Fossilsortering enligt ungjordskreationistisk respektive sekventiell modell

Sorteringen av olika fossiler i de sedimentära bergarterna är väl karaktäriserad i stora drag, och kan användas för att testa rimligheten i olika föreställningar om hur sedimenten har deponerats. Mycket av inspirationen och materialet i det här blogginlägget har hämtats från geologen Glenn Mortons arkiverade sidor, vilka är väl värda en genomläsning.

Enligt en biblisk, bokstavstrogen skapelseberättelse (ett av många tänkbara alternativ för hur jorden och livet blev till) så har alla organismer skapats redan under den första skapelseveckan. Enligt den ungjordskreationistiska standardtolkningen skedde detta för ca 6000 år sedan. Det innebär att alla olika slag av skapade organismer (arter, släkten, "baramin") som finns idag har hängt med ända sedan skapelsen (se figur). En del skapade slag har uppenbarligen fallit ifrån med tiden (dinosaurier, till exempel, men vem vet...), men inga nya grupper har tillkommit sedan skapelseveckan. Det innebär att representanter för nutida skapade slag bör ha förekommit under alla delar av syndaflodens skeenden, och alltså bör kunna hittas lite varstans bland sedimenten, oberoende av hur man antar att syndafloden har skett och vad som har orsakat sedimentens tydliga stratifiering. Enligt den ungjordskreationistiska standardmodellen har merparten av jordens sedimentära bergarter deponerats för ca 4500 år sedan under den korta syndafloden som varade mindre än ett år. Meningarna går isär om vad stratifieringen representerar; kombinationer av olika hypoteser inkluderar att den utgör ett kronologiskt skeende under syndaflodens olika faser, altitudskillnader, olika ekotyper, samt vattnets sorterande inverkan. Även om sannolikheten förvisso är låg att individer har fossiliserats så borde man enligt den bibliska skapelsemodellen ha en rimlig chans att hitta representanter för dagens skapade slag oberoende av på vilken nivå av sedimentkolumnen man söker.

 

Som alternativ till den bibliska skapelsemodellen så kan vi ställa en sekventiell modell, som kan innefatta exempelvis evolution eller någon form av fortgående skapelseprocess under hela jordens historia. Enligt en sådan modell har det skett en gradvis förändring av jordens flora och fauna över (ganska lång) tid. Varje enskild art har en relativt begränsad utbredning i tiden. Enligt den sekventiella modellen återspeglar olika sedimentlager som befinner sig ovanpå varandra något slags utdragen kronologisk process, och den huvudsakliga ordning som fossilerna befinner sig i återspeglar ungefär deras inbördes ordning i tiden, även om den verkliga övre och nedre gränsen för varje art kanske aldrig kan fastställas på grund av en ofullständig representation i fossilkedjan.

 

När vi studerar verkliga data rörande hur fossilen är fördelade i sedimenten så stödjer dessa observationer otvivelaktigt en sekventiell modell. Sannolikheten för att hitta en art/släkte som lever idag i fossilkedjan sjunker gradvis ju längre ned i sedimentlagren man kommer, oberoende av vilken organismgrupp man studerar. Omvänt gäller också att ju längre ned i fossilkedjan man återfinner en organism, desto lägre är chansen att samma organism ska återfinnas på jorden idag. Den övergripande likheten mellan ansamlingar av organismer som man finner i sedimenten och dagens organismer avtar alltså drastiskt när man studerar sedimentlager på allt lägre nivåer.

Översikt (tematiskt hämtad från Glenn Mortons "Where were the animals at the beginning of the global flood?") som visar vad man kan förvänta sig att hitta i fossillagren givet olika modeller över jordens historia.
Enligt ungjordskreationistisk modell så finns det en obruten kontinuitet från skapelseveckan till och med nutid för alla skapade slag som återfinns idag. De blå utvecklingslinjerna i den vänstra figuren är tillåtna, men inte de röda. Ungjordskreationister anser att anser att merparten av sedimentlagren härstammar från en mycket kortvarig syndaflod, markerad i figuren. Man bör alltså kunna anta att organismer som fortfarande existerar i genomsnitt bör kunna återfinnas var som helst i sedimentlagren. Det finns knappast någon anledning att på förhand anta att de som grupp skulle hittas på någon speciell position.
Enligt en sekventiell modell avbildad i mellersta figuren (exempelvis evolution eller en serie fortlöpande skapelseakter), då arter och andra organismgrupper har tillkommit under lång tid, så har alla organismgrupper en begränsad utbredning i tid under jordens historia.  På basis av denna modell borde varje typ av organism ha en begränsad förekomst både uppåt och nedåt i sedimenten.
Faktiska observationer av mönstren av fossiler i sedimenten stödjer otvivelaktigt en sekventiell modell. Varje organismgrupp på lägre taxonomiska nivåer (art, släkte, familj - vilket skulle kunna motsvara "baramin") hittas inom mycket begränsade delar av sedimentkolumnen. Organismer av samma art och släkte som vi återfinner idag hittar vi mestadels i de övre lagren, med en gradvis sjunkande sannolikhet ju längre ned man söker.

Glenn Morton ger flera konkreta exempel på dessa mönster i fossilsorteringen i sin post "Where were the animals at the beginning of the global flood", med ungefär samma innehåll utan grafik men med referenser i "Fish cause problems for the global flood".

 

Morton visar fördelningen av alla bekrivna släkten (genus) av fiskar i olika geologiska epoker (data har säkert några år på nacken, så visa siffror kan ha ändrats men mönstret består). Först och främst konstaterar Morton att mycket få organismer någonsin fossiliseras över huvud taget; av 3245 nu levande släkten av fiskar är det bara 408 (ca 12-13%) som återfunnits som fossil från den närmaste geologiska perioden före nutid.

 

Mortons data visar tydligt hur chansen att hitta nu levande släkten av fiskar sjunker drastiskt ju längre ner man rör sig i de geologiska lagren. Före Jura återfinns inga nu levande släkten. Notera att det råder inte direkt någon brist på olika identifierade släkten i fossillagren; från Devon (ofta kallad fiskarnas tidsålder) finns 524 släkten beskrivna - inga av dessa har återfunnits idag. Alla nu levande fisksläkten (eller vad det nu skulle bli omräknat i baramin) bör ha simmat runt i de devoniska oceanerna, men var finns de i så fall bland fossilerna?

Tidsålder	Fisksläkten	Nu levande	Försvunna
Nutid	3245	3245	0
Pleistocene	422	408	14
Pliocene	416	372	44
Miocene	496	320	176
Oligocene	321	207	114
Eocene	398	157	241
Paleocene	124	53	71
Cretaceous	340	38	302
Jurassic	146	5	141
Triassic	175	0	175
Permian	86	0	86
Pennsylvanian	106	0	106
Mississippian	163	0	163
Devonian	524	0	524
Silurian	57	0	57
Ordovician	5	0	5
Cambrian	1	0	1

 

Morton har också besvärat sig med att plotta hur varje släkte förekommer i enskilda geologiska lager, vilket tydligt visar vilken begränsad utbredning i lagerföljden de flesta släkten har. Notera också återigen att chansen för varje släkte att återfinnas i dagens hav är direkt beroende av vilken nivå i den sedimentära kolumnen som arten har återfunnits i - vilket är absurt om man antar att sedimentlagerföljden inte har någon som helst koppling till kronologisk tidsföljd (bortom det enda år som syndafloden ska ha pågått). Notera att såvitt vi vet ska inga fiskar ha förts med Noas ark, och deras eventuella överlevnad fram till dags dato är helt beroende av andra faktorer.

Den outtröttlige Glenn Morton nöjer sig inte heller med fiskar, utan visar att exakt samma mönster återfinns bland däggdjuren, av vilka alla skapade slag ska ha haft representanter på Noas ark. Mönstret ser exakt likadant ut bland däggdjuren, fast komprimerat till färre lager, eftersom inga däggdjur alls har återfunnits längre ned än Triassiska lager.

 

 

Morton uppger följande data för antalet släkten och arter av däggdjur funna i olika lager. Notera återigen att det råder verkligen ingen brist på beskrivna däggdjur i fossillagren - det är bara det att det stora flertalet är av helt andra släkten och arter än idag och vice versa.

Tidsålder	Släkten	Nu levande	Försvunna	Arter	Nu Levande	Försvunna
Nutid	Ej uppgivet	Ej uppgivet	Ej uppgivet	4631	4631	0
Pleistocene	830	417	413	786	282	504
Pliocene	762	133	629	1119	67	1052
Miocene	749	57	692	2988	2	2986
Oligocene	494	11	483	1282	0	1282
Eocene	569	3	566	1819	0	1819
Paleocene	213	0	213	604	0	604
Cretaceous	36	0	36	?
Jurassic	43	0	43	?
Triassic	4	0	4	?

 

Morton har även här gjort en grafisk illustration över hur olika arter av däggdjur förekommer i olika lager. En majoritet av beskrivna arter har bara hittats i ett enda lager, vilket tyder på att hela däggdjursfaunan förändras betydligt mellan olika lager.

 

Sammanfattningsvis kan man lugnt säga att fossilmönstren i sedimentlagren utgör överväldigande evidens för en sekventiell modell för jordens historia. Återigen: den största prediktorn för huruvida en art eller släkte ska återfinnas levande i nutid är dess placering i olika sedimentlager som den kreationistiska modellen hävdar är helt orelaterad till tidsålder (förutom de skeenden som har pågått under själva syndafloden).

 

 

Inom parentes kan man också tillägga att mönstren för många ryggradslösa djur, inklusive trilobiter och diverse skalbärande djur, är ännu tydligare. 

 

Samma sak gäller för de mikroskopiska alger och andra planktoniska organismer som förekommer i fossilkedjan när det gäller hur enskilda arter eller släkten är representerade i olika lager, vilket är extremt väl studerat av petroleumgeologer. Och detta gäller alltså organismer som till större delen är fritt flytande plankton, och alltså borde ha varit extremt benägna att blandas om varandra i en global syndaflod.

 

Tillsammans med de fossila evidensen finns det fossila kemiska signaturer som stämmer mycket väl överens med fördelningen av fossiler.

 

Dessa fördelningar kan vi dock titta närmare på någon annan gång.

 

 

 

 

Stromatoliter från miljarder år gamla, grunda hav

Stromatoliter är strukturer uppbyggda av laminära ansamlingar av sediment och kalk som samlas i biofilm av mikrorganismer (bakterier, cyanobakterier och alger) som växer i grunda vatten. Se också här.




Nutida stromatoliter i Shark Bay, Australien. Foto av Paul Harrison delat under GFDL.

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Stromatolites_in_Sharkbay.jpg 

Det finns många exempel på liknande stromatoliter i fossila avlagringar, från mycket tidiga fynd som är flera miljarder år gamla ända fram till nutida sediment. Många publikationer presenterar starka evidens för att stromatoliter som är ända upp till 3,5 miljarder år gamla är en produkt av biotisk aktivitet. Detta visar att långt ner i de sedimentära avlagringarna finns resterna av grunda havsvikar.

Se till exempel Allwood et al. (2009): Controls on development  and diversity of early Archean stromatolites. PNAS 106: 9548-9555.

Figur från Allwood et al (2009) som beskriver den geologiska kontexten för stromatoliter som beskrivs i artikeln, och demonstrerar att stromatoliter som har bildats i grunda vatten av biologisk aktivitet skiljer sig från sedimentbäddar på djupare vatten.

Det finns fortfarande spår av biologisk aktivitet i form av organiskt material, specifika typer av kalksten och andra strukturer som visar på ett biologiskt ursprung hos dessa strukturer.

Kombination av två figurer från Allwood et al. (2009) som visar stromatoliternas lager i genomskärning och mikrostrukturer som visar att dessa är ett resultat av biologisk aktivitet.

Studier från miljarder år gamla stromatoliter visar också att dessa växte i en syrefri atmosfär:
Bontognali et al. (2012): Sulfur isotopes of organic matter preserved in 3.45-billion-year-old stromatolites reveal microbial metabolism. PNAS 109: 15146-15151. (Tack, Sake!-se kommentarer nedan).

Inom vetenskapen är det knappast kontroversiellt att jordens tidiga atmosfär var syrefri, och sedan gradvis syresattes genom fotosyntetisk aktivitet. Det ingår emellertid i den ungjordskreationistiska strategin att felaktigt representera bevisläget för detta (se här och här), vilket ju vän av ordning måste invända mot.



 

Evolutionen en myt? Skulle inte tro det...

Erik Scherman har publicerat ett blogginlägg om mytbildningen kring evolutionen som är så fullt med argumentationsfel, felaktigheter och rena oväsentligheter, att jag bara måste reagera. 

 

http://genesis.nu/evolution-ar-en-myt

Erik, som vanligt drar du dig för att blanda in skavande fakta i diskussionen. På typiskt kreationistmanér placerar du dig istället i ett tryggt dunbolster av personliga åsikter, baserade i huvudsak på ad hominem- och genetisk argumentation. Det är ju bekvämare att försöka avfärda den andra sidan som drivna av ideologi och ateistisk epikurism än att behöva ta ställning till ett faktaunderlag som är knepigt för din livsåskådning.

Som Anders Hesselbom redan har påpekat så var de observationer som man hade att ta ställning till på Darwins tid mer än tillräckliga för att sopa bort biblisk ungjordskreationism som ett trovärdigt alternativ. I den här sammanställningen av hur bevisföringen för evolutionen kan se ut så kommer evidensmaterialet på Darwins tid redan på den mest grundläggande nivån i konflikt med en biblisk historieskrivning med samtidig skapelse av alla organismgrupper och ett massdöende med en stor syndaflod:

http://mattiaswebarchive.blogspot.se/2014/01/ar-evolutionsteorin-bevisad.html

 Det Darwin presenterade var en teori som förklarade etablerade fördelningar i fossilkedjan, vars grundläggande mönster har stått sig och nu framträder med ännu större tydlighet ju fler observationer vi har tillgång till. Jag vet inte om du har återgett Wrights ståndpunkt korrekt, men det verkar som om han också agerar som en ideolog ute på mycket hal is, snarare än en akademiker med integritet som behärskar det ämne han uttalar sig om. Visst var det mer än finkar som övertygade Darwins samtida om evolutionens realitet, men det fanns tillräckligt med andra slags evidens för att övertyga vetenskapssamhället på rationella grunder utan att man behöver dra in suspekta ideologiska drivkrafter som förklaring. Inte för att det spelar någon roll heller, utom för den som är hypnotiserad av sina egna genetiska felslut. Det är oväsentligt varför Darwin och hans samtid accepterade evolution; om det så var orsakat av hallucinationer efter utsvävningar i dionysiska mysteriekulter. Det viktiga för oss att ta ställning till här och nu är, som alltid, vilka evidens som stödjer respektive falsifierar olika alternativa förklaringsmodeller.
 

Numera kan vi alltså addera ytterligare nivåer av evidens som man inte ens kunde drömma om på Darwins tid, i form av radiometrisk datering, sediment- och isborrkärnor som bekräftar de evolutionära tidsåldrarna med stor precision, och genetiska data som bekräftar alla kända organismers gemensamma härstamning. Själva den darwinistiska förklaringsmekanismen är bara toppen på det isberg som utgörs av alla de kongruenta, oberoende evidens som visar att jorden har härbärgerat en följd av olika organismsamhällen under lång tid som ett resultat av evolution från gemensamt ursprung.
 

Det är verkligen ironiskt att du försöker raljera över att evidensen för evolution alltid tycks finnas någon annanstans än här och nu, när det som vi kan observera just här och nu stämmer ganska väl med vad man kan förvänta sig genom en försiktig extrapolering från de data vi har från genetik, paleontologi och geologi. Titta närmare på vilka rövarhistorier du själv måste svälja för att få observationer att gå ihop med din världsbild. Du har inga problem med att så fort du vänder ryggen till så är det fritt fram för naturkonstanter att variera precis hur som helst; ljusets hastighet och radioaktivt sönderfall är miljoner gånger snabbare än idag, en världsvid syndaflod begraver under mindre än ett år organismer motsvarande tusentals gånger den mängd som finns i biosfären idag och sorterar upp dem i snygg systematisk ordning helt tvärtemot alla hydrodynamiska lagar, kontinenter tuffar på som atlantångare över jordytan, berg skjuter upp som svampar ur jorden, arter splittras i nya arter praktiskt taget dagligen, kalkbärande plankton avsätter kilometertjocka kalklager på dagar eller veckor, miljontals lager varviga sediment bildas också under samma tidsrymd, årstidsvariationer avsätter hundratusentals lager på inlandsisen, korallrev växer hundratals gånger snabbare än idag, istider kommer och går på en eller två människogenerationer komplett med miljontals mammutar som poppar upp på tundran ur ingenstans, och allt detta sker under ett ständigt bombardemang av asteroider, vulkaner, lavamassor och asklager som bör ha utrotat allt liv på jorden flera gånger om – fast inte just nu då, när vi kan observera saker och ting ske i snigelfart i realtid. Vilken enorm kontrast mellan det vi kan se idag, och den actionfyllda värld som verkar ha varit standard under de få årtusenden som rådde dessförinnan.
 

Nej, det är kanske dags att ta en närmare titt på hur verkligheten stämmer överens med din ungjordskreationistiska presupposition.

Då skulle jag för det första vilja be dig att bekräfta att du har läst och tagit till dig informationen i följande två bloggposter:

http://mattiaswebarchive.blogspot.se/2013/08/nagra-varianter-for-hur-livet-universum.html
http://mattiaswebarchive.blogspot.se/2014/01/ar-evolutionsteorin-bevisad.html

 Sedan, som en inledning för att diskutera varför biblisk ungjordskreationism falsifieras redan genom jämförelser på den första av nivåerna i pyramiden, vill jag be dig att berätta var vi kan hitta information om:

1) Hur vi kan avgränsa syndaflodssediment från övriga geologiska avlagringar.

2) I vilka olika ”huvudtyper” eller ”baramin” man kan dela in nutida och fossila organismer.

[Uppdatering:] Jag har tagit upp många slags evidens för evolution och mot ungjordskreationism i denna kontext här på bloggen. Erik har naturligtvis inte gjort några forsök att på allvar bemöta dessa argument, vare sig här, på sin egen blogg, eller i Twitterkonversationer.
Fossilsortering enligt ungjordskreationistisk respektive sekventiell modell
Radiometriska förväntningar




 

Skapelsekonferens i Kalmar 2-4 maj!

Det kommer att hållas en biblisk skapelsekonferens i Kalmar 2-4 maj, arrangerad av den lokala adventskyrkan. Jag har anmält mig till konferensen och också erbjudit mig att hålla ett föredrag eller seminarium (se nedan). Tyvärr var schemat redan spikat, men adventskyrkan eller vem som än anordnar en skapelsekonferens i framtiden kan betrakta det här som ett stående erbjudande.

"Jag har just noterat att det kommer att hållas en skapelsekonferens i Kalmar 2-4 Maj 2014:
Skapelsetro och utvecklingslära: ”I begynnelsen skapade Gud – eller evolverade han?”

 https://www.facebook.com/events/262423103918030

Jag skulle vilja anmäla mig till konferensen som besökare, och skulle också vilja erbjuda mina tjänster för att hålla en föreläsning och/eller diskussionsseminarium inom konferensens ramar. Föreslaget tema:

”Olika vetenskapliga skapelse- och evolutionsmodeller: vad kännetecknar dem och vad skiljer dem åt?”
Syftet med ett sådant seminarium vore att diskutera den stora diversiteten bland tänkbara modeller för universums och livets uppkomst som faktiskt omfattas av vetenskapsmän och tänkare från olika trosinriktningar (här i huvudsak begränsat till den västerländska/judeo-kristna kultursfären).

Tanken är att göra en systematisk genomgång av flera olika huvudalternativ för skapelse respektive naturalistisk evolution. Jag skulle också presentera en epistemologisk analys av de olika slags evidens som man skulle behöva ha till hands när man försöker bedöma rimligheten hos olika modeller för skapelse och evolution ur ett strikt vetenskapligt perspektiv. Vilka är möjligheterna och begränsningarna hos olika slags evidens när det gäller att rekonstruera ett historiskt skeende? Vilka extrapoleringar är möjliga från vetenskapliga experiment och observationer som vi kan göra idag? Finns det något sätt att tränga igenom de förutfattade meningar och antaganden som präglar forskningen inom olika paradigm?

 Detta borde vara ett tema som passar utmärkt inom det större ramverk som skapelsekonferensen utgör. Jag torde vara väl kvalificerad för en sådan insats, då jag har en gedigen vetenskaplig bakgrund på docentnivå inom ekologiska och evolutionära frågeställningar. Min praktiska forskargärning är mycket bred och omfattar ekologiska, evolutionära, biosystematiska och molekylärbiologiska studier, och jag har stor erfarenhet av praktisk pedagogik och undervisning inom ekologi och evolution på universitetsnivå. Jag har ett brett intresse av hur epistemologiska frågeställningar kan omsättas i praktiken, och har ägnat omfattande informella studier åt skapelse-evolutionsfrågor som tänkbara modeller för just gränsområdet mellan vetenskapsteori och praktiska tillämpningar av den vetenskapliga metoden.

Vänliga Hälsningar Mattias Larsson"

Är evolutionsteorin bevisad?

Man stöter ibland på personer (se här, till exempel) som trosvisst hävdar att evolutionsteorin inte är vetenskapligt bevisad (underförstått: då är det fritt fram att bekänna sig till vilket tokigt alternativ som helst). Den som uttalar sig så har sällan särskilt bra koll på hur vetenskap egentligen fungerar.

Som diskussionsunderlag, för den som är intresserad av att lära sig om varför evolutionsteorin visst är vetenskapligt bevisad (nästan), presenterar jag här en kort allmän översikt om vetenskaplig bevisföring och hur den bör tillämpas på evolutionsteorin. Om någon vill ha lite mer kött på benen kan vi kanske formera oss kring konkreta exempel.

Den vetenskapliga metoden kan aldrig i strikt mening bevisa någonting. Vad man gör inom vetenskapen är att konstruera olika förklaringsmodeller eller teorier till observerade fenomen, som till exempel att solen och stjärnorna rör sig över himlavalvet, eller att det finns en ofantlig massa förstenade organismer i geologiska sediment som tycks sakna levande motsvarigheter idag. För att räknas som en vetenskaplig modell (vare sig den visar sig felaktig eller korrekt) måste man från modellen kunna härleda specifika förutsägelser som sedan kan jämföras mot observerbara data och på så sätt användas för att testa modellens styrka. Det ska alltså vara möjligt för en teori eller förklaringsmodell att i princip kunna falsifieras. Om en förklaringsmodell är så bred att den skulle kunna förklara alla tänkbara observationer anses den i allmänhet inte framgångsrik utan tvärtom vetenskapligt meningslös (falsifierbarhetskriteriet). En förklaringsmodell som framgångsrikt testas mot ett stort antal oberoende, icke-triviala förutsägelser anses vara mycket stark. Men man kan alltså aldrig vara helt säker på att en förklaringsmodell är sann - bara att den tycks kunna förklara alla observerade fenomen. Vad man däremot brukar anse med stor säkerhet är att en förklaringsmodell som upprepade gånger ger otvetydigt felaktiga förutsägelser är falsk. Var vänlig notera också att förutsägelserna från en vetenskaplig modell inte nödvändigtvis behöver testas genom experiment. Man behöver alltså inte återskapa hela universums historia i laboratoriet för att testa big bang-teorin, eller kunna följa en organism och dess avkomlingar under flera miljoner år för att testa evolutionsteorin. Allt som behövs är att kunna göra precisa förutsägelser från sin modell som sedan kan testas mot något slags observationer av verkligheten.

Evolutionsteorin är en sammansatt teori som består av många olika delar, och vissa av dessa kan anses säkrare än andra. Jag försöker visa det som en hierarkisk pyramid i figuren nedan, där de nedersta nivåernas observationer utgör stabila fundament som kombineras med observationer på högre nivåer. Tillsammans leder de fram till det som utgör evolutionsteorins grundstomme: att organismer (förmodligen alla nu levande organismer inlusive bakterier samt en- och flercelliga djur och växter) härstammar från en enda ursprungsorganism. Notera att denna delen av evolutionsteorin är så väl underbyggd att den anses vetenskapligt säkerställd bortom allt rimligt tvivel - alltså det samma som i vardagligt tal skulle kallas bevisad.

Var och en av nivåerna i figuren stöds av många oberoende observationer som utfaller enligt de förutsägelser som kan härledas från ett evolutionärt scenario. Fossilsorteringen i de geologiska lagren vore helt absurd om man inte antar ett evolutionärt scenario, vilket också stöds av anatomiska och genetiska mönster. Dessa observationer går också på tvärs mot de observationer man skulle förvänta sig enligt exempelvis ett ungjordskreationistiskt scenario enligt bokstavstrogen biblisk modell. Denna konkurrerande modell till evolutionsteorin kan alltså i vetenskaplig mening anses falsifierad bortom allt rimligt tvivel.

Däremot finns det andra gudsmodeller som mer eller mindre låter sig förenas med observerbara data.

Notera också slutligen att den darwinistiska mekanismen (slumpmässiga förändringar nedärvda under selektion mellan generationerna) utgör en styrande förklaringsmodell inom evolutionsteorin som appliceras på ett redan erkänt faktum (organismernas evolution). Det är bland annat detta man avser när man säger att evolutionen är både en teori och ett faktum - och det gäller både så kallad mikroevolution och makroevolution. Det är svårare att direkt testa en darwinistisk mekanism över makroevolutionära tidsrymder med samma säkerhet som vissa andra delar av evolutionsteorin. Men vare sig en darwinistisk mekanism visar sig tillräcklig eller ej för att förklara alla aspekter av evolutionen, så förändrar det inte att makroevolution utgör en (i det närmaste bevisad) realitet.

Evolutionen suger?

..ja hur kunde det gå så här egentligen?

 

Kreationistiskt kranielotteri

Det har kommit ut en vetenskaplig studie, som utgör den senaste i raden av flera vetenskapliga publikationer, vilka behandlar fossila fynd av förmänniskor nära den georgiska byn Dmanisi.

 

I den senaste publikationen beskrivs ett fynd av en ny Homo erectus-skalle, vilken utgör det femte av flera mer eller mindre välbevarade kranier från samma plats. Man tror att dessa fynd representerar individer av samma människoart, vilka har dött under en relativt kort tidsrymd för ca 1,8 miljoner år sedan. Den samlade bilden av Dmanisi-fynden har emellertid lett till en vetenskaplig kontrovers, eftersom skillnaderna i utseende och hjärnvolym mellan dessa individer är så pass stor att några av dem förmodligen skulle ha klassats som olika arter om de inte hade hittats tillsammans. Författarna till artikeln anser att variationen mellan skallarna ungefär motsvarar den variation som finns mellan afrikanska fynd av tidiga Homo-individer som klassas som olika arter: Homo habilis, H. erectus, etc. De hävdar att det är troligare att släktet Homo faktiskt har utgjorts av en enda utvecklingslinje med stor variation inom arten, istället för flera parallella arter. Enligt författarna är variationen mellan Dmanisi-fynden av ungefär samma magnitud som variationen inom nu levande moderna människor respektive inom olika arter av chimpanser.

 

Flera intressanta bloggartiklar nämner Dmanisi-fynden och diskuterar vilka slutsatser vi kan dra av dem; bland annat Joel Duff på Naturalis Historia, som också ger en bra bild av den geologiska kontexten, samt Jim Foley på Panda's Thumb, Adam Benton på bloggen EvoAnth och Darren Curnoe på Live Science. Tidningsartiklar som behandlar detta finns på The Guardian och Daíly Mail.

 

Naturligtvis lockas också den skränande ungjordskreationistiska gamflocken till Dmanisi-fynden som till ett ruttnande kadaver. Kreationisterna hackar desperat  i varje tänkbar vetenskaplig kontrovers  efter någon detalj som de inbillar sig är besvärande för evolutionsforskningen.  För balansens skull måste jag tillägga att det också finns ungjordskreationister som inte hör till gamflocken; jag tänker i synnerhet på Todd Wood - en kreationist med integritet, som också har skrivit om Dmanisi-fynden. På hemmaplan har vi emellertid några ungjordskreationister med förment vetenskapliga ambitioner som aldrig missar ett tillfälle att offentligt blotta sina vanföreställningar om den vetenskapliga processen i allmänhet och evolutionsteorin i synnerhet.

Mats Molén är en naturvetenskapslärare och välkänd förespråkare för ungjordskreationismen, som 2001 fick Vetenskap och Folkbildnings förvillarpris för sin pseudovetenskapliga gärning. Molén förärades denna utmärkelse för sitt magnum opus Vårt Ursprung, vilket är en exposé över vår (icke-)evolutionära historia, i form av klonad kreationistisk gammal skåpmat förklädd till kritiskt tänkande. Molén har emellertid visat att han långt ifrån är en one-hit wonder, utan tvärtom likt få andra har gjort sig förtjänt av sitt förvillarpris genom en riklig och stabil produktion av pseudovetenskap inom nästan varje vetenskaplig disciplin. Den som inte orkar läsa Vårt Ursprung kan studera andra exempel på Mats Moléns förvridna vetenskapssyn på hans webbsida, bland videoinspelade föredrag på föreningen Genesis hemsida, samt förmodligen också på hans skapelsemuseum i Umeå, vilket jag ännu inte har haft glädjen att besöka.

Molén har uttalat sig om Dmanisi-fynden, och om förmänniskornas paleontologi i allmänhet, i Världen idag. Med reservation för att det handlar om en kortfattad intervju så tycks Molén mena att variationen inom dessa och andra förmänniskofynd ryms inom det som utgör något så när normal variation hos dagens människor. Molén: "De här variationerna på skallar finns hos människor även i dag. Men skulle man hitta en sådan modern skalle i en grusgrop skulle man kalla det en apmänniska". "Homo erectus är helt enkelt en människa".

Högstadieläraren och Newtonbloggaren Johannes Axelsson utgör enligt egen utsago (kolla början på podcasten) en avkomma från Mats Moléns pseudovetenskapliga draksådd, då han har tagit Moléns bok som utgångspunkt och riktstjärna för att börja ifrågasätta vetenskaplig konsensus. Nu ska man nog inte lasta Molén alltför mycket för just fallet Axelsson. Envar som har stiftat bekantskap med Johannes Axelssons hemmasnickade version av vetenskaplig objektivitet inser nog att när han väl "testade" evolutionsteorin så var utgången hur som helst given på förhand. I vilket fall som helst är Axelsson inte heller någon blyg viol, utan visar mer än gärna upp sina vetenskapliga tillkortakommanden till allmän beskådan.

Johannes Axelsson har brett ut sig ordentligt i ett blogginlägg om Dmanisi-fynden, där han uppenbarligen fabulerar baserat på tidningsartiklar eller andra källor, utan att ha läst originalartikeln. Axelsson tycks liksom Molén inte bry sig om att försöka sätta sig in i artikelns budskap, utan ägnar sig åt fria fantasier i linje med sin på förhand bestämda uppfattning om att dessa fossil måste ha tillhört vanliga människor. Hela blogginlägget är så fullt av felaktigheter och vilda spekulationer att jag helt enkelt inte kan täcka upp allting i ett svep, utan jag nöjer mig med att belysa själva huvudpoängen.  Axelsson har uttryckligen missförstått betydelsen av den stora variationen som beskrivs mellan Dmanisi-skallarna, och tolkar det felaktigt som att detta innebär att de faller inom ramen för den variation som finns bland nutida människor:

"Man kom fram till att även om Dmanisi-skallarna såg olika ut så var variationen mellan dem inte större än variationen bland moderna människor eller variationen bland schimpanser. Alltså ligger det helt inom ramen för normal variation! När man sedan jämförde med olika fossila arter av tilltänkta mänskliga förfäder från Afrika, fann man samma sak där: Skillnaderna bland dessa var inte heller större än skillnaderna mellan Dmanisi-skallarna. Istället för många olika arter föreslår man därför att det rör sig om en enda art som helt enkelt kunde se lite olika ut – precis som med människor idag. "

"Detta kan alltså innebära slutet för grenarna Homo rudolfensis, Homo gautengensis, Homo ergaster, och kanske också Homo habilis. Alla dessa arter som står beskrivna i läroböckerna skulle då få heta Homo erectus. [Detta kan stämma, och är en av de centrala teserna i den nya artikeln]  Att slå ihop Homo erectus med den moderna människan Homo sapiens är forskarna dock inte redo att göra, fastän alla de drag som kännetecknar Homo erectus förekommer bland nu levande människor. [Här förlorar Axelsson verklighetskontakten] "

"Skapelsetroende forskare har länge sagt det som deras evolutionstroende kollegor nu alltmer instämmer i. Det finns stor variation bland apor, och det finns stor variation bland människor. Eftersom det finns variation bland nu levande individer bör det även ha funnits variation bland dem vi hittar som fossil. Fossilen kan utan problem sorteras in i hundraprocentiga apor och hundrapocentiga människor."

OK - slutfantiserat; dags för en reality check. Om herrarna Molén och Axelsson hade besvärat sig med att kalibrera sina fantasier mot verkligheten [dvs läst originalartiklar och studerat ordentliga analyser av data] hade de kunnat se att chimpanser och nutida människor enligt standardiserade morfologiska kriterier ligger mycket långt ifrån varandra i skall- och ansiktsform. Typiska tidiga Homo-fossiler (Homo erectus etc) utgör tydliga övergångsformer som varken överlappar med chimpanser eller moderna människor, och Dmanisi-fynden ligger precis där de förväntas ligga - alltså blandade med andra tidiga Homo-fossiler. Det enda anmärkningsvärda med Dmanisi-fynden är alltså den stora inomgruppsvariationen som har kunnat knytas till en och samma plats. Chimpanser, Homo erectus-gruppen och moderna Homo sapiens utgör alltså tre diskreta morfologiska populationer; var och en med betydande inomgruppsvariation, men med litet eller inget morfologiskt överlapp mellan de tre grupperna.
 

Figur 4 från Lordikipanze et al. 2013. Fördelningen av olika skallformer hos nu levande chimpansarter (fyrkanter, längst ner till vänster), nu levande människor (prickar, längst upp till höger), samt representativa fossila kraniefynd (asterisker, trianglar, plus, kryss, etc). Plus-symboler utgörs av neanderthalkranier. Axlarna på diagrammet visar mätvärden relaterade till platt respektive utdragen ansiktsform (SC1) samt kraniestorlek och skallform (SC2). Placeringen av fyra av de fem kranierna från Dmanisi (2-5) är indikerad i diagrammet, inklusive bilder av skalle 3 och 5, vilka synbarligen avviker ganska ordentligt från vad som kan räknas som normal variation bland dagens människor. Skallarna avbildade i grafen utgörs av två chimpansskallar (nederst), två Dmanisi-skallar, samt två moderna människokranier (överst).

 Man frågar sig alltså var Molén och Axelsson vill dra gränsen mellan vad som räknas som hundraprocentiga apor och hundraprocentiga människor. Och framför allt: på vilka data baserar de sina påståenden? Jag skulle verkligen vilja se en redogörelse för detta. Nedanstående graf av Nick Matzke från Pandas Thumb visar kranievolymen hos alla förmänniskofossil som hittats fram till år 2000. Grafen demonstrerar med all önskvärd tydlighet att variationen mellan fossilfynd av Australopithecus och Homo utgör ett perfekt kontinuum, med gradvis ökande kranievolym över tid. Grafen visar också hur de olika fossilen har klassificerats i olika släkten och arter. Denna klassificering är naturligtvis ett ganska godtyckligt försök att placera diskreta etiketter på en i grunden kontinuerlig process, även om indelningen också innefattar andra kriterier än bara kranievolym. Om vi skulle bestämma oss för att några av dessa taxonomiska grupper inte längre är giltiga så ändrar det ingenting i sak; det betyder bara att vissa av symbolerna i diagrammet skulle få annorlunda färger och former.

Kreationister hänvisar ofta till enstaka anekdotiska exempel på folk med udda ansikts- och/eller kranieform, eller microcefaliska individer (diskuterade här och här) som ett stöd för att variationen mellan nu levande människor överlappar med förmänniskofossil. Detta är bara ett exempel på att kreationister försöker göra undantagsfallen till norm, och att de inte förmår inta ett helhetsperspektiv när de betraktar materialet. De inser inte heller (eller vill inte inse) betydelsen av hur fossilen är fördelade i tid och rum. Ovanstående graf visar att normalvärdet för kraniestorlek i människans utvecklingslinje har gradvis förskjutits 3-4 gånger (!) under de senaste 2,5-3 miljoner åren, baserat på ett stort antal fossila kraniefynd, och inga enstaka microcefala individer kan ändra på den saken.

Moléns och Axelssons påståenden om att Homo erectus-fossilen representerar människor jämförbara med nu levande människor, samt att det finns en skarp skiljelinje mellan fossiler av människoapor och människor, visar sig alltså totalt sakna verklighetsförankring. Detta illustreras också tydligt av hur kreationister under de senaste decennierna de facto har försökt placera samma kraniefossiler. Jim Foley har gjort en ganska detaljerad översikt över kontroverserna i det kreationistiska lägret rörande tolkningen av morfologin hos olika hominid-kranier. Han har bland annat en summering av olika kreationisters åsikter om vad som är ap- respektive människokranier, och det visar sig vara rena lotteriet - helt vad man skulle kunna förvänta sig av en population intermediära kraniefossiler. Jag har ingen aning om vilka kriterier dessa kreationister har använt för att klassa de olika kranierna, men det vore intressant att höra om det bara handlar om tyckande eller om de har något annat på fötterna.

Sammanställning av olika kreationisters åsikter om specifika fossila hominidkranier. I den vänstra figuren visas på övre raden kranier av moderna människoapor; andra raden utgörs av fossiler som av (nästan) alla kreationister räknas som apor; tredje raden utgörs av kranier vars status är mycket omtvistad, och fjärde raden utgörs av kranier som av (nästan) alla kreationister räknas som mänskliga.

Som synes är det rena lotteriet vilket kranium som klassas som människa respektive apa av olika författare.
Anpassat från Jim Foleys sida på TalkOrigins. Där finns fler detaljer och klickbara länkar till enskilda fynd.





Efter att ha betraktat denna kavalkad av konkreta evidens som tydligt motsäger Moléns och Axelssons teser; kontrastera detta mot Johannes Axelssons kommentarer, karakteriserade av lika delar trosvisshet, aningslöshet och dryghet:
"Mattias. Som vanligt gör du ditt bästa för att minimera skadan och få det att låta som om korthuset står fantastiskt stadig oavsett hur mycket korten måste flyttas runt eller tas bort. Varför inte bara erkänna att detta var ett bakslag? Du får ju tro som du vill ändå.
Du önskar kanske att forskarna aldrig hade uttryckt sig så uppriktigt som de gjorde, eftersom det riskerar att få folk att tvivla på evolutionen. Men varför vill du förresten försvara denna idé? Varför inte följa bevisen dit de leder? Varför streta emot?"

Axelsson har missförstått vad som sägs, genom en blandning av selektiv varseblivning och underlåtenhet att vända sig till originalartiklar, för att istället förlita sig på sekundära källor. Man kan konstatera att vetenskapssamhället faktiskt, till skillnad från Axelsson, följer bevisen dit de leder. Det finns inget i materialet som har presenterats som på något sätt hotar evolutionsteorin. Axelsson kokar inte soppa på en spik, eftersom det till och med saknas en spik till soppan. Det är inte jag som stretar emot, utan Axelsson som med fast monterade skygglappar springer rakt mot sitt förutbestämda mål utan att ens snegla mot de faktiska evidensen. Det finns helt enkelt ingen skämskudde i världen som är stor nog för att man ska stå ut med att bevittna Axelssons totala nakenhet i evolutionsfrågor utan att drabbas av lika delar medlidande och avsmak.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den här typen av insatser utgör normen för hur Axelsson och Molén närmar sig vetenskapliga ställningstaganden som på något sätt berör evolutions- och ursprungsfrågor. De låter sig helt enkelt styras av sin ungjordskreationistiska världsbild mot ett förutbestämt mål, och ignorerar den samlade evidensbilden. Jag tycker mot den bakgrunden att det är motiverat att ifrågasätta lämpligheten hos både Axelsson och Molén som lärare i naturvetenskap - åtminstone om förmåga att tillgodogöra sig naturvetenskapliga fakta utgör ett av lämplighetskriterierna för yrket. Det är möjligt att man kan skilja på undervisning och privatliv (vilket ibland är tveksamt, men den frågan kan vi ta någon annan gång), men den grundläggande frågan om lämplighet sträcker sig bortom arbetsrättsliga regler.

 

Jag hoppas kunna uppdatera det här inlägget med lite material om hur det internationella kreationistsamfundet hanterar Dmanisi-fynden och andra tidiga människofynd, vilket inte heller utgör någon vacker syn.