Fossilsortering - första spiken i ungjordskreationismens kista - Del 1

En av de saker som ungjordskreationister jag har samtalat med med inte så gärna diskuterar är sorteringen av fossiler. Det är inte så konstigt, eftersom mönstret av fossiler och andra fenomen i de geologiska avlagringarna effektivt vederlägger det ungjordskreationistiska skapelsescenariot. Detta har varit uppenbart för flertalet geologer i bra mycket mer än hundra år. Fossilsorteringen utgjorde förmodligen en av de första spikarna i ungjordskreationismens kista, och räcker ensamt alldeles förträffligt för att förpassa bokstavstroende tolkningar av den bibliska skapelseberättelsen till historiens skräphög.

Den ungjordskreationistiska retoriken fokuserar emellertid oftast på helt andra saker än fossiler. Ett vanligt slags argument man får höra till leda på Newtonbloggen och från de mest skilda håll utgörs av olika varianter av komplexitets- och designargument, där komplexiteten eller "informationsmängden" hos levande organismer framförs som ett bevis för något slags medveten design. Tyvärr (för kreationisten) så träffar den här sortens argumentation ju helt fel, eftersom design ju inte på något sätt utgör ett specifikt stöd för kreationistens bibliska skapelsescenario på 6 dagar samt 6000 år med syndaflod och extra allt, osv. Jag tycker inte att jag är otillbörligt cynisk när jag konstaterar att om kreationisterna verkligen trodde på sina egna skapelsemodeller så skulle de inte hela tiden följa sådana sidospår. Istället skulle de konfrontera de svåra frågorna och argumentera för sina specifika scenarier, i sådana sammanhang där vi skulle kunna ta ställning till faktiska evidens för eller emot deras modeller. Nej, den mest närliggande förklaringen är förmodligen att deras psykologiska spärrar förhindrar dem att ge sig i kast med en så het potatis (läs berättelsen om Mortons demon och se om du känner igen dig).

De vanligaste ungjordskreationistiska standardmodellerna förutsätter att alla eller de flesta sedimentära avlagringarna har kommit till genom Noas syndaflod. Det innebär att alla organismer och lämningar av organismer som hittas i de geologiska lagren bör ha levt samtidigt och begravts i en enda översvämning inom mycket kort tid - 40 dagar enligt min tolkning av den svenska bibelöversättningen Bibel 2000; 150 dagar enligt andra modeller.

Här presenterar jag lite storskaliga mönster av hur fossilsorteringen har sett ut i vatten och på land, som en inledning till en diskussion om varför det är orimligt att alla världens sedimentlager har kommit till genom Noas syndaflod. Jag tog upp den här problematiken i diskussionen med Johannes Axelsson i podcasten Mellan Svart och Vitt, men vi hann bara avhandla det i någon timme - endast en bråkdel av den tid som ämnet förtjänar.

En pdf med materialet inklusive klickbara länkar till Wikipedia-information kan hämtas här och en engelsk (mer uppdaterad) version här.

Det vore verkligen intressant att få höra hur kreationistiska skapelse- och syndaflodsmodeller förklarar dessa mönster som vi ser i de geologiska avlagringarna. Med förklaringar menar jag alltså just förklaringar jämförbara med den vetenskapliga konsensusmodellen - inte en serie lösa spekulationer.
Varför förekommer till exempel aldrig moderna däggdjur, och särskilt inte den talrika megafaunam som är så framträdande i avlagringarna, tillsammans med dinosaurier? För att inte tala om hominider (människoapor och människor), vilka vi undantagslöst har hittat bara i de allra översta lagren.
Varför hittar vi ingenting av dagens arter, släkten eller ens flertalet familjer och ordningar i de understa lagren av fossilkedjan? Detta var en av poängerna jag försökte få fram i podcast-diskussionen. Jag noterar att ett av Johannes motexempel: sjöstjärnorna, faktiskt inte har återfunnits i kambriska sediment. Varför förekommer trilobiter inte tillsammans med moderna kräftdjur (krabbor och humrar), eller plattfiskar? Och varför hittar vi plattfiskar av typen rödspätta och hälleflundra bara i den allra översta delen av fossilkedjan? Varför förekommer valar aldrig i samma lager som vattenlevande reptiler som ichtyosaurier, plesiosaurier och mosasaurier, trots att de förefaller uppta mycket likartade nischer?
Hur kan de rasande vattenmassorna ha sorterat pelagiska plankton så att radiolarier och foraminiferer förekommer i alla lager från Kambrium och uppåt, medan dinoflagellater och kiselalger bara föekommer i den övre halvan av avlagringarna? Och hur sorterade vattnet alla växter så att blomväxter (Angiospermer) bara hamnade i de översta lagren - inklusive deras pollen?
Varför återfinns vissa grupper med frisimmande, mycket rörliga arter bara i mycket begränsade delar av de geologiska avlagringarna? Pansarhajar i Devon? Mosasaurier bara i slutet av Krita? WTF!!??

På dessa bilder visar jag bara vissa stora huvudgruppers uppdykande och sorti från de geologiska avlagringarna. Här kan man se hur många grupper ganska plötsligt försvinner från lagren vid vissa nivåer när man rör sig nerifrån och upp - vilket sammanafaller med de stora massutrotningarna i jordens historia. Om jag hade fått plats med att visa enskilda arter och släkten och deras placering i kolumnen hade bilden varit ännu mer drastisk. Varje block som motsvarar större huvudgrupper hade då avtecknat sig som ett pärlband av överlappande arter och släkten som gradvis avlöser varandra på ett sätt som vore helt orimligt om allting hade svepts runt samtidigt av en enorm vattenmassa. På de ställen i avlagringarna som motsvarar större massutdöenden hade man då kunnat se hur en stor andel av alla arter (ibland upp till 95%) försvinner, och längre upp kommer gradvis istället andra arter - ofta från helt andra grupper som därefter börjar bli mer dominerande. Ett av de för oss mest närliggande exemplet på detta utgörs så klart av Krita/Paleogen-gränsen (Tidigare kallat Krita/Tertiär-gränsen), kring vilken dinosaurier och väldigt många andra grupper försvinner, varpå moderna däggdjursgrupper börjar uppträda.

Open invitation to Young-Earth Creationists: Present a comparable alternative to evolution

[English version of a previous Swedish post]

Conversing with young-earth creationists during the last few years has brought an important insight:

It is easier for a camel to go through the eye of a needle than for YECs to articulate their own world view.

Persuading YECs to actually present and argue for the model that they themselves profess to believe in seems to be a hopeless endeavour. I have not yet found a single YEC proponent willing to formulate a coherent explanatory model based on their world view, which can be compared against empirical data.

Instead of arguing for their own model, YECs are inordinately fond of unilateral attempts to argue against evolutionary theory by devaluing evidence and reasoned arguments for the scientific consensus model of evolution. Their attempts almost universally involve rhetorical strategies to sideline evolutionary theory as an explanatory model by trying to force it into the category "frivolous historical speculation". Thus, it does not matter how much the evidence seems to mount in favour of evolutionary theory and against their own hypotheses; we can never know for certain what happened. Implicitly, this means that any ludicrous alternative to evolution would be just as likely. Specifically, evolutionary theory is not a legitimate scientific theory according to True Science™ (®AiG & ICR), "because nobody saw it happen and we cannot repeat molecules-to-man evolution in laboratory experiments, et cetera, et cetera..."

This rhetorical approach by YECs is entirely misguided for two reasons:

Firstly, it is quite simply wrong, as valid scientific enterprises are not defined by our ability to observe and experimentally repeat every step in a chain of events stretching back over billions of years. Science is primarily characterized by systematic inquiry and hypothesis testing, where different explanatory models are weighed against each other based on evidence from empirical observations. One of the conceptual tools most commonly associated with scientific inquiry is the hypothetico-deductive method, although there is an ongoing discussion regarding which alternative approaches to knowledge define the boundaries of science. In order to perform a perfectly legitimate scientific inquiry, we need only to be able to infer reasonable expectations and/or predictions from alternative explanatory models, which can be compared against observational data and thus determine which explanatory model best conforms with reality. There is no magical boundary preventing us from constructing valid scientific theories regarding past events, if there is a sufficiently strong causal chain to observations and experiments that can be performed only in the present.

Secondly, the whole YEC exercise is just a question of semantics; an attempt to render something less certain in the eyes of YEC proponents, and thus less scary and uncomfortable, by labeling it under a different name. It does not change reality. Sure, we may apply the terms "operational" or "historical" science to the inquiry, and the methods may be "inductive", "abductive", or "deductive", based on "circumstancial" or other forms of evidence. The results of some lines of scientific inquiry may be less certain than that of others. Nevertheless, any criticism that can be leveled against the present scientific evolutionary consensus, based on epistemological grounds, can also be leveled against any alternative explanatory model. When enough evidence points in one direction it is time to acknowledge this reality and not try to downplay it by hiding an unpalatable truth behind a veil of semantic obscurantism.

Therefore I want to extend an open invitation to any young-earth creationist lashing out against evolutionary theory on the basis that it is unscientific (it isn't - or if it is, so is your alternative), or who claims that there is more observable scientific evidence in favour of a literal biblical creation account (I sincerely doubt it):

If you truly believe that your own model has any scientific merit, please formulate a YEC alternative explanatory model that stands on the same epistemological ground as the current scientific consensus model, so that they can be compared on an equal footing. The YEC model should be comparable to the standard scientific model according to general scientific criteria: by providing testable predictions or expectations that can be compared between different alternative models based on empirical observations, such as they are or could reasonably be obtained.

We may cut alternative models some slack and not force them to compete with the full scope and detail characteristic of the current scientific consensus model, as they have been supported by considerably less research output (and why is this? one might ask). Nevertheless, we can expect a YEC model or other models with any claim to legitimacy to at least identify the most important evidential strengths and weaknesses of its own position and strategic differences with regards to alternative models; trying to empirically address as many of these as possible, while formulating some robust expectations and testable predictions for the remainder.

As a pre-emptive cautionary note, before someone starts to invoke "world views" and "interpretations": please consider the epistemological landscape we are dealing with here. On one side we have the typical YEC claim that the world was created in 6 days around 6000 years ago with all the kinds of organisms already present virtually from the beginning, and with a world wide flood thrown in around 4500 years ago. On the other side we have different options (some involving various biblical interpretations), but virtually all include long ages with a sequence of biological systems following each other. The discrepancies between these different models are not trivial. It should be possible for rational minds to rein in their world views and biases enough to identify predictions and expectations that could be used to select the most reasonable model. If someone claims otherwise, I think it is entirely up to them to demonstrate why their claim has any rational foundation.

Respekt och trovärdighet

 Jag har i ett annat sammanhang diskuterat vilka egenskaper och vilka beteenden som förtjänar respekt och befrämjar trovärdighet i diskursen. De flesta kan förhoppningsvis hålla med om följande vettiga tumregler:

1) Att vara konsekvent i utvärderingen av evidens och argument; försöka korrekt värdera bevisvärdet hos varje faktum i dess rätta sammanhang, och absolut inte tillämpa olika standarder för den egna respektive andra sidans argument och synpunkter.

2) Att lägga stor vikt vid att ordentligt sätta sig in i andra diskussionsdeltagares ståndpunkter och argument, och möta dem där de faktiskt står i argumentationen. Att inte ställa upp halmgubbar av andras argument i diskussionen, vare sig det görs som ett medvetet retoriskt trick eller genom en alltför slarvig och ytlig analys av vad de faktiskt hävdar. Och aldrig, aldrig, tillskriva folk några  ståndpunkter med ledning av vad som sägs, annat än sådant som faktiskt sägs.

Däremot kan det ibland vara motiverat att dra sina slutsatser från vad som inte sägs.

3) Att ha en verklig vilja till dialog, med en genuin avsikt att tränga till kärnan i en meningsskiljaktlighet, och inte gömma sig bakom en dimridå av retorik och obskurantism för att undvika att konfronteras med pudelns verkliga kärna. Om man vill anmärka på logiken i ett resonemang så ska det vara för att klargöra något oklart och gå vidare därifrån, inte som ett slagträ för att platta till en meningsmotståndare eller som en ursäkt för att slå ifrån sig motståndarens argument utan att behöva ta ställning till dem.

Själv respekterar jag andra deltagare i direkt proportion till hur de uppfyller ovanstående egenskaper. Har någon förslag på ytterligare punkter som borde tas med på listan?

 

Notera att jag inte anser att hån, förlöjligande och nedsättande omdömen med nödvändighet utgör förkastliga beteenden. Folk som själva ställer sig vid sidan om en respektfull och rationell diskurs trots att de borde veta bättre kan med fördel behandlas därefter.

One Strike and You're Out?

One of the most blatant dishonest tactics frequently employed by young-earth creationist apologists is the ad hominem attack, where various suspicious motives and moral faults are ascribed to prominent scientists in an attempt to dismiss them instead of confronting their evidence or arguments.

It is worth noting that insulting someone in general does not an ad hominem fallacy make, which is one of the most common forms of misuse of the term. Rudeness (whether called for or not) is not the same as an informal fallacy in an argument.

However: Sometimes it is truly called for to dismiss someone as either a know-nothing, a dishonest propagandist, or simply a charlatan, based on arguments or tactics that they themselves have chosen to put forward as legitimate. They have basically condemned themselves to eternal dismissal and ridicule - at least until they would publicly recant and admit the errors of their ways. Here I hope to present some examples for your eternal judgement and hilarity:

Ray Comfort's Canine Shenanigans
First in line is professional apologist and evolution denier Ray Comfort, who in a conversation with Pat Robertson puts forward an already classical fallacious "common-sensical" argument about evolution of species - a hypothetical dog, in this case (at approximately 2:50). Listen to this argument (don't forget to keep your vomit bag within easy reach), and then ask yourself:
Ray comfort has been championing anti-evolution propaganda for decades; yet he puts forward such a blatantly fallacious mis-representation of how evolution is expected to occur. Now: I am not generally a friend of forced dichotomies (another common creationist rhetoric), but here we are left with a choice between only two options. Is Ray Comfort either a:
A) Willfully ignorant moron? or B) Wilfully dishonest charlatan pandering to an uninformed audience?

Jonathan Sarfati - "Rain Man" Superhuman Grand Master Chess Player
This one by itself is not quite enough to dismiss Jonathan Sarfati and the guys at CMI in a single strike - but you have to admit that it's an excellent display of empty creationist propaganda. The blatant attempt at creating an argument from authority by spending more than one third of this clip boosting Sarfati's credentials by emphasizing his amazing prowess at - what...? ...chess..? rather than his scientific merits is just so hilariously funny. It really gets you in the mood to fully appreciate the subsequent hollow, pompous pontification about evolution that follows - Enjoy!

Same, same - but different
(Somewhat long-winded and drawing below is in Swedish, but you'll get the point)
Here is a really hilarious creationist representation of Darwinian expectations (förväntan) regarding developmental patterns of fossils in the sediments (Left), contrasted with the supposed "actual, observable" appearance of fossils (Right). Note that Tid=Time, Idag=Now, Today, Likhet=Similarity.
Now, I don't know the nameless creationist who produced this pedagogical masterpiece, but it is obvious that this person must be either a moron, or has a very superficial understanding of biology and paleontology, or is a completely dishonest charlatan (or perhaps a touch of all three alternatives).
The drawing is probably intended to make us overlook the true observed pattern of fossil distribution in sedimentary layers, where organisms are neatly sorted according to geological period, which annihilates a young-earth creationist description of reality (e.g. here in English and here and here in Swedish). The creationist wants to give the impression that groups of organisms first appear at the beginning of the Cambrian period (educated guess: the supposed first sediment layers laid down by the Noachian Flood in the creationist world view), and continue unchanged in the fossil-bearing sediments until today or until they die out. This would indeed go drastically against evolutionary expectations if it were true. Alas, for the creationists, this is only a blatantly dishonest misrepresentation of reality. The lines in the drawing to the right represent phyla or basal stem groups of animals, which are about as diverse a classification you can get. Phyla constitute a much broader classification than the made-up creationist pseudotaxonomical "baramin" or "created kind", which would have been the natural level of representation. Phyla typically contain orders of magnitude more variation than would ever be permitted as "microevolutionary" change over time in the creationist world view, and it is truly amazingly dishonest to represent them as straight lines indicating no variation within the group. I doubt that creationists would accept the following representatives of the phylum Chordata (our own phylum) as "the same kind": Sea squirt, lamprey, shark, guppy, frog, snake, Tyrannosaurus, turtle, ostrich, duck, eagle, shrew, horse, elephant, wolf, bat...oh, and chimpanzee and human. In reality, groups classified within phyla appear and disappear frequently in the sedimentary column, indeed demonstrating a great degree of change in taxonomical composition over long periods of time.
While at present I don't know who made this dishonest drawing, it was presented to me as an argument in a debate by the creationist activist Erik Scherman, who blogs for the Swedish creationist organization Genesis and on his own blog. On his own blog, Erik frequently unleashes his maniacal pareidolia, screening geological maps and Google map images for lines and patterns that he thinks demonstrate the reality of the Noachian Flood. When presenting the drawing below as an argument in a debate, Erik definitely tarnishes himself with the same brush as the original artist, and therefore deserves a mention in this little hall of shame and ridicule.

UPDATE: Here is an English original with slightly different basic claims. "Similarity" is here specified to "Phyla"

In i lejonets kula...

Igår var jag i Kalmar i jobbet, och hälsade på Vesa Annala och hans fru Aila. Tack för kaffet och bullarna och ett trevligt samtal!

Vesas och min konversation på Newtonbloggen kan följas här (typ).

Varför det är rationellt att lita på auktoriteter - med måtta

Efter vår diskussion på podcasten Mellan Svart och Vitt har Johannes Axelsson kommenterat mitt uttalande (ca 24:00) om den breda allmänhetens vaga uppfattning om, och dess passiva acceptans, av evolutionsteorin. På annan plats hoppas jag kunna diskutera Johannes vansinniga extrapolering till att samma sak skulle gälla för vetenskapkollektivet i stort, men här vill jag bara komma med ett klargörande:

När jag rapporterar om mina intryck att folk i allmänhet har en ganska vag uppfattning om evolutionsteorins detaljer, och passivt accepterar evolutionsteorin som ett faktum baserat på vad man har lärt sig i skolan, så vill jag absolut inte ge intrycket att jag dissar någon för detta. Tvärtom; jag applåderar den breda allmänheten för dess rationella och pragmatiska sätt att förhålla sig till kunskap.

Det pragmatiska förhållandet till det man lärde sig i skolan är just att anta att det stämmer på det stora hela, även om man inte har så bra koll på detaljerna. I en skola värd namnet bör eleverna översiktligt få lära sig det som representerar vetenskaplig konsensus - vilket torde vara den bästa approximation av verkligheten som vi har att tillgå.

Från mitt eget extremt snäva intresseperspektiv vore det naturligtvis önskvärt att alla människor visade större uppskattning för den fantastiska gobeläng av skönhet och brutalitet som evolutionen utgör, vävd över miljarder år av komplexa interaktioner.

Evolutionen är ett exceptionellt spektakel, som karakteriseras av både samarbete och konflikter.

Samarbete kan illustreras av pollinationssystem baserade på ett brett spektrum av interaktioner från mutualism till bedrägerier - här en storfläckig pärlemorfjäril Issoria lathonia som suger nektar från oxtunga Anchusa officinalis.

Ofta är interaktionerna betydligt snaskigare: en Tyrannosaurus rex attackerar någon annan stackars dinosaurie (kritaperiodens motsvarighet till en gnu i en modern naturfilm); Nemo och Doris hotas av en djuphavsmarulk med ett spektakulärt lysorgan; en dykarbaggelarv Dytiscus sp fångar ett grodyngel med sina dödliga käkar i form av injektionsnålar som sprutar matsmältningsvätska rakt in i bytet. Äckligt, men effektivt.

En mer realistisk inställning är att flertalet människor har helt andra intressen, och man får vara glad om de har tagit till sig tid att studera argumenten för evolutionsteorin så mycket att de accepterar att vi härstammar från chimpanser- vilket tekniskt sett är fel, men skit i det just nu.

Eftersom ingen människa har tid att ordentligt sätta sig in i alla frågor så finns det naturligtvis inget alternativ till att lita på olika auktoriteter för att få information i de flesta fall. Ungjordskreationisternas gnällande om auktoritetstro hos sina meningsmotståndare är med andra ord inget annat än ett löjligt hyckleri och visar bara deras totala hemmablindhet (som jag spyr galla över här). Vad det handlar om är att välja sina auktoriteter med viss omsorg. Och då bör man i första hand vända sig till experterna - åtminstone tills man själv har hunnit sätta sig in i ämnet. Jag förnekar inte att även experter har fel ibland, eller ibland är köpta av olika intressen, men vi snackar allmänna tumregler här. Och visst ska man ta all information, även från experter, med en nypa salt - något som kreationister i allmänhet verkar glömma då de läser det verbala avskräde som de flesta kreationistorganisationer häver ur sig.

Det är rationellt att lita på medicinsk vetenskaplig konsensus som säger att vacciner har överväldigande positiva effekter. Det är inte rationellt att sätta större tilltro till kändisar som hävdar att vacciner orsakar autism, eller konspirationsteoretiker som hävdar att vacciner är ett verktyg för skepnadsförändrande reptiloida aliens att kontrollera våra tankar.

Det är rationellt att sätta större tillit till en expertkommission som utreder omständigheterna kring 9/11, än en hop förvirrade aktivister som hävdar att "9/11 was an inside job"

Det är rationellt att sätta sin tillit till en överväldigande vetenskaplig konsensus som med stöd av geologi, paleontologi och genetik hävdar att vi har evolverat från ett gemensamt ursprung, snarare än till en hop av charlataner med ideologiska skygglappar, vars perverterade sätt att närma sig frågeställningen enklast kan sammanfattas i följande klassiska skämtteckning:

Referenser

Bilden på en storfläckig pärlemorfjäril Issoria lathonia på oxtunga Anchusa officinalis tagen av Mattias Larsson.
Bilden på kämpande dinosaurier härifrån, men kommer tydligen ursprungligen härifrån.
Bilden på en dykarbaggslarv som äter ett grodyngel från Jacopo Werther/Wikimedia commons.
Bilden på Nemo, Doris och en djuphavsmarulk härifrån.
Skämtteckningen över en vetenskaplig kontra kreationistisk metodik finnns lite varstans på nätet. Jag hoppas ingen blir sur för att jag har lånat den, och vore tacksam om någon kan tipsa mig om varifrån originalet kommer.

Kontinenternas erosion

Det dök upp en fråga i kommentarsfältet på Newtonbloggen nyligen, rörande erosion av kustlinjer:

Ungefär: om superkontinenten Pangaea började driva isär för ca 200 miljoner år sedan, hur kommer det sig att kustlinjerna verkar så pass oförändrade och fortfarande tycks passa ihop, med tanke på att de verkar erodera så fort (ibland flera meter per år)?

Detta är en mycket intressant fråga, och den är också ett gott typexempel på olika synbara motsägelser som tycks råda när man studerar processer som pågår idag och försöker extrapolera dem tiotals eller hundratals miljoner år tillbaka i det förflutna. Därför finns det all anledning att uppmärksamma den. Jag slänger ut den här bloggposten som ett fokus för eventuella diskussioner, och uppmanar folk att komma med input och referenser som jag kan lägga in här.

En mer allmän frågeställning på samma tema har formulerats av ungjordskreationister som ett argument för att kontinenterna inte kan vara så gamla som man tror. Med tanke på de uppskattade mängderna av sediment som varje år sköljs från kontinenterna ut i havet borde hela kontinenten ha eroderat för länge sedan (inom några tiotals miljoner år). Ajaj...

Andra ungjordskreationistiska argument för en ung jord följer ofta samma princip, då man använder någon fysikalisk process som klocka. Många sådana kreationistiska klock-exempel har diskuterats och avhandlats på en websajt, som tyvärr endast verkar vara tillgänglig via arkiverade websidor nuförtiden.

Jag har diskuterat generella problem med sådana argument i kommentarerna till den här facebook-posten. Varning för en ganska snorkig ton från min sida. Förhoppningsvis hinner jag så småningom överföra diskussionen hit i någon form. I korthet: Sådana här försök att använda processer som klockor vädjar ofta till vår okunskap om processen för att hitta en potentiell trend som pekar i önskvärd riktning. Varje sådan trend blir problematisk då man drar ut den ad infinitum. I själva verket har vi ofta också goda skäl att tro att processen inte alls har varit likformig över tid, eller ens alltid verkat i samma riktning. Om man ska ställa olika alternativ mot varandra är det inte i första hand antalet tänkbara klockor i den ena eller andra vågskålen som räknas. Man måste helt enkelt prioritera mellan alternativens trovärdighet, baserat på hur välkänd processen bakom varje klockmekanism är. Försök inte bemöta en välkänd klockmekanism med en annan process som har större osäkerhetsmoment än den första. Det är till exempel svårt att slå precisionen och kongruensen hos data som är baserade på radiometrisk datering.

För att gå vidare med ursprungsfrågan: Som det påpekas på flera ställen i kommmentarsfälten, och till mig personligen från geologiskt kunniga men f.n. anonyma källor, är det framför allt kontinentalsocklarna på båda sidor av Atlanten som låter sig passas ihop på bästa sätt. Dessa kontinentalsocklar är på den atlantiska sidan extremt stabila strukturer som i stort sett inte har påverkats av erosion eller vulkanism under årmiljonerna sedan Atlanten började bildas. Signaturen Gubben i lådan poängterar att även om man räknar med endast någon millimeters erosion per år, så borde det ha skett stora förändringar. Men det finns ingenting som tyder på att själva kontinentalsocklarna har eroderats med ens en bråkdel av en millimeter per år - detta är bara ett förslag taget ur luften. En millimeter per år låter intuitivt som en ganska liten och därmed rimlig siffra i vårt vardagsperspektiv, men det finns ingen anledning att anta att kontinentalsocklarna eroderar i en takt som är mätbar över huvud taget, ens i ganska långa geologiska perspektiv. De befinner sig under en ocean på >100 m djup, vilket generellt är en väldigt erosionsfri miljö. Så: kontinentalsocklarna, som är ansvariga för den långsiktiga passformen mellan kontinenterna, eroderar inte märkbart. Därför är stabiliteten i kontinenternas översiktliga passform ingenting att hetsa upp sig över.

Till skillnad från kontinentalsocklarna så är kontinenternas kustlinjer vid havsytan i ett geologiskt perspektiv jämförelsevis mycket efemära strukturer. De är ständigt utsatta för både deposition och erosion, och deras faktiska läge är beroende av havsytans och kontinenternas nivåer. Om man tittar på Paleomap project med översiktliga kartor över kontinenternas placering under olika tidsepoker så ser man att kontinenternas reella kustlinjer på många platser har varierat ganska ordentligt under en längre tid. Den eventuella passform mellan själva kustlinjerna som gäller idag måste betraktas som en historisk kuriositet, även om det verkar som om de afrikanska och sydamerikanska atlantiska kustlinjerna har varit ganska stabila.

Ett exempel från Paleomap project som visar kontinenternas läge och placering över/under havsytan vid tiden för Krita/Paleogen-gränsen, då  Chicxulub-asteroiden ska ha slagit ned och orsakat en massutrotning, inklusive dinosauriernas försvinnande. Notera att stora delar av dagens kontinenter utgjorde grunda hav ungefär vid denna tid, där dagens mäktiga kritkalklager bildades av kalkskalsbärande mikroorganismer.





Wikipedia-sidan om kusterosion visar exempel på erosion av engelska kalkklippor (i East Anglia, se också the white cliffs of Dover, the strait of Dover, och the English channel), vilket är ett klassiskt exempel på kusterosion. Om man tittar närmare på engelska kanalens historia så inser man att det inte handlar om erosion under många miljoner år. Kritkalklagren som täcker stora delar av England, Frankrike och andra delar av Europa bildades under just kritaperioden (duh!) för många tiotals miljoner år sedan, då dessa områden bildade grunda hav (se kartan). Efter att dessa områden har blivit en del av torra land har de emellertid inte varit utsatt för kusterosion förrän för ca 200 000 år sedan, då en glaciärflod skar genom den överliggande tundran och de underliggande kalklagren och påbörjade bildandet av det som skulle bli engelska kanalen.
Engelska kanalen har bildats genom långsam erosion under en relativt kort tidsrymd och utgör alltså inte något som helst geologiskt problem. Enligt Wikipedia är den nuvarande erosionshastigheten vid Dover för närvarande ca 1 cm/år, vilket inte känns så dramatiskt.

För att förstå erosion av specifika kustlinjer måste man studera de lokala processerna. Man kan inte extrapolera frågeställningar om lokal kusterosion till kontinental erosion eller erosion av kontinentalsocklar över 200 miljoner år.

Men hur är det då med den långsiktiga erosionen av själva kontinenterna?
Det finns all anledning att anta att kontinenterna själva och deras urbergskärnor har varit mycket stabila mot erosion sedan de väl varit färdigbildade. Kreationistiska påståenden från olika håll att den genomsnittliga erosionen skulle eliminera kontinenterna på mycket kort tid bemöts av geologer med argumentet att nytt material på olika sätt tillförs kontinenterna, och att dessa processer balanserar varandra. Över lag verkar det rimligt att genomsnittsvärden för eroderat material är en dålig klockmekanism för kontinenternas ålder. Kan kreationisterna visa att det material som eroderas inte består huvudsakligen av material som tidigare har åteförts till kontinenterna? På Newtonbloggen har signaturen björk lagt fram nya bidrag till diskussionen här och här, som visar att erosionen framför allt är en del av ett kretslopp där material genomgår cykler av deposition och erosion.


Referenser
Scotese,  C. R., 2001.   Atlas of Earth History, Volume 1, Paleogeography,
PALEOMAP Project, Arlington, Texas, 52 pp.