i princip lika gärna kan vara hjärtligt och ärligt välmenande. Det är inte eventuella personliga påhopp som utgör ett problem här (det finns inget begrepp i svenska språket som är obetydligt nog för att uttrycka hur lite jag bryr mig om sådant), utan att det faktiskt handlar om ett informellt logiskt felslut eller argumentationsfel som gör hela Johannes ansats till en irrelevant distraktion.
Johannes svarar inte alls på kärnan i min kommentar, vilken jag vill utveckla här.
Jag har naturligtvis tittat på filmen innan jag ger mig in i en diskussion om dess bristande kvaliteter. Och polletten har trillat ner långt innan Newtonbloggaren började slå in öppna dörrar med sin komplexitetsmurbräcka; jag har förstått precis vilket budskap Johannes försöker förmedla. Och jag håller fullständigt med: dessa cellulära processer gör mig knäsvag av vördnad och fascination, så snart jag begrundar deras skönhet och funktionella komplexitet.
Men där slutar vår samstämmighet. När Johannes försöker tillgodoräkna sig cellulär komplexitet (tillsammans med diverse andra kompexitetsexempel) som ett slags gudsbevis så hoppar han i galen logisk tunna. Mr Arboc och Thomas Schwartz påpekar i kommentarsfälten hur Johannes försöker vältra över en fruktansvärt asymmetrisk bevisbörda på sina meningsmotståndare, genom sitt billiga argumentum ad ignorantiam, men Johannes förmår inte tillgodogöra sig denna information. Sådant beteende vinner ingen respekt. Nu är jag inte den som använder petimeterlogik som slagträ för att platta till mina opponenter, vilket också vore klandervärt. Men det finns faktiskt en anledning till att detta räknas som ett logiskt argumentationsfel, så Johannes borde kanske stanna upp och reflektera över sin ståndpunkt.
Saken är den att vi vet inte hur livet har uppstått, eftersom vi ännu inte har hittat några spår efter processen som kan användas för vetenskapligt studium. Men "vet inte" betyder faktiskt just "vet inte", så det kan inte någon göra anspråk på att känna till, med mindre än att de kan leverera hårda data. I brist på hårda data, eller åtminstone hyfsat väl underbyggda hypoteser, så finns det helt enkelt inte så mycket mer att säga i frågan. Vår generella ovilja att diskutera ämnet bottnar alltså i rent ointresse - inte att vi försöker fly undan en svår frågeställning.
Johannes försöker sätta upp en falsk dikotomi mellan "skapelse" och "evolution", för att kunna ensidigt angripa evolutionen och kalla det ett positivt argument för sin egen ståndpunkt, utan att låtsas om att det finns en massa tänkbara alternativ. Bland dessa tänkbara alternativ får hans omhuldade ungjordskreationistiska scenario inte alls något som helst direkt stöd av designargument, så det handlar bara om att flytta målstolparna på ett flagrant sätt. Johannes försöker upprätthålla illusionen av hela det vetenskapliga bygget som en enda monolitisk konstruktion där alla delar är absolut beroende av varandra; ett korthus där lite metafysisk semtex mot en enda del räcker för att hela konstruktionen ska falla: "Alla dessa delar i er förklaring hänger ihop och är beroende av varandra". Galenskapen i detta synsätt har jag för länge sedan försökt påtala genom att påpeka att vetenskapen tvärtom utgör ett oändligt pussel där varje bit i lugn och ro kan studeras var för sig, även om vissa bitar visst påverkar varandra i varierande grad. Om Johannes hade varit intresserad av dialog hade han ju kunnat ta upp den här tråden för länge sedan. Det utgör ju en ganska fundamental frågeställning om grunderna för den vetenskapliga processen, så det borde ju vara av ganska stort allmänintresse för en NO-lärare även utanför skapelsedebattens lilla ankdamm.
Vad vi faktiskt vet är att alla lämningar efter liv som vi kan hitta visar på en utveckling så snart vi ser de minsta spår av organismer i de geologiska avlagringarna - en process vars spår också avtecknar sig i den genetiska koden för just de komplexa cellullära komponenter som Johannes är så upphetsad över. Bland annat mot den bakgrunden framstår en utveckling av cellernas maskineri inte som något särskilt otroligt scenario, oavsett vilka förutfattade meningar vi har om sannolikheter för olika skeenden. Vi vet alltså att livet på jorden har utvecklats från gemensamma anmödrar, åtminstone från den punkt då det börjar avteckna sig i fossilkedjan, och detta är en realitet som man måste förhålla sig till när man diskuterar möjliga mekanismer för livets uppkomst och utveckling. Därmed vet vi alltså också i förbigående att sannolikheten för en bokstavstroende biblisk skapelseberättelse är i stort sett lika med noll, och detta sakernas tillstånd ändras inte oavsett hur många kreationistiska propagandafilmer som Johannes spelar upp.
När jag invänder mot det senaste i raden av Johannes många inlägg om osannolikheten av en naturalistisk förklaring till livets uppkomst, så är det alltså inte därför att jag hellre flyr än illa fäktar mot vassa kreationistiska argument. Inte heller vill jag undanhålla någon möjligheten att ta del av dessa argument. De plockas ner effektivt nog av kommentatorerna på Newtonbloggen, och själv har jag stort nöje av att analysera och diskutera dem - om nu bara Johannes hade velat vara med i den diskussionen också. Nej, det handlar om att uppmana Johannes att skapa en något bättre balans i sina frågeställningar genom att fokusera mindre på irrelevanta frågor som framför allt utgör försvarsmekanismer och fokusera mer på sådana svåra frågeställningar som har direkt betydelse för hans ståndpunkt.
När det gäller vilka frågeställningar jag väljer att konfrontera Johannes med så tycker jag som sagt att det är min ensak, och han kunde ju försöka bemöta dem istället för att gnälla. Min argumentation följer den hierarkiska evidensordning som från början har påvisat evolutionens realitet och för alltid har vederlagt den bibliska skapelsehistorien. Det finns många olika infallsvinklar från olika vetenskaper i skapelsefrågan, och alla visar upp en kongruent bild.
Rörande varför jag skickar ut en förfrågan om en kraftsamling för att ta fram evidens i skapelse-evolutionsfrågan, så borde Johannes betänka att det här handlar om att konfrontera folk med kraftiga ideologiska skygglappar, massiva försvarsmekanismer och med en gravt felaktig bild av vad vetenskap handlar om. Det är alltså inte rationella personer vi försöker diskutera med, vilket gör det till en viss uppförsbacke i diskussionerna och ställer extra höga krav på det material man lägger fram. När det gäller att systematiskt presentera evidens så ligger det som Johannes vet ganska mycket grovgöra bakom, om man inte har en kreationistorganisation i ryggen som ägnar oerhörda resurser av förspilld tid och pengar till att generera färdigtuggade usla argument. Det är dessutom kul att diskutera de här frågorna med folk som har lite koll, och man slipper ibland uppfinna hjulet på nytt.
Och tror Johannes att det rör sig om någon hemlig konspiration? Varför tror han i så fall att jag skickade ut en öppen inbjudan både på den här bloggen och inkluderade honom i en inbjudan på Twitter? Det var naturligtvis för att erbjuda Johannes att delta i diskussionen, med hopp om att han ska lära sig något.
Sammanfattningsvis: Johannes - Skärp dig. Kom ner på jorden; håll dig till sakfrågor och inte meningslösa distraktioner. Ägna dig åt relevanta frågeställningar, konfrontera de demoner som våra kritiska frågor väcker inom dig, och sluta smita undan diskussionen.
Nyligen har det här emellertid eskalerat till en punkt då Johannes fullständigt tycks ha tappat markkontakten. Han publicerade en kreationistisk propagandafilm som är en enda lång harang på samma komplexitetsargument som Johannes har fört fram femtielva gånger på Newtonbloggen (eller 18 gånger för att vara exakt). Jag kritiserade att Johannes ägnar oproportionerligt mycket utrymme åt denna typ av argument, vilka inte ens utgör ett stöd för hans egen ungjordskreationistiska ståndpunkt, medan han försöker ignorera ämnen som är betydligt mer relevanta (och förödande) för ungjordskreationismen.
Då tog det hus i helsicke. Johannes ägnar ett helt blogginlägg åt en ömsom hätsk, ömsom beskäftig och ömsom inställsam tirad riktad specifikt mot mig. I kommentarsfälten till detta inlägg och det föregående når han emellertid också nya höjder av kränkthet och gnällighet då hela det anti-kreationistiska kommentarsfältet får en släng av samma slev.
Detaljerade kommentarer kommer längre ner, men i korthet handlar Johannes svar om att det alls icke är så att han försöker undvika diskussionen. Nej, det är i själva verket vi ateistiska evolutionister som darrar i knävecken inför den förödande kraften hos Johannes kreationistiska argument, och som vräker ur oss en spärreld av frågor som en försvarsstrategi för att undvika de argument som Johannes för fram.
Jag vill därför ta tillfället i akt och förkunna till hela världen, for the record:
Jag är villig, till och med angelägen, att diskutera
VILKEN FRÅGESTÄLLNING SOM HELST
som Johannes Axelsson önskar ta upp till diskussion,
i vilket format han än önskar.
Bäst vore det naturligtvis med ett skriftligt utbyte, men det funkar också med fler offentliga realtidssamtal (den här gången med möjlighet till visuella hjälpmedel), eller en combo.
Mitt enda krav på motprestation vore att vi kan göra en tit-for-tat, där jag i så fall får diskutera en parallell frågeställning med Johannes. Men för att visa min goda vilja, och angelägenhet om en dialog, så erbjuder jag Johannes en bonusomgång utan krav på motprestation, där han får välja frågeställning(ar). Det ska förhoppningsvis räcka för att tysta eventuella beskyllningar om att jag försöker smita undan diskussionen.
Lars Johan Erkell har egentligen redan kort och koncist sagt allt som behöver sägas om den kreationistiska propagandafilmen, men om Johannes vill börja dialogen med att fortsätta diskutera just den filmen så är jag redo när som helst. Johannes har ju inte svarat på tidigare förfrågningar om att diskutera liknande material som han har lagt fram (se här för kommentar istället), men någon gång ska ju vara den första.
Nu till detaljerna: Konflikten rörande Johannes förhållningssätt till obekväma frågor är som sagt välkänd för alla som brukar följa Newtonbloggen. Enligt devisen anfall är bästa försvar så hävdar Johannes nu följande (saxat från lite olika ställen i inlägg och kommentarsfält):
1) Johannes måste upprepa samma trötta argument om och om igen därför att "polletten inte har trillat ner" hos undertecknad och övriga kommentatorer. Vi vill helt enkelt inte förstå.
2) Vi borde titta på filmen, så kanske vi skulle förstå.
3) Jag försöker pressa Johannes till att sluta skriva om dessa ämnen, och därigenom hindra en massa behövande människor från att nås av komplexitetens evangelium.
4) Mina egna försök att föra diskussionen över på mer relevanta spår är egentligen ett flyktbeteende; en kapitulation inför Johannes designargument.
5) Efter att ha sett mig slagen på min egen hemmaplan (biologin), så försöker jag nu hitta argument genom att desperat famla efter svar utanför mitt eget kompetensområde, vilket inte är OK. [Ja, kära läsare, ni ser rätt. Johannes försöker faktiskt förestava för mig vilka argument jag får lov att använda.] Det är den vanliga responsen från evolutionister: eftersom svaren aldrig finns inom deras eget fält måste det ju finnas någon annanstans.
6) Jag är uppenbarligen medveten om svagheten i mina egna argument. Varför ser jag mig annars tvungen att ropa på hjälp från mina kompisar för att bjuda lite mer organiserat motstånd?
7) Jag borde stanna upp ibland, och reflektera. Annars är det så lätt att ägna sig åt självbedrägeri.
8) Eftersom vi, hans meningsmotståndare, inte kan se den uppenbara förklaringspotentialen i Johannes argument så är den rimligaste förklaringen att vi är förblindade av ett sataniskt evolutionsbedrägeri.
9) Innerst inne vet jag att hela min ansträngning bara är ett försök att undvika att se sanningen i vitögat; en kamp för att slippa erkänna Guds existens.
OK, hur ska man förhålla sig till det här?
Jag vill börja med att rikta uppmärksamheten på att Johannes, sin vana trogen, inte vill konfrontera mina argument, vilka består av flera olika konkreta problem som han borde ta tag i om han verkligen bemödade sig om en vetenskaplig ansats. Istället ägnar han sig åt rena spekulationer om mina personliga bevekelsegrunder och motiv, varvade med att försöka avfärda mig själv och övriga "evolutionister" med osubstantierade påståenden om att vi är offer för en illusion.
Notera att Johannes uppenbarligen har all tid i världen att författa det ena blogginlägget efter det andra med personliga tilltal, men inte tid att diskutera sakfrågor.
MrArboc och Rust Lee påpekar i kommentarsfälten för Johannes att detta utgör ett solklart fall av ad hominem-felslut, vilket Johannes inte vill kännas vid, och han visar därigenom att han inte förstår vad begreppet innebär. Jag har inte mycket att tillägga till de definitioner och beskrivningar som Rust Lee ger i kommentarsfälten, annat än att ett ad hominem-felslut inte nödvändigtvis innebär påhopp och ohövligt tilltal, utan i princip lika gärna kan vara hjärtligt och ärligt välmenande. Det är inte eventuella personliga påhopp som utgör ett problem här (det finns inget begrepp i svenska språket som är obetydligt nog för att uttrycka hur lite jag bryr mig om sådant), utan att det faktiskt handlar om ett informellt logiskt felslut eller argumentationsfel som gör hela Johannes ansats till en irrelevant distraktion.
Johannes svarar inte alls på kärnan i min kommentar, vilken jag vill utveckla här.
Jag har naturligtvis tittat på filmen innan jag ger mig in i en diskussion om dess bristande kvaliteter. Och polletten har trillat ner långt innan Newtonbloggaren började slå in öppna dörrar med sin komplexitetsmurbräcka; jag har förstått precis vilket budskap Johannes försöker förmedla. Och jag håller fullständigt med: dessa cellulära processer gör mig knäsvag av vördnad och fascination, så snart jag begrundar deras skönhet och funktionella komplexitet.
Men där slutar vår samstämmighet. När Johannes försöker tillgodoräkna sig cellulär komplexitet (tillsammans med diverse andra kompexitetsexempel) som ett slags gudsbevis så hoppar han i galen logisk tunna. Mr Arboc och Thomas Schwartz påpekar i kommentarsfälten hur Johannes försöker vältra över en fruktansvärt asymmetrisk bevisbörda på sina meningsmotståndare, genom sitt billiga argumentum ad ignorantiam, men Johannes förmår inte tillgodogöra sig denna information. Sådant beteende vinner ingen respekt. Nu är jag inte den som använder petimeterlogik som slagträ för att platta till mina opponenter, vilket också vore klandervärt. Men det finns faktiskt en anledning till att detta räknas som ett logiskt argumentationsfel, så Johannes borde kanske stanna upp och reflektera över sin ståndpunkt.
Saken är den att vi vet inte hur livet har uppstått, eftersom vi ännu inte har hittat några spår efter processen som kan användas för vetenskapligt studium. Men "vet inte" betyder faktiskt just "vet inte", så det kan inte någon göra anspråk på att känna till, med mindre än att de kan leverera hårda data. I brist på hårda data, eller åtminstone hyfsat väl underbyggda hypoteser, så finns det helt enkelt inte så mycket mer att säga i frågan. Vår generella ovilja att diskutera ämnet bottnar alltså i rent ointresse - inte att vi försöker fly undan en svår frågeställning.
Johannes försöker sätta upp en falsk dikotomi mellan "skapelse" och "evolution", för att kunna ensidigt angripa evolutionen och kalla det ett positivt argument för sin egen ståndpunkt, utan att låtsas om att det finns en massa tänkbara alternativ. Bland dessa tänkbara alternativ får hans omhuldade ungjordskreationistiska scenario inte alls något som helst direkt stöd av designargument, så det handlar bara om att flytta målstolparna på ett flagrant sätt. Johannes försöker upprätthålla illusionen av hela det vetenskapliga bygget som en enda monolitisk konstruktion där alla delar är absolut beroende av varandra; ett korthus där lite metafysisk semtex mot en enda del räcker för att hela konstruktionen ska falla: "Alla dessa delar i er förklaring hänger ihop och är beroende av varandra". Galenskapen i detta synsätt har jag för länge sedan försökt påtala genom att påpeka att vetenskapen tvärtom utgör ett oändligt pussel där varje bit i lugn och ro kan studeras var för sig, även om vissa bitar visst påverkar varandra i varierande grad. Om Johannes hade varit intresserad av dialog hade han ju kunnat ta upp den här tråden för länge sedan. Det utgör ju en ganska fundamental frågeställning om grunderna för den vetenskapliga processen, så det borde ju vara av ganska stort allmänintresse för en NO-lärare även utanför skapelsedebattens lilla ankdamm.
Vad vi faktiskt vet är att alla lämningar efter liv som vi kan hitta visar på en utveckling så snart vi ser de minsta spår av organismer i de geologiska avlagringarna - en process vars spår också avtecknar sig i den genetiska koden för just de komplexa cellullära komponenter som Johannes är så upphetsad över. Bland annat mot den bakgrunden framstår en utveckling av cellernas maskineri inte som något särskilt otroligt scenario, oavsett vilka förutfattade meningar vi har om sannolikheter för olika skeenden. Vi vet alltså att livet på jorden har utvecklats från gemensamma anmödrar, åtminstone från den punkt då det börjar avteckna sig i fossilkedjan, och detta är en realitet som man måste förhålla sig till när man diskuterar möjliga mekanismer för livets uppkomst och utveckling. Därmed vet vi alltså också i förbigående att sannolikheten för en bokstavstroende biblisk skapelseberättelse är i stort sett lika med noll, och detta sakernas tillstånd ändras inte oavsett hur många kreationistiska propagandafilmer som Johannes spelar upp.
När jag invänder mot det senaste i raden av Johannes många inlägg om osannolikheten av en naturalistisk förklaring till livets uppkomst, så är det alltså inte därför att jag hellre flyr än illa fäktar mot vassa kreationistiska argument. Inte heller vill jag undanhålla någon möjligheten att ta del av dessa argument. De plockas ner effektivt nog av kommentatorerna på Newtonbloggen, och själv har jag stort nöje av att analysera och diskutera dem - om nu bara Johannes hade velat vara med i den diskussionen också. Nej, det handlar om att uppmana Johannes att skapa en något bättre balans i sina frågeställningar genom att fokusera mindre på irrelevanta frågor som framför allt utgör försvarsmekanismer och fokusera mer på sådana svåra frågeställningar som har direkt betydelse för hans ståndpunkt.
När det gäller vilka frågeställningar jag väljer att konfrontera Johannes med så tycker jag som sagt att det är min ensak, och han kunde ju försöka bemöta dem istället för att gnälla. Min argumentation följer den hierarkiska evidensordning som från början har påvisat evolutionens realitet och för alltid har vederlagt den bibliska skapelsehistorien. Det finns många olika infallsvinklar från olika vetenskaper i skapelsefrågan, och alla visar upp en kongruent bild.
Rörande varför jag skickar ut en förfrågan om en kraftsamling för att ta fram evidens i skapelse-evolutionsfrågan, så borde Johannes betänka att det här handlar om att konfrontera folk med kraftiga ideologiska skygglappar, massiva försvarsmekanismer och med en gravt felaktig bild av vad vetenskap handlar om. Det är alltså inte rationella personer vi försöker diskutera med, vilket gör det till en viss uppförsbacke i diskussionerna och ställer extra höga krav på det material man lägger fram. När det gäller att systematiskt presentera evidens så ligger det som Johannes vet ganska mycket grovgöra bakom, om man inte har en kreationistorganisation i ryggen som ägnar oerhörda resurser av förspilld tid och pengar till att generera färdigtuggade usla argument. Det är dessutom kul att diskutera de här frågorna med folk som har lite koll, och man slipper ibland uppfinna hjulet på nytt.
Och tror Johannes att det rör sig om någon hemlig konspiration? Varför tror han i så fall att jag skickade ut en öppen inbjudan både på den här bloggen och inkluderade honom i en inbjudan på Twitter? Det var naturligtvis för att erbjuda Johannes att delta i diskussionen, med hopp om att han ska lära sig något.
Sammanfattningsvis: Johannes - Skärp dig. Kom ner på jorden; håll dig till sakfrågor och inte meningslösa distraktioner. Ägna dig åt relevanta frågeställningar, konfrontera de demoner som våra kritiska frågor väcker inom dig, och sluta smita undan diskussionen.
) Det känns nu lite olyckligt att valde att citera just dig i inlägget ovan. No offense!