Stromatoliter från miljarder år gamla, grunda hav

Stromatoliter är strukturer uppbyggda av laminära ansamlingar av sediment och kalk som samlas i biofilm av mikrorganismer (bakterier, cyanobakterier och alger) som växer i grunda vatten. Se också här.




Nutida stromatoliter i Shark Bay, Australien. Foto av Paul Harrison delat under GFDL.

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Stromatolites_in_Sharkbay.jpg 

Det finns många exempel på liknande stromatoliter i fossila avlagringar, från mycket tidiga fynd som är flera miljarder år gamla ända fram till nutida sediment. Många publikationer presenterar starka evidens för att stromatoliter som är ända upp till 3,5 miljarder år gamla är en produkt av biotisk aktivitet. Detta visar att långt ner i de sedimentära avlagringarna finns resterna av grunda havsvikar.

Se till exempel Allwood et al. (2009): Controls on development  and diversity of early Archean stromatolites. PNAS 106: 9548-9555.

Figur från Allwood et al (2009) som beskriver den geologiska kontexten för stromatoliter som beskrivs i artikeln, och demonstrerar att stromatoliter som har bildats i grunda vatten av biologisk aktivitet skiljer sig från sedimentbäddar på djupare vatten.

Det finns fortfarande spår av biologisk aktivitet i form av organiskt material, specifika typer av kalksten och andra strukturer som visar på ett biologiskt ursprung hos dessa strukturer.

Kombination av två figurer från Allwood et al. (2009) som visar stromatoliternas lager i genomskärning och mikrostrukturer som visar att dessa är ett resultat av biologisk aktivitet.

Studier från miljarder år gamla stromatoliter visar också att dessa växte i en syrefri atmosfär:
Bontognali et al. (2012): Sulfur isotopes of organic matter preserved in 3.45-billion-year-old stromatolites reveal microbial metabolism. PNAS 109: 15146-15151. (Tack, Sake!-se kommentarer nedan).

Inom vetenskapen är det knappast kontroversiellt att jordens tidiga atmosfär var syrefri, och sedan gradvis syresattes genom fotosyntetisk aktivitet. Det ingår emellertid i den ungjordskreationistiska strategin att felaktigt representera bevisläget för detta (se här och här), vilket ju vän av ordning måste invända mot.



 

Evolutionen en myt? Skulle inte tro det...

Erik Scherman har publicerat ett blogginlägg om mytbildningen kring evolutionen som är så fullt med argumentationsfel, felaktigheter och rena oväsentligheter, att jag bara måste reagera. 

 

http://genesis.nu/evolution-ar-en-myt

Erik, som vanligt drar du dig för att blanda in skavande fakta i diskussionen. På typiskt kreationistmanér placerar du dig istället i ett tryggt dunbolster av personliga åsikter, baserade i huvudsak på ad hominem- och genetisk argumentation. Det är ju bekvämare att försöka avfärda den andra sidan som drivna av ideologi och ateistisk epikurism än att behöva ta ställning till ett faktaunderlag som är knepigt för din livsåskådning.

Som Anders Hesselbom redan har påpekat så var de observationer som man hade att ta ställning till på Darwins tid mer än tillräckliga för att sopa bort biblisk ungjordskreationism som ett trovärdigt alternativ. I den här sammanställningen av hur bevisföringen för evolutionen kan se ut så kommer evidensmaterialet på Darwins tid redan på den mest grundläggande nivån i konflikt med en biblisk historieskrivning med samtidig skapelse av alla organismgrupper och ett massdöende med en stor syndaflod:

http://mattiaswebarchive.blogspot.se/2014/01/ar-evolutionsteorin-bevisad.html

 Det Darwin presenterade var en teori som förklarade etablerade fördelningar i fossilkedjan, vars grundläggande mönster har stått sig och nu framträder med ännu större tydlighet ju fler observationer vi har tillgång till. Jag vet inte om du har återgett Wrights ståndpunkt korrekt, men det verkar som om han också agerar som en ideolog ute på mycket hal is, snarare än en akademiker med integritet som behärskar det ämne han uttalar sig om. Visst var det mer än finkar som övertygade Darwins samtida om evolutionens realitet, men det fanns tillräckligt med andra slags evidens för att övertyga vetenskapssamhället på rationella grunder utan att man behöver dra in suspekta ideologiska drivkrafter som förklaring. Inte för att det spelar någon roll heller, utom för den som är hypnotiserad av sina egna genetiska felslut. Det är oväsentligt varför Darwin och hans samtid accepterade evolution; om det så var orsakat av hallucinationer efter utsvävningar i dionysiska mysteriekulter. Det viktiga för oss att ta ställning till här och nu är, som alltid, vilka evidens som stödjer respektive falsifierar olika alternativa förklaringsmodeller.
 

Numera kan vi alltså addera ytterligare nivåer av evidens som man inte ens kunde drömma om på Darwins tid, i form av radiometrisk datering, sediment- och isborrkärnor som bekräftar de evolutionära tidsåldrarna med stor precision, och genetiska data som bekräftar alla kända organismers gemensamma härstamning. Själva den darwinistiska förklaringsmekanismen är bara toppen på det isberg som utgörs av alla de kongruenta, oberoende evidens som visar att jorden har härbärgerat en följd av olika organismsamhällen under lång tid som ett resultat av evolution från gemensamt ursprung.
 

Det är verkligen ironiskt att du försöker raljera över att evidensen för evolution alltid tycks finnas någon annanstans än här och nu, när det som vi kan observera just här och nu stämmer ganska väl med vad man kan förvänta sig genom en försiktig extrapolering från de data vi har från genetik, paleontologi och geologi. Titta närmare på vilka rövarhistorier du själv måste svälja för att få observationer att gå ihop med din världsbild. Du har inga problem med att så fort du vänder ryggen till så är det fritt fram för naturkonstanter att variera precis hur som helst; ljusets hastighet och radioaktivt sönderfall är miljoner gånger snabbare än idag, en världsvid syndaflod begraver under mindre än ett år organismer motsvarande tusentals gånger den mängd som finns i biosfären idag och sorterar upp dem i snygg systematisk ordning helt tvärtemot alla hydrodynamiska lagar, kontinenter tuffar på som atlantångare över jordytan, berg skjuter upp som svampar ur jorden, arter splittras i nya arter praktiskt taget dagligen, kalkbärande plankton avsätter kilometertjocka kalklager på dagar eller veckor, miljontals lager varviga sediment bildas också under samma tidsrymd, årstidsvariationer avsätter hundratusentals lager på inlandsisen, korallrev växer hundratals gånger snabbare än idag, istider kommer och går på en eller två människogenerationer komplett med miljontals mammutar som poppar upp på tundran ur ingenstans, och allt detta sker under ett ständigt bombardemang av asteroider, vulkaner, lavamassor och asklager som bör ha utrotat allt liv på jorden flera gånger om – fast inte just nu då, när vi kan observera saker och ting ske i snigelfart i realtid. Vilken enorm kontrast mellan det vi kan se idag, och den actionfyllda värld som verkar ha varit standard under de få årtusenden som rådde dessförinnan.
 

Nej, det är kanske dags att ta en närmare titt på hur verkligheten stämmer överens med din ungjordskreationistiska presupposition.

Då skulle jag för det första vilja be dig att bekräfta att du har läst och tagit till dig informationen i följande två bloggposter:

http://mattiaswebarchive.blogspot.se/2013/08/nagra-varianter-for-hur-livet-universum.html
http://mattiaswebarchive.blogspot.se/2014/01/ar-evolutionsteorin-bevisad.html

 Sedan, som en inledning för att diskutera varför biblisk ungjordskreationism falsifieras redan genom jämförelser på den första av nivåerna i pyramiden, vill jag be dig att berätta var vi kan hitta information om:

1) Hur vi kan avgränsa syndaflodssediment från övriga geologiska avlagringar.

2) I vilka olika ”huvudtyper” eller ”baramin” man kan dela in nutida och fossila organismer.

[Uppdatering:] Jag har tagit upp många slags evidens för evolution och mot ungjordskreationism i denna kontext här på bloggen. Erik har naturligtvis inte gjort några forsök att på allvar bemöta dessa argument, vare sig här, på sin egen blogg, eller i Twitterkonversationer.
Fossilsortering enligt ungjordskreationistisk respektive sekventiell modell
Radiometriska förväntningar




 

Skapelsekonferens i Kalmar 2-4 maj!

Det kommer att hållas en biblisk skapelsekonferens i Kalmar 2-4 maj, arrangerad av den lokala adventskyrkan. Jag har anmält mig till konferensen och också erbjudit mig att hålla ett föredrag eller seminarium (se nedan). Tyvärr var schemat redan spikat, men adventskyrkan eller vem som än anordnar en skapelsekonferens i framtiden kan betrakta det här som ett stående erbjudande.

"Jag har just noterat att det kommer att hållas en skapelsekonferens i Kalmar 2-4 Maj 2014:
Skapelsetro och utvecklingslära: ”I begynnelsen skapade Gud – eller evolverade han?”

 https://www.facebook.com/events/262423103918030

Jag skulle vilja anmäla mig till konferensen som besökare, och skulle också vilja erbjuda mina tjänster för att hålla en föreläsning och/eller diskussionsseminarium inom konferensens ramar. Föreslaget tema:

”Olika vetenskapliga skapelse- och evolutionsmodeller: vad kännetecknar dem och vad skiljer dem åt?”
Syftet med ett sådant seminarium vore att diskutera den stora diversiteten bland tänkbara modeller för universums och livets uppkomst som faktiskt omfattas av vetenskapsmän och tänkare från olika trosinriktningar (här i huvudsak begränsat till den västerländska/judeo-kristna kultursfären).

Tanken är att göra en systematisk genomgång av flera olika huvudalternativ för skapelse respektive naturalistisk evolution. Jag skulle också presentera en epistemologisk analys av de olika slags evidens som man skulle behöva ha till hands när man försöker bedöma rimligheten hos olika modeller för skapelse och evolution ur ett strikt vetenskapligt perspektiv. Vilka är möjligheterna och begränsningarna hos olika slags evidens när det gäller att rekonstruera ett historiskt skeende? Vilka extrapoleringar är möjliga från vetenskapliga experiment och observationer som vi kan göra idag? Finns det något sätt att tränga igenom de förutfattade meningar och antaganden som präglar forskningen inom olika paradigm?

 Detta borde vara ett tema som passar utmärkt inom det större ramverk som skapelsekonferensen utgör. Jag torde vara väl kvalificerad för en sådan insats, då jag har en gedigen vetenskaplig bakgrund på docentnivå inom ekologiska och evolutionära frågeställningar. Min praktiska forskargärning är mycket bred och omfattar ekologiska, evolutionära, biosystematiska och molekylärbiologiska studier, och jag har stor erfarenhet av praktisk pedagogik och undervisning inom ekologi och evolution på universitetsnivå. Jag har ett brett intresse av hur epistemologiska frågeställningar kan omsättas i praktiken, och har ägnat omfattande informella studier åt skapelse-evolutionsfrågor som tänkbara modeller för just gränsområdet mellan vetenskapsteori och praktiska tillämpningar av den vetenskapliga metoden.

Vänliga Hälsningar Mattias Larsson"

Är evolutionsteorin bevisad?

Man stöter ibland på personer (se här, till exempel) som trosvisst hävdar att evolutionsteorin inte är vetenskapligt bevisad (underförstått: då är det fritt fram att bekänna sig till vilket tokigt alternativ som helst). Den som uttalar sig så har sällan särskilt bra koll på hur vetenskap egentligen fungerar.

Som diskussionsunderlag, för den som är intresserad av att lära sig om varför evolutionsteorin visst är vetenskapligt bevisad (nästan), presenterar jag här en kort allmän översikt om vetenskaplig bevisföring och hur den bör tillämpas på evolutionsteorin. Om någon vill ha lite mer kött på benen kan vi kanske formera oss kring konkreta exempel.

Den vetenskapliga metoden kan aldrig i strikt mening bevisa någonting. Vad man gör inom vetenskapen är att konstruera olika förklaringsmodeller eller teorier till observerade fenomen, som till exempel att solen och stjärnorna rör sig över himlavalvet, eller att det finns en ofantlig massa förstenade organismer i geologiska sediment som tycks sakna levande motsvarigheter idag. För att räknas som en vetenskaplig modell (vare sig den visar sig felaktig eller korrekt) måste man från modellen kunna härleda specifika förutsägelser som sedan kan jämföras mot observerbara data och på så sätt användas för att testa modellens styrka. Det ska alltså vara möjligt för en teori eller förklaringsmodell att i princip kunna falsifieras. Om en förklaringsmodell är så bred att den skulle kunna förklara alla tänkbara observationer anses den i allmänhet inte framgångsrik utan tvärtom vetenskapligt meningslös (falsifierbarhetskriteriet). En förklaringsmodell som framgångsrikt testas mot ett stort antal oberoende, icke-triviala förutsägelser anses vara mycket stark. Men man kan alltså aldrig vara helt säker på att en förklaringsmodell är sann - bara att den tycks kunna förklara alla observerade fenomen. Vad man däremot brukar anse med stor säkerhet är att en förklaringsmodell som upprepade gånger ger otvetydigt felaktiga förutsägelser är falsk. Var vänlig notera också att förutsägelserna från en vetenskaplig modell inte nödvändigtvis behöver testas genom experiment. Man behöver alltså inte återskapa hela universums historia i laboratoriet för att testa big bang-teorin, eller kunna följa en organism och dess avkomlingar under flera miljoner år för att testa evolutionsteorin. Allt som behövs är att kunna göra precisa förutsägelser från sin modell som sedan kan testas mot något slags observationer av verkligheten.

Evolutionsteorin är en sammansatt teori som består av många olika delar, och vissa av dessa kan anses säkrare än andra. Jag försöker visa det som en hierarkisk pyramid i figuren nedan, där de nedersta nivåernas observationer utgör stabila fundament som kombineras med observationer på högre nivåer. Tillsammans leder de fram till det som utgör evolutionsteorins grundstomme: att organismer (förmodligen alla nu levande organismer inlusive bakterier samt en- och flercelliga djur och växter) härstammar från en enda ursprungsorganism. Notera att denna delen av evolutionsteorin är så väl underbyggd att den anses vetenskapligt säkerställd bortom allt rimligt tvivel - alltså det samma som i vardagligt tal skulle kallas bevisad.

Var och en av nivåerna i figuren stöds av många oberoende observationer som utfaller enligt de förutsägelser som kan härledas från ett evolutionärt scenario. Fossilsorteringen i de geologiska lagren vore helt absurd om man inte antar ett evolutionärt scenario, vilket också stöds av anatomiska och genetiska mönster. Dessa observationer går också på tvärs mot de observationer man skulle förvänta sig enligt exempelvis ett ungjordskreationistiskt scenario enligt bokstavstrogen biblisk modell. Denna konkurrerande modell till evolutionsteorin kan alltså i vetenskaplig mening anses falsifierad bortom allt rimligt tvivel.

Däremot finns det andra gudsmodeller som mer eller mindre låter sig förenas med observerbara data.

Notera också slutligen att den darwinistiska mekanismen (slumpmässiga förändringar nedärvda under selektion mellan generationerna) utgör en styrande förklaringsmodell inom evolutionsteorin som appliceras på ett redan erkänt faktum (organismernas evolution). Det är bland annat detta man avser när man säger att evolutionen är både en teori och ett faktum - och det gäller både så kallad mikroevolution och makroevolution. Det är svårare att direkt testa en darwinistisk mekanism över makroevolutionära tidsrymder med samma säkerhet som vissa andra delar av evolutionsteorin. Men vare sig en darwinistisk mekanism visar sig tillräcklig eller ej för att förklara alla aspekter av evolutionen, så förändrar det inte att makroevolution utgör en (i det närmaste bevisad) realitet.

Evolutionen suger?

..ja hur kunde det gå så här egentligen?

 

Kreationistiskt kranielotteri

Det har kommit ut en vetenskaplig studie, som utgör den senaste i raden av flera vetenskapliga publikationer, vilka behandlar fossila fynd av förmänniskor nära den georgiska byn Dmanisi.

 

I den senaste publikationen beskrivs ett fynd av en ny Homo erectus-skalle, vilken utgör det femte av flera mer eller mindre välbevarade kranier från samma plats. Man tror att dessa fynd representerar individer av samma människoart, vilka har dött under en relativt kort tidsrymd för ca 1,8 miljoner år sedan. Den samlade bilden av Dmanisi-fynden har emellertid lett till en vetenskaplig kontrovers, eftersom skillnaderna i utseende och hjärnvolym mellan dessa individer är så pass stor att några av dem förmodligen skulle ha klassats som olika arter om de inte hade hittats tillsammans. Författarna till artikeln anser att variationen mellan skallarna ungefär motsvarar den variation som finns mellan afrikanska fynd av tidiga Homo-individer som klassas som olika arter: Homo habilis, H. erectus, etc. De hävdar att det är troligare att släktet Homo faktiskt har utgjorts av en enda utvecklingslinje med stor variation inom arten, istället för flera parallella arter. Enligt författarna är variationen mellan Dmanisi-fynden av ungefär samma magnitud som variationen inom nu levande moderna människor respektive inom olika arter av chimpanser.

 

Flera intressanta bloggartiklar nämner Dmanisi-fynden och diskuterar vilka slutsatser vi kan dra av dem; bland annat Joel Duff på Naturalis Historia, som också ger en bra bild av den geologiska kontexten, samt Jim Foley på Panda's Thumb, Adam Benton på bloggen EvoAnth och Darren Curnoe på Live Science. Tidningsartiklar som behandlar detta finns på The Guardian och Daíly Mail.

 

Naturligtvis lockas också den skränande ungjordskreationistiska gamflocken till Dmanisi-fynden som till ett ruttnande kadaver. Kreationisterna hackar desperat  i varje tänkbar vetenskaplig kontrovers  efter någon detalj som de inbillar sig är besvärande för evolutionsforskningen.  För balansens skull måste jag tillägga att det också finns ungjordskreationister som inte hör till gamflocken; jag tänker i synnerhet på Todd Wood - en kreationist med integritet, som också har skrivit om Dmanisi-fynden. På hemmaplan har vi emellertid några ungjordskreationister med förment vetenskapliga ambitioner som aldrig missar ett tillfälle att offentligt blotta sina vanföreställningar om den vetenskapliga processen i allmänhet och evolutionsteorin i synnerhet.

Mats Molén är en naturvetenskapslärare och välkänd förespråkare för ungjordskreationismen, som 2001 fick Vetenskap och Folkbildnings förvillarpris för sin pseudovetenskapliga gärning. Molén förärades denna utmärkelse för sitt magnum opus Vårt Ursprung, vilket är en exposé över vår (icke-)evolutionära historia, i form av klonad kreationistisk gammal skåpmat förklädd till kritiskt tänkande. Molén har emellertid visat att han långt ifrån är en one-hit wonder, utan tvärtom likt få andra har gjort sig förtjänt av sitt förvillarpris genom en riklig och stabil produktion av pseudovetenskap inom nästan varje vetenskaplig disciplin. Den som inte orkar läsa Vårt Ursprung kan studera andra exempel på Mats Moléns förvridna vetenskapssyn på hans webbsida, bland videoinspelade föredrag på föreningen Genesis hemsida, samt förmodligen också på hans skapelsemuseum i Umeå, vilket jag ännu inte har haft glädjen att besöka.

Molén har uttalat sig om Dmanisi-fynden, och om förmänniskornas paleontologi i allmänhet, i Världen idag. Med reservation för att det handlar om en kortfattad intervju så tycks Molén mena att variationen inom dessa och andra förmänniskofynd ryms inom det som utgör något så när normal variation hos dagens människor. Molén: "De här variationerna på skallar finns hos människor även i dag. Men skulle man hitta en sådan modern skalle i en grusgrop skulle man kalla det en apmänniska". "Homo erectus är helt enkelt en människa".

Högstadieläraren och Newtonbloggaren Johannes Axelsson utgör enligt egen utsago (kolla början på podcasten) en avkomma från Mats Moléns pseudovetenskapliga draksådd, då han har tagit Moléns bok som utgångspunkt och riktstjärna för att börja ifrågasätta vetenskaplig konsensus. Nu ska man nog inte lasta Molén alltför mycket för just fallet Axelsson. Envar som har stiftat bekantskap med Johannes Axelssons hemmasnickade version av vetenskaplig objektivitet inser nog att när han väl "testade" evolutionsteorin så var utgången hur som helst given på förhand. I vilket fall som helst är Axelsson inte heller någon blyg viol, utan visar mer än gärna upp sina vetenskapliga tillkortakommanden till allmän beskådan.

Johannes Axelsson har brett ut sig ordentligt i ett blogginlägg om Dmanisi-fynden, där han uppenbarligen fabulerar baserat på tidningsartiklar eller andra källor, utan att ha läst originalartikeln. Axelsson tycks liksom Molén inte bry sig om att försöka sätta sig in i artikelns budskap, utan ägnar sig åt fria fantasier i linje med sin på förhand bestämda uppfattning om att dessa fossil måste ha tillhört vanliga människor. Hela blogginlägget är så fullt av felaktigheter och vilda spekulationer att jag helt enkelt inte kan täcka upp allting i ett svep, utan jag nöjer mig med att belysa själva huvudpoängen.  Axelsson har uttryckligen missförstått betydelsen av den stora variationen som beskrivs mellan Dmanisi-skallarna, och tolkar det felaktigt som att detta innebär att de faller inom ramen för den variation som finns bland nutida människor:

"Man kom fram till att även om Dmanisi-skallarna såg olika ut så var variationen mellan dem inte större än variationen bland moderna människor eller variationen bland schimpanser. Alltså ligger det helt inom ramen för normal variation! När man sedan jämförde med olika fossila arter av tilltänkta mänskliga förfäder från Afrika, fann man samma sak där: Skillnaderna bland dessa var inte heller större än skillnaderna mellan Dmanisi-skallarna. Istället för många olika arter föreslår man därför att det rör sig om en enda art som helt enkelt kunde se lite olika ut – precis som med människor idag. "

"Detta kan alltså innebära slutet för grenarna Homo rudolfensis, Homo gautengensis, Homo ergaster, och kanske också Homo habilis. Alla dessa arter som står beskrivna i läroböckerna skulle då få heta Homo erectus. [Detta kan stämma, och är en av de centrala teserna i den nya artikeln]  Att slå ihop Homo erectus med den moderna människan Homo sapiens är forskarna dock inte redo att göra, fastän alla de drag som kännetecknar Homo erectus förekommer bland nu levande människor. [Här förlorar Axelsson verklighetskontakten] "

"Skapelsetroende forskare har länge sagt det som deras evolutionstroende kollegor nu alltmer instämmer i. Det finns stor variation bland apor, och det finns stor variation bland människor. Eftersom det finns variation bland nu levande individer bör det även ha funnits variation bland dem vi hittar som fossil. Fossilen kan utan problem sorteras in i hundraprocentiga apor och hundrapocentiga människor."

OK - slutfantiserat; dags för en reality check. Om herrarna Molén och Axelsson hade besvärat sig med att kalibrera sina fantasier mot verkligheten [dvs läst originalartiklar och studerat ordentliga analyser av data] hade de kunnat se att chimpanser och nutida människor enligt standardiserade morfologiska kriterier ligger mycket långt ifrån varandra i skall- och ansiktsform. Typiska tidiga Homo-fossiler (Homo erectus etc) utgör tydliga övergångsformer som varken överlappar med chimpanser eller moderna människor, och Dmanisi-fynden ligger precis där de förväntas ligga - alltså blandade med andra tidiga Homo-fossiler. Det enda anmärkningsvärda med Dmanisi-fynden är alltså den stora inomgruppsvariationen som har kunnat knytas till en och samma plats. Chimpanser, Homo erectus-gruppen och moderna Homo sapiens utgör alltså tre diskreta morfologiska populationer; var och en med betydande inomgruppsvariation, men med litet eller inget morfologiskt överlapp mellan de tre grupperna.
 

Figur 4 från Lordikipanze et al. 2013. Fördelningen av olika skallformer hos nu levande chimpansarter (fyrkanter, längst ner till vänster), nu levande människor (prickar, längst upp till höger), samt representativa fossila kraniefynd (asterisker, trianglar, plus, kryss, etc). Plus-symboler utgörs av neanderthalkranier. Axlarna på diagrammet visar mätvärden relaterade till platt respektive utdragen ansiktsform (SC1) samt kraniestorlek och skallform (SC2). Placeringen av fyra av de fem kranierna från Dmanisi (2-5) är indikerad i diagrammet, inklusive bilder av skalle 3 och 5, vilka synbarligen avviker ganska ordentligt från vad som kan räknas som normal variation bland dagens människor. Skallarna avbildade i grafen utgörs av två chimpansskallar (nederst), två Dmanisi-skallar, samt två moderna människokranier (överst).

 Man frågar sig alltså var Molén och Axelsson vill dra gränsen mellan vad som räknas som hundraprocentiga apor och hundraprocentiga människor. Och framför allt: på vilka data baserar de sina påståenden? Jag skulle verkligen vilja se en redogörelse för detta. Nedanstående graf av Nick Matzke från Pandas Thumb visar kranievolymen hos alla förmänniskofossil som hittats fram till år 2000. Grafen demonstrerar med all önskvärd tydlighet att variationen mellan fossilfynd av Australopithecus och Homo utgör ett perfekt kontinuum, med gradvis ökande kranievolym över tid. Grafen visar också hur de olika fossilen har klassificerats i olika släkten och arter. Denna klassificering är naturligtvis ett ganska godtyckligt försök att placera diskreta etiketter på en i grunden kontinuerlig process, även om indelningen också innefattar andra kriterier än bara kranievolym. Om vi skulle bestämma oss för att några av dessa taxonomiska grupper inte längre är giltiga så ändrar det ingenting i sak; det betyder bara att vissa av symbolerna i diagrammet skulle få annorlunda färger och former.

Kreationister hänvisar ofta till enstaka anekdotiska exempel på folk med udda ansikts- och/eller kranieform, eller microcefaliska individer (diskuterade här och här) som ett stöd för att variationen mellan nu levande människor överlappar med förmänniskofossil. Detta är bara ett exempel på att kreationister försöker göra undantagsfallen till norm, och att de inte förmår inta ett helhetsperspektiv när de betraktar materialet. De inser inte heller (eller vill inte inse) betydelsen av hur fossilen är fördelade i tid och rum. Ovanstående graf visar att normalvärdet för kraniestorlek i människans utvecklingslinje har gradvis förskjutits 3-4 gånger (!) under de senaste 2,5-3 miljoner åren, baserat på ett stort antal fossila kraniefynd, och inga enstaka microcefala individer kan ändra på den saken.

Moléns och Axelssons påståenden om att Homo erectus-fossilen representerar människor jämförbara med nu levande människor, samt att det finns en skarp skiljelinje mellan fossiler av människoapor och människor, visar sig alltså totalt sakna verklighetsförankring. Detta illustreras också tydligt av hur kreationister under de senaste decennierna de facto har försökt placera samma kraniefossiler. Jim Foley har gjort en ganska detaljerad översikt över kontroverserna i det kreationistiska lägret rörande tolkningen av morfologin hos olika hominid-kranier. Han har bland annat en summering av olika kreationisters åsikter om vad som är ap- respektive människokranier, och det visar sig vara rena lotteriet - helt vad man skulle kunna förvänta sig av en population intermediära kraniefossiler. Jag har ingen aning om vilka kriterier dessa kreationister har använt för att klassa de olika kranierna, men det vore intressant att höra om det bara handlar om tyckande eller om de har något annat på fötterna.

Sammanställning av olika kreationisters åsikter om specifika fossila hominidkranier. I den vänstra figuren visas på övre raden kranier av moderna människoapor; andra raden utgörs av fossiler som av (nästan) alla kreationister räknas som apor; tredje raden utgörs av kranier vars status är mycket omtvistad, och fjärde raden utgörs av kranier som av (nästan) alla kreationister räknas som mänskliga.

Som synes är det rena lotteriet vilket kranium som klassas som människa respektive apa av olika författare.
Anpassat från Jim Foleys sida på TalkOrigins. Där finns fler detaljer och klickbara länkar till enskilda fynd.





Efter att ha betraktat denna kavalkad av konkreta evidens som tydligt motsäger Moléns och Axelssons teser; kontrastera detta mot Johannes Axelssons kommentarer, karakteriserade av lika delar trosvisshet, aningslöshet och dryghet:
"Mattias. Som vanligt gör du ditt bästa för att minimera skadan och få det att låta som om korthuset står fantastiskt stadig oavsett hur mycket korten måste flyttas runt eller tas bort. Varför inte bara erkänna att detta var ett bakslag? Du får ju tro som du vill ändå.
Du önskar kanske att forskarna aldrig hade uttryckt sig så uppriktigt som de gjorde, eftersom det riskerar att få folk att tvivla på evolutionen. Men varför vill du förresten försvara denna idé? Varför inte följa bevisen dit de leder? Varför streta emot?"

Axelsson har missförstått vad som sägs, genom en blandning av selektiv varseblivning och underlåtenhet att vända sig till originalartiklar, för att istället förlita sig på sekundära källor. Man kan konstatera att vetenskapssamhället faktiskt, till skillnad från Axelsson, följer bevisen dit de leder. Det finns inget i materialet som har presenterats som på något sätt hotar evolutionsteorin. Axelsson kokar inte soppa på en spik, eftersom det till och med saknas en spik till soppan. Det är inte jag som stretar emot, utan Axelsson som med fast monterade skygglappar springer rakt mot sitt förutbestämda mål utan att ens snegla mot de faktiska evidensen. Det finns helt enkelt ingen skämskudde i världen som är stor nog för att man ska stå ut med att bevittna Axelssons totala nakenhet i evolutionsfrågor utan att drabbas av lika delar medlidande och avsmak.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den här typen av insatser utgör normen för hur Axelsson och Molén närmar sig vetenskapliga ställningstaganden som på något sätt berör evolutions- och ursprungsfrågor. De låter sig helt enkelt styras av sin ungjordskreationistiska världsbild mot ett förutbestämt mål, och ignorerar den samlade evidensbilden. Jag tycker mot den bakgrunden att det är motiverat att ifrågasätta lämpligheten hos både Axelsson och Molén som lärare i naturvetenskap - åtminstone om förmåga att tillgodogöra sig naturvetenskapliga fakta utgör ett av lämplighetskriterierna för yrket. Det är möjligt att man kan skilja på undervisning och privatliv (vilket ibland är tveksamt, men den frågan kan vi ta någon annan gång), men den grundläggande frågan om lämplighet sträcker sig bortom arbetsrättsliga regler.

 

Jag hoppas kunna uppdatera det här inlägget med lite material om hur det internationella kreationistsamfundet hanterar Dmanisi-fynden och andra tidiga människofynd, vilket inte heller utgör någon vacker syn.

 

 

 

 

Pheromone Paradise

Har hittat en Youtube-video där några amerikanska college-studenter tolkar vår forskning om hotade insekters bevarandebiologi och naturvård i hiphop-format. Alltid kan den roa någon.





Inom FeroBio-projektet (Feromonövervakning av Biodiversitet) utnyttjar vi sexualferomonernas legendariska attraktionskraft för att studera sällsynta och hotade insekters landskapsekologi. Genom fällor betade med syntetiska sexualferomoner kan vi hålla koll på arter som annars är nästan omöjliga att övervaka - bland annat därför att de gömmer sig i sådana här fantastiska jätteekar:

Här nedanför kan ni se den rara och vackra röda mulmknäpparen (Elater ferrugineus), som annars är så gott som osynlig. Genom att använda fällor betade med dess sexualferomon kan vi på en dag, i en enda fälla, lätt fånga fler mulmknäppare än den mest förhärdade gamla entomolog annars har skådat under en hel livstid. Det är en fantastisk upplevelse att omsvärmas av en flock kärlekskranka, efterhängsna mulmknäpparhanar som lockats till feromonet.

Mulmknäpparens larver är rovdjur som bland annat lever på larverna av en annan fantastisk skalbagge som bor i ihåliga jäteekar: läderbaggen, Osmoderma eremita. Denna praktpjäs har i sin tur ett starkt persikodoftande sexualferomon som avges i stora mängder. Man kan ibland känna lukten av en läderbaggsek flera meter bort. Mulmknäpparhonor attraheras också av läderbaggsferomonet, förmodligen som en signal som indikerar hålträd med god tillgång på läderbaggar.

Med hjälp av fällor med dessa feromoner studerar vi relativt enkelt arternas förekomst över stora geografiska områden. Vi märker och åtefångar dem (se individmärkning indikerad med svart pil), för att följa deras populationsförändringar och hur enskilda individer förflyttar sig i landskapet. Det är ofta långt mellan ekhagarna, och många arter har svårt att anpassa sig till dagens fragmenterade landskap. Det leder till att isolerade populationer ofta dör ut.

Referenser

Svensson GP, Larsson MC, Hedin J. 2005. Feromoner i naturvårdens tjänst: inventering av sällsynta vedlevande skalbaggar med hjälp av dofter. Entomologisk Tidskrift 126(3):109-116.

Larsson MC, Svensson GP, Ryrholm N. 2009. Insektsferomoner i naturvårdens tjänst. Fauna och Flora 104(2):12-19.

Larsson MC, Hedin J, Svensson GP, Tolasch T, Francke W. 2003. Characteristic odor of Osmoderma eremita identified as a male-released pheromone. Journal of Chemical Ecology 29(3):575-587.

Svensson GP, Larsson MC, Hedin J. 2004. Attraction of the larval predator Elater ferrugineus to the sex pheromone of its prey, Osmoderma eremita, and its implication for conservation biology. Journal of Chemical Ecology 30(2):353-363.

Svensson GP, Larsson MC. 2008. Enantiomeric specificity in a pheromone-kairomone system of two threatened saproxylic beetles, Osmoderma eremita and Elater ferrugineus. Journal of Chemical Ecology 34(2):189-197.

Larsson MC, Svensson GP. 2009. Pheromone monitoring of rare and threatened insects: exploiting a pheromone-kairomone system to estimate prey and predator abundance. Conservation Biology 23(6):1516-1525.

Svensson GP, Sahlin U, Brage B, Larsson MC. 2011. Should I stay or should I go? Modelling dispersal strategies in saproxylic insects based on pheromone capture and radio telemetry: a case study on the threatened hermit beetle Osmoderma eremita. Biodiversity and Conservation: 20:2883–2902.

Svensson GP, Liedtke C, Brestein P, Bång J, Hedenström E, Larsson MC. 2012. Chemical ecology and insect conservation: optimising pheromone-based monitoring of the threatened saproxylic click beetle Elater ferrugineus. Journal of Insect Conservation 16:549-555

Musa N, Andersson K, Burman J, Andersson F, Hedenström E, Jansson N, Paltto H, Westerberg L, Winde I, Larsson MC, Bergman K-O, Milberg P. 2013. Using sex pheromone and a multi-scale approach to predict the distribution of a rare saproxylic beetle. PLoS ONE 8:e66149

Musa, Najihah. 2013. Using sex pheromone and a multi-scale approach to predict the distribution of a rare saproxylic beetle. Masters thesis, Linköping University.

Andersson, Klas. 2012. Pheromone-based monitoring of Elater ferrugineus as an indicator for species-rich hollow oak stands. Masters thesis, SLU Alnarp.

Forsmark, Benjamin. 2012.Elater ferrugineus and Osmoderma eremita, a regional survey and habitat requirements on different landscape scales. Bachelors thesis, SLU Alnarp.