In i lejonets kula...

Igår var jag i Kalmar i jobbet, och hälsade på Vesa Annala och hans fru Aila. Tack för kaffet och bullarna och ett trevligt samtal!

Vesas och min konversation på Newtonbloggen kan följas här (typ).

Varför det är rationellt att lita på auktoriteter - med måtta

Efter vår diskussion på podcasten Mellan Svart och Vitt har Johannes Axelsson kommenterat mitt uttalande (ca 24:00) om den breda allmänhetens vaga uppfattning om, och dess passiva acceptans, av evolutionsteorin. På annan plats hoppas jag kunna diskutera Johannes vansinniga extrapolering till att samma sak skulle gälla för vetenskapkollektivet i stort, men här vill jag bara komma med ett klargörande:

När jag rapporterar om mina intryck att folk i allmänhet har en ganska vag uppfattning om evolutionsteorins detaljer, och passivt accepterar evolutionsteorin som ett faktum baserat på vad man har lärt sig i skolan, så vill jag absolut inte ge intrycket att jag dissar någon för detta. Tvärtom; jag applåderar den breda allmänheten för dess rationella och pragmatiska sätt att förhålla sig till kunskap.

Det pragmatiska förhållandet till det man lärde sig i skolan är just att anta att det stämmer på det stora hela, även om man inte har så bra koll på detaljerna. I en skola värd namnet bör eleverna översiktligt få lära sig det som representerar vetenskaplig konsensus - vilket torde vara den bästa approximation av verkligheten som vi har att tillgå.

Från mitt eget extremt snäva intresseperspektiv vore det naturligtvis önskvärt att alla människor visade större uppskattning för den fantastiska gobeläng av skönhet och brutalitet som evolutionen utgör, vävd över miljarder år av komplexa interaktioner.

Evolutionen är ett exceptionellt spektakel, som karakteriseras av både samarbete och konflikter.

Samarbete kan illustreras av pollinationssystem baserade på ett brett spektrum av interaktioner från mutualism till bedrägerier - här en storfläckig pärlemorfjäril Issoria lathonia som suger nektar från oxtunga Anchusa officinalis.

Ofta är interaktionerna betydligt snaskigare: en Tyrannosaurus rex attackerar någon annan stackars dinosaurie (kritaperiodens motsvarighet till en gnu i en modern naturfilm); Nemo och Doris hotas av en djuphavsmarulk med ett spektakulärt lysorgan; en dykarbaggelarv Dytiscus sp fångar ett grodyngel med sina dödliga käkar i form av injektionsnålar som sprutar matsmältningsvätska rakt in i bytet. Äckligt, men effektivt.

En mer realistisk inställning är att flertalet människor har helt andra intressen, och man får vara glad om de har tagit till sig tid att studera argumenten för evolutionsteorin så mycket att de accepterar att vi härstammar från chimpanser- vilket tekniskt sett är fel, men skit i det just nu.

Eftersom ingen människa har tid att ordentligt sätta sig in i alla frågor så finns det naturligtvis inget alternativ till att lita på olika auktoriteter för att få information i de flesta fall. Ungjordskreationisternas gnällande om auktoritetstro hos sina meningsmotståndare är med andra ord inget annat än ett löjligt hyckleri och visar bara deras totala hemmablindhet (som jag spyr galla över här). Vad det handlar om är att välja sina auktoriteter med viss omsorg. Och då bör man i första hand vända sig till experterna - åtminstone tills man själv har hunnit sätta sig in i ämnet. Jag förnekar inte att även experter har fel ibland, eller ibland är köpta av olika intressen, men vi snackar allmänna tumregler här. Och visst ska man ta all information, även från experter, med en nypa salt - något som kreationister i allmänhet verkar glömma då de läser det verbala avskräde som de flesta kreationistorganisationer häver ur sig.

Det är rationellt att lita på medicinsk vetenskaplig konsensus som säger att vacciner har överväldigande positiva effekter. Det är inte rationellt att sätta större tilltro till kändisar som hävdar att vacciner orsakar autism, eller konspirationsteoretiker som hävdar att vacciner är ett verktyg för skepnadsförändrande reptiloida aliens att kontrollera våra tankar.

Det är rationellt att sätta större tillit till en expertkommission som utreder omständigheterna kring 9/11, än en hop förvirrade aktivister som hävdar att "9/11 was an inside job"

Det är rationellt att sätta sin tillit till en överväldigande vetenskaplig konsensus som med stöd av geologi, paleontologi och genetik hävdar att vi har evolverat från ett gemensamt ursprung, snarare än till en hop av charlataner med ideologiska skygglappar, vars perverterade sätt att närma sig frågeställningen enklast kan sammanfattas i följande klassiska skämtteckning:

Referenser

Bilden på en storfläckig pärlemorfjäril Issoria lathonia på oxtunga Anchusa officinalis tagen av Mattias Larsson.
Bilden på kämpande dinosaurier härifrån, men kommer tydligen ursprungligen härifrån.
Bilden på en dykarbaggslarv som äter ett grodyngel från Jacopo Werther/Wikimedia commons.
Bilden på Nemo, Doris och en djuphavsmarulk härifrån.
Skämtteckningen över en vetenskaplig kontra kreationistisk metodik finnns lite varstans på nätet. Jag hoppas ingen blir sur för att jag har lånat den, och vore tacksam om någon kan tipsa mig om varifrån originalet kommer.

Kontinenternas erosion

Det dök upp en fråga i kommentarsfältet på Newtonbloggen nyligen, rörande erosion av kustlinjer:

Ungefär: om superkontinenten Pangaea började driva isär för ca 200 miljoner år sedan, hur kommer det sig att kustlinjerna verkar så pass oförändrade och fortfarande tycks passa ihop, med tanke på att de verkar erodera så fort (ibland flera meter per år)?

Detta är en mycket intressant fråga, och den är också ett gott typexempel på olika synbara motsägelser som tycks råda när man studerar processer som pågår idag och försöker extrapolera dem tiotals eller hundratals miljoner år tillbaka i det förflutna. Därför finns det all anledning att uppmärksamma den. Jag slänger ut den här bloggposten som ett fokus för eventuella diskussioner, och uppmanar folk att komma med input och referenser som jag kan lägga in här.

En mer allmän frågeställning på samma tema har formulerats av ungjordskreationister som ett argument för att kontinenterna inte kan vara så gamla som man tror. Med tanke på de uppskattade mängderna av sediment som varje år sköljs från kontinenterna ut i havet borde hela kontinenten ha eroderat för länge sedan (inom några tiotals miljoner år). Ajaj...

Andra ungjordskreationistiska argument för en ung jord följer ofta samma princip, då man använder någon fysikalisk process som klocka. Många sådana kreationistiska klock-exempel har diskuterats och avhandlats på en websajt, som tyvärr endast verkar vara tillgänglig via arkiverade websidor nuförtiden.

Jag har diskuterat generella problem med sådana argument i kommentarerna till den här facebook-posten. Varning för en ganska snorkig ton från min sida. Förhoppningsvis hinner jag så småningom överföra diskussionen hit i någon form. I korthet: Sådana här försök att använda processer som klockor vädjar ofta till vår okunskap om processen för att hitta en potentiell trend som pekar i önskvärd riktning. Varje sådan trend blir problematisk då man drar ut den ad infinitum. I själva verket har vi ofta också goda skäl att tro att processen inte alls har varit likformig över tid, eller ens alltid verkat i samma riktning. Om man ska ställa olika alternativ mot varandra är det inte i första hand antalet tänkbara klockor i den ena eller andra vågskålen som räknas. Man måste helt enkelt prioritera mellan alternativens trovärdighet, baserat på hur välkänd processen bakom varje klockmekanism är. Försök inte bemöta en välkänd klockmekanism med en annan process som har större osäkerhetsmoment än den första. Det är till exempel svårt att slå precisionen och kongruensen hos data som är baserade på radiometrisk datering.

För att gå vidare med ursprungsfrågan: Som det påpekas på flera ställen i kommmentarsfälten, och till mig personligen från geologiskt kunniga men f.n. anonyma källor, är det framför allt kontinentalsocklarna på båda sidor av Atlanten som låter sig passas ihop på bästa sätt. Dessa kontinentalsocklar är på den atlantiska sidan extremt stabila strukturer som i stort sett inte har påverkats av erosion eller vulkanism under årmiljonerna sedan Atlanten började bildas. Signaturen Gubben i lådan poängterar att även om man räknar med endast någon millimeters erosion per år, så borde det ha skett stora förändringar. Men det finns ingenting som tyder på att själva kontinentalsocklarna har eroderats med ens en bråkdel av en millimeter per år - detta är bara ett förslag taget ur luften. En millimeter per år låter intuitivt som en ganska liten och därmed rimlig siffra i vårt vardagsperspektiv, men det finns ingen anledning att anta att kontinentalsocklarna eroderar i en takt som är mätbar över huvud taget, ens i ganska långa geologiska perspektiv. De befinner sig under en ocean på >100 m djup, vilket generellt är en väldigt erosionsfri miljö. Så: kontinentalsocklarna, som är ansvariga för den långsiktiga passformen mellan kontinenterna, eroderar inte märkbart. Därför är stabiliteten i kontinenternas översiktliga passform ingenting att hetsa upp sig över.

Till skillnad från kontinentalsocklarna så är kontinenternas kustlinjer vid havsytan i ett geologiskt perspektiv jämförelsevis mycket efemära strukturer. De är ständigt utsatta för både deposition och erosion, och deras faktiska läge är beroende av havsytans och kontinenternas nivåer. Om man tittar på Paleomap project med översiktliga kartor över kontinenternas placering under olika tidsepoker så ser man att kontinenternas reella kustlinjer på många platser har varierat ganska ordentligt under en längre tid. Den eventuella passform mellan själva kustlinjerna som gäller idag måste betraktas som en historisk kuriositet, även om det verkar som om de afrikanska och sydamerikanska atlantiska kustlinjerna har varit ganska stabila.

Ett exempel från Paleomap project som visar kontinenternas läge och placering över/under havsytan vid tiden för Krita/Paleogen-gränsen, då  Chicxulub-asteroiden ska ha slagit ned och orsakat en massutrotning, inklusive dinosauriernas försvinnande. Notera att stora delar av dagens kontinenter utgjorde grunda hav ungefär vid denna tid, där dagens mäktiga kritkalklager bildades av kalkskalsbärande mikroorganismer.





Wikipedia-sidan om kusterosion visar exempel på erosion av engelska kalkklippor (i East Anglia, se också the white cliffs of Dover, the strait of Dover, och the English channel), vilket är ett klassiskt exempel på kusterosion. Om man tittar närmare på engelska kanalens historia så inser man att det inte handlar om erosion under många miljoner år. Kritkalklagren som täcker stora delar av England, Frankrike och andra delar av Europa bildades under just kritaperioden (duh!) för många tiotals miljoner år sedan, då dessa områden bildade grunda hav (se kartan). Efter att dessa områden har blivit en del av torra land har de emellertid inte varit utsatt för kusterosion förrän för ca 200 000 år sedan, då en glaciärflod skar genom den överliggande tundran och de underliggande kalklagren och påbörjade bildandet av det som skulle bli engelska kanalen.
Engelska kanalen har bildats genom långsam erosion under en relativt kort tidsrymd och utgör alltså inte något som helst geologiskt problem. Enligt Wikipedia är den nuvarande erosionshastigheten vid Dover för närvarande ca 1 cm/år, vilket inte känns så dramatiskt.

För att förstå erosion av specifika kustlinjer måste man studera de lokala processerna. Man kan inte extrapolera frågeställningar om lokal kusterosion till kontinental erosion eller erosion av kontinentalsocklar över 200 miljoner år.

Men hur är det då med den långsiktiga erosionen av själva kontinenterna?
Det finns all anledning att anta att kontinenterna själva och deras urbergskärnor har varit mycket stabila mot erosion sedan de väl varit färdigbildade. Kreationistiska påståenden från olika håll att den genomsnittliga erosionen skulle eliminera kontinenterna på mycket kort tid bemöts av geologer med argumentet att nytt material på olika sätt tillförs kontinenterna, och att dessa processer balanserar varandra. Över lag verkar det rimligt att genomsnittsvärden för eroderat material är en dålig klockmekanism för kontinenternas ålder. Kan kreationisterna visa att det material som eroderas inte består huvudsakligen av material som tidigare har åteförts till kontinenterna? På Newtonbloggen har signaturen björk lagt fram nya bidrag till diskussionen här och här, som visar att erosionen framför allt är en del av ett kretslopp där material genomgår cykler av deposition och erosion.


Referenser
Scotese,  C. R., 2001.   Atlas of Earth History, Volume 1, Paleogeography,
PALEOMAP Project, Arlington, Texas, 52 pp.
 

Kreationisternas förkärlek för att argumentera med citat

När man läser material som produceras av ungjordskreationister så slås man på ett tidigt stadium av det stora antalet citat från diverse mer eller mindre kända personer som brukar krydda framställningen. Av alla de element som förekommer i den ungjordskreationistiska retoriken så är kanske denna citatsjuka något av det mest svårsmälta. Newtonbloggaren Johannes Axelsson uttrycker skepsis och oro över att jag reagerar med sådant raseri när han i en diskussion använder ett enkelt citat för att visa att det minsann finns högt uppsatta akademiker, professorer rentav, som inte accepterar evolutionen. Här försöker jag motivera varför det är högst mänskligt, för att inte säga motiverat, att reagera med irritation eller ilska på sådana retoriska grepp. Man skulle rentav med viss rätt kunna hävda att en sådan reaktion utgör ett exempel på rättmätig vrede mot ett klandervärt förfarande som generellt präglar den kreationistiska rörelsen, och vilket Johannes aningslöst apar efter.

Så som citat ofta används i kreationistiska sammanhang utgör de i bästa fall ett försök att slå fast något utan att behöva konfronteras med obekväma data eller fakta; vanligen levererade helt utan en kontext som tillåter mottagaren att bilda sig en uppfattning om citatens relevans eller rimlighet. I många fall kan citatet dessutom presenteras i en klart missvisande kontext, eller ha redigerats så att det tycks säga något annat än den ursprungliga avsändaren hade för avsikt. Så kallad ”quote mining”, då man utnyttjar ett förfluget eller hårt redigerat uttalande på ett missvisande sätt, har blivit en del av den kreationistiska standardretoriken. Kreationistiska apologeter och organisationer tillhandahåller listor och hela böcker med lämpliga citat för den som vill ha något att dra till med i nästan vilket sammanhang som helst. Som en respons på detta finns det resurser på TalkOrigins och andra websajter som presenterar ursprungliga källor till kreationisters citat för att placera dem i en mer rättvisande kontext. På TalkOrigins finns också en sida som i detalj förklarar varför kreationistisk praxis med citat utgör själva antitesen till en informerad hållning, och är något som alla med ett minimum av kritiskt tänkande bör genomskåda. Här diskuterar jag mina egna oberoende reflektioner i ämnet, vilka överensstämmer häpnadsväckande väl med det som presenteras på TalkOrigins-sidan.

För att börja med det konkreta fallet med ”Professor Jerome Lejeune” (ca 26:00 i podcasten), så utgör det en ypperlig illustration över det bedrövliga sätt på vilket citat vanligen hanteras som en del av den typiska kreationistiska propagandan riktad mot okritiska troende.  Den tidigaste referensen till citatet jag kunde hitta kommer från tidskriften Creation, där en engelsk översättning presenteras i avdelningen ”Quotable Quotes”. Att döma av sammanhanget så är denna rubrik en regelbundet återkommande sektion i tidskriften där man kastar små godbitar åt den kreationistiska läsekretsen, för att stilla deras glupande begär efter bekräftelse och tillhandahålla ammunition för deras försvar mot en oförstående omvärld, alltmedan man besparar läsarna besväret att tänka själva.

Det sätt som Lejeune-citatet hanteras på är symptomatiskt för hur det brukar gå till: Ett hårt redigerat uttalande som presenteras helt utan en kontext som skulle ge läsaren möjlighet att bilda sig en ordentlig uppfattning om vem professor Lejeune är, och framför allt på vilka grunder han uttalar sig. En okritisk läsare får säkert intrycket att den gode professorn i sin föreläsning sågar allt vad evolutionsteori heter – och det är naturligtvis det som är meningen. Själv får jag intrycket att Lejeune inte alls är så avvisande som man kan förledas att tro. Min egen gissning är att det första stycket utgör en inledning som kommer att följas av ett förtydligande som förklarar varför den ”första approximation” som den neo-Darwinistiska syntesen utgör trots allt hamnar någonstans i rätt härad som förklaringsmodell. Alla vetenskapliga teorier kan betraktas som approximationer av verkligheten. Men jag har ingen möjlighet att gå vidare i mina funderingar, eftersom det enda som tillhandahålls är detta rumphuggna uttalande. Det kreationistiska propagandamaskineriet har snappat upp Lejeune-citatet redan 1986, endast något år efter att uttalandet ska ha fällts. En snabb googling på några fraser visar att citatet sedan dess har fått ganska stor spridning på olika kreationistsajter (exempelvis här, här, här, här, här), vilka med stöd av detta och liknande citat trosvisst deklamerar att evolutionen är en religion inom vilken en splittrad skara evolutionister hänger sig åt fria fantasier. Alla dessa sajter levererar endast en ordagrann kopia av citatet, tillsammans med dussintals andra lika lösryckta citat. Inte en enda av alla de som har plockat upp det här citatet under de senaste decennierna visar något som helst intresse av att följa upp vad professor Lejeune egentligen menar.

Det är i detta sammanhang man ska se Johannes brukande av citatet från professor Lejeune. Han är en del av den stora massan av kreationister som likt papegojor vidarebefordrar liknande uttalanden utan att stanna upp och fundera över sammanhanget. En (felaktig) standardanklagelse från kreationistiskt håll är att vetenskapsförespråkare är ”auktoritetstroende” och okritiskt sväljer det som etablissemanget säger. Smaka en stund på den beskrivningen, och jämför den med ett sådant auktoritetssvärmeri som Johannes och andra kreationister oreflekterat ägnar sig åt. Fråga dig sedan om begreppet kognitiv dissonans över huvud taget har någon mening för en ungjordskreationist.

Kanske är Lejeune-citatet ett av de ”bättre” exemplen på ärliga kreationistiska citat, och kanske professor Lejeune faktiskt är så skeptisk mot evolution som man vill göra gällande. Att en för oss obekant (men faktiskt mycket välkänd) person med professors titel har uttalat sig i en fråga är ändå helt ovidkommande för diskussionen. Om Johannes bara vill visa att det finns en enda person någonstans som avvisar vetenskaplig konsensus så slår han verkligen in öppna dörrar. Vad vi egentligen är sugna på att höra är mer detaljer om vilka delar av evolutionsteorin som professor Lejeune i så fall avvisar. Hela klabbet? Eller accepterar Lejeune gemensamt ursprung, men tycker att den neo-darwinistiska syntesen inte riktigt räcker till som förklaringsmekanism? Och framför allt: på vilka grunder accepterar respektive avvisar Lejeune detta? Det är sådana frågeställningar som är de enda relevanta i ett vetenskapligt sammanhang, eller vilken rationell diskussion som helst, och det är just sådana frågeställningar som kreationisternas dribblande med citat är ämnade att undvika.

Låt mig också förtydliga att jag inte tycker att det är fel att citera forskare; det är en grundpelare i vetenskaplig argumentation att presentera belägg för sin ståndpunkt och att diskutera data i ett sammanhang där hela argumentationskedjan är spårbar från början till slut. Men som jag förklarar ovan är kreationistisk praxis med citat raka motsatsen till ett sådant förhållningssätt. Och då har vi ändå bara avhandlat ett ganska oskyldigt exempel. Kanske hinner jag så småningom ta upp mer om hur citat används i rent bedrägliga sammanhang av kreationister, till exempel av The King of Quote Mining: ”John Woodmorappe”.

Finns det nu någon som klandrar mig för att jag blir rosenrasande på grund av ett enda litet citat? Kommentera gärna, men jag vill höra era åsikter, inte bara vad Professor X har att säga om saken. Och om någon har ett mer fullständigt transkript av professor Lejeunes föreläsning så vore det fantastiskt spännande att ta del av det. Den som borde vara mest intresserad av att följa upp det här borde ju vara Johannes själv, men jag sätter fem hundra spänn på att Johannes aldrig har sett mer från den föreläsningen än det färdigklippta citat han levererar.
 

Business As Usual under syndafloden

En av egenheterna med de geologiska avlagringarna är att de är fulla av spår av normal biologisk aktivitet, i form av bohålor, gångar, rottillväxt, marina revstrukturer och annat, som visar att dessa lager knappast kan härröra från en våldsam, ettårig syndaflod. Notera att dessa strukturer och andra spår oftast vilar ovanpå redan avsatta, mäktiga sedimentlager, vilket betyder att de knappast kan härröra från före syndafloden - om man tillämpar kreationistiska standardtolkningar för vilka sediment som härrör från själva syndafloden.

Vad sägs till exempel om termitstackar (upprättstående) från Juraperioden: Här (kräver universitetsinloggning) och här (bläddra ner). Den senare länken visar också andra fossila jordstrukturer med grävgångar och annat från diverse djur.

 

Öppen inbjudan till ungjordskreationister: Formulera ett epistemologiskt jämförbart alternativ till evolutionsteorin

Som jag har påpekat åtskilliga gånger, både här och på Newtonbloggens kommentarsfält, så verkar det vara hopplöst att få ungjordskreationister att presentera och argumentera för vad de faktiskt hävdar att de tror på. Hittills har jag inte lyckats hitta någon ungjordskreationist som är beredd att presentera en sammanhängande ungjordskreationistisk förklaringsmodell som kan testas mot empiriska data.

Vad ungjordskreationister däremot gärna ägnar spaltkilometer åt är att ensidigt försöka nedvärdera värdet av evidens som stödjer en naturvetenskaplig konsensusmodell för evolution (se kreationistens tredje försvarslinje här). Den retoriska ansatsen mynnar i korthet i att evolutionsteorin bara utgör historiska spekulationer, så det spelar ingen roll vad vetenskapen säger, man kan aldrig riktigt veta säkert. Dessutom är det inte riktig vetenskap, för man kan inte göra experiment eller upprepa det som har hänt för att bevisa något.

Hela denna kreationistiska ansats är i grund och botten förfelad, eftersom det inte spelar någon roll vilken etikett vi sätter på metoden. Vi må kalla det ”operationell” eller ”historisk” vetenskap, och bevisföringen må utgöras av ”induktion”, ”abduktion”, eller ”deduktion”, och vila på ”evidens” eller ”indicier” eller vad som helst. Vetenskap definieras inte i första hand av sådana detaljer, utan karakteriseras av ett systematiskt förfarande att väga evidens/data/fakta som talar för eller emot olika alternativa förklaringsmodeller. Det viktigaste för ett vetenskapligt förhållningssätt är att man från olika tänkbara förklaringsmodeller kan härleda skilda förväntningar eller förutsägelser om vilka data man bör finna, givet att någon av dem är sann.

Det finns ingen brist på olika förklaringsmodeller  till, eller förmodade beskrivningar av, universums och livets uppkomst, även om man bara begränsar sig till en jämförelse mellan en strikt naturalistisk/materialistisk kontra olika bibliska tolkningar. Olika tolkningar skiljer sig åt i olika grad med avseende på hur stora skillnader vi kan förvänta oss mellan dem i strikt naturvetenskaplig mening, så i vissa fall kan det vara svårt att avgöra vilket alternativ som är mest troligt. Detta gäller dock knappast för skiljelinjerna mellan en eventuell ungjordskreationistisk förklaringsmodell och alla de andra vanligt förekommande modellerna, vilka alla förutsätter ett gammalt universum och någon form av tydlig sekvens mellan olika biologiska system över tid.

Observera väldigt noga längs vilka skiljelinjer argumenten borde gå:
Å ena sidan har vi en situation där, i ett mycket gammalt universum, en serie biologiska system har avlöst varandra, troligen genom en evolutionär process, under hundratals miljoner till flera miljarder år av mestadels gradvisa geologiska förändringar. Detta utesluter naturligtvis inte en och annan större katastrof här och där, men det finns ingen anledning att anta att dessa har varit en del av ett enda sammanhängande händelseförlopp under kort tid.
Å andra sidan har vi en situation med en tillkomst av universum, jorden och alla organismer vid ett och samma tillfälle för ca 6 000 år sedan. Med vissa undantag har organismerna samexisterat i relativt oföränderligt skick fram till idag (divergens inom ”baramin”: släkte/familj?), med undantag för en kortvarig men mycket intensiv världsvid syndaflod för ca 4000 år sedan, som ställer till det på vägen och direkt eller indirekt utrotar många organismgrupper.

Var nu vänlig notera, med eftertryck, att det inte är småpotatis som skiljer mellan dessa båda verklighetsbeskrivningar. Det borde finnas en uppsjö av rimliga förväntade observationer som skulle kunna användas för att avgöra vilket av dessa alternativ (om något) som stämmer bäst med verkligheten. Därför känns det inte trovärdigt när ungjordskreationister ständigt försöker betona hur vanskligt det vore att skilja mellan dessa alternativ baserat på faktiska observationer. Det förefaller verkligen mer som en psykologisk försvarsmekanism än en legitim epistemologisk invändning. Till skillnad från rent historiska vetenskaper så rör vi oss också inom ett naturvetenskapligt fält som omfattar både geologi, astronomi, paleontologi och biologi, såväl som olika tillämpningar av arkeologi. Många av de enskilda fysikaliska och biologiska processer som vi stödjer vår bevisning på är experimentellt testbara även här och nu.

Så jag uppmanar varje ungjordskreationist som verkligen har tilltro till den unjgordskreationistiska verklighetsbeskrivningen/förklaringsmodellen:

Lägg fram en ungjordskreationistisk förklaringsmodell som är epistemologiskt likvärdig med vetenskaplig konsensus, så att de kan jämföras parallellt på samma sätt som vetenskap alltid bedrivs: Genom att göra testbara förutsägelser baserade på respektive hypotes, och använda empiriska data för att avgöra vilken av dessa hypoteser som är den mest rimliga givet de data som vi har tillgängliga. Man kan ha viss förståelse för att en ungjordskreationistisk förklaringsmodell inte behöver vara lika omfattande och detaljerad som den vetenskapliga konsensusmodellen. Men man kan förvänta sig att en ungjordskreationistisk ansats med någon som helst anspråk på vetenskaplig legitimitet åtminstone försöker identifiera var de viktiga frågeställningarna och problemen ligger, samt försöker empiriskt testa så många av dessa som möjligt, och formulera robusta testbara förutsägelser eller förväntningar för sådant som ännu inte har hunnit testas. Tänk på att vaghet i detaljerna utgör en av kreationismens försvarsmekanismer mot obekväma data, och också ett kännetecken på pseudovetenskap.

Eftersom jag redan vet något om vilka typer av data som finns tillgängliga, så måste jag bara varna för att det är en rejäl uppförsbacke som väntar. Faktum är att observationer från många olika håll entydigt talar för en sekvens av biologiska system under lång tid och entydigt mot en bokstavstroende skapelseberättelse. Det gäller rent geologiska evidens, inklusive årsvarviga sediment, speleologiska data och isborrkärnor; det gäller olika hierarkiska mönster i stort och smått av fossilsortering i de geologiska avlagringarna; det gäller ett stort antal spår som visar att biologisk aktivitet pågår som vanligt i hela lagerföljden – i konflikt med vad man kan förvänta sig från en biblisk syndaflod; det gäller radiometriska data; det gäller biogeografiska data; det gäller embryologiska data; det gäller komparativa genetiska data.

Innan ungjordskreationisten börjar invända något om osäkerhet igen, med stöd av några outliers och enstaka anomalier, så vill jag bara rikta en särskild uppmaning åt hen:
Ta en titt ur fågelperspektiv på hela datamaterialet, och se hur varje enskild typ av evidens formerar sig tydligt emot vad man faktiskt bör kunna förvänta sig ur det bibliska skapelse- och syndaflodsperspektivet. Ta också en titt på hur oberoende serier av evidens överensstämmer på ett väldigt otvunget sätt när man jämför dem med varandra. Det är denna typ av kongruens som en biblisk, bokstavstroende skapelsemodell måste hantera bättre än den vetenskapliga konsensusmodellen om den ska utgöra ett trovärdigt alternativ.

Newtonbloggarens utsträckta hand

Efter vår diskussion om ungjordskreationism kontra evolution på podcasten Mellan Svart och Vitt har Newtonbloggaren Johannes Axelsson nu börjat kommentera diskussionen på sin blogg.

När man diskuterar med Johannes så får man vara beredd på vad som helst, men Johannes lyckas ändå överraska med en oväntad glidtackling - han inleder med att försöka frälsa mig!

Tack för din utsträckta hand, Johannes. Kanske har försynen ett finger med i spelet, och hela den här diskussionen utgör en snårig väg för mig att finna vägen till Gud. Vem vet. Men ett vet jag: Om vägen till en mans (eller varför inte en kvinnas?) hjärta går genom magen, så går min eventuella väg mot en gudstro förmodligen genom intellektet. Det lär åtminstone finnas en hel del intellektuella spärrar att övervinna innan min själ låter sig fångas.

Jag hoppas att du förstår att även om jag skulle finna Gud, så skulle du inte vinna på walk-over genom att den här diskussonen försvinner av sig själv, eftersom det finns många olika sätt att förhålla sig till skapelse/evolution och synen på hur Gud verkar i världen. Vi hann ju bara skrapa på ytan i det som skulle bli huvuddiskussionen i podcasten, så jag hoppas ha en hel del mer att säga och lära om det ämnet. Men det står helt klart att om du lyckas övertyga mig om att en biblisk ung värld (typ 6000 år) och en världsvid syndaflod utgör en evidensbaserad realitet, så skulle min tro på Guds existens förmodligen följa ganska snart därefter.

Men... Jag hoppas också att du inser vilket ansvar du tar på dig. Du har själv hävdat att det väger över till din skapelsetros fördel på rent evidensbaserade grunder, så då borde det också vara möjligt för dig att klara biffen genom att just lägga fram sådana positiva evidens för din sak. Ingen låter sig imponeras av förnekelse och försvarsmekanismer, utan jag förutsätter att du håller dig på den smala vägen och rakryggat möter mina frågor. Tänk på att det kan vara min själs frälsning som ligger i vågskålen. Och det är inte en skicklig debattör jag efterfrågar, utan en verklig människa som kan leverera riktiga svar.

Apropå det, så tror jag att mycket mer frälsningsarbete åt endera hållet kan åstadkommas genom direkta möten mellan människor, så det vore värdefullt att följa upp vår poddiskussion med någon mer avslappnad diskussion på tu man hand. Så glöm inte att höra av dig om du tror våra vägar kommer att korsas.

Nu hinner jag inte med att åstadkomma mer ikväll, men jag försöker återkomma och motivera varför rätt sorts auktoritetstro kan vara rationell, samt varför kreationisternas auktoritetstro inte är det. Och varför det är fullständigt motiverat att bli rosenrasande över några enkla citat. Kanske också något om vad vi borde kunna förvänta oss av riktig vetenskap, samt något om evidensens sanna natur.

Tack för ditt engagemang, Johannes, och tack till gänget på Mellan Svart och Vitt för att vi fick förtroendet att inleda diskussionen hos er. Hoppas den kommer att fortsätta långt efter att mp3-spelaren har tystnat.