Kreationistlogik och försvarsmekanismer

Detta inlägg är en modifierad version av ett ursprungligt inlägg i Newtonbloggens kommentarsfält.

För oss som inte befinner oss i en ungjordskreationistisk tankebubbla är det helt obegripligt hur någon över huvud taget kan ta ett ungjordskreationistiskt förhållningssätt på allvar. Problemet med den ungjordskreationistiska ståndpunkten är att den motsägs av i stort sett varje vetenskaplig observation, och stöds egentligen inte av någon trovärdig empirisk bevisning över huvud taget. Om någon ungjordskreationist skulle vilja slå mig på fingrarna med anledning av detta påstående, så välkomnar jag en konkret dialog och presentation av evidens och orsaksförklaringar som faktiskt kan ge oss en anledning att förändra rådande konsensus. I brist på detta återstår bara något slags psykologisk förklaring, det vill säga att kreationister har en känslomässig bindning till en viss verklighetsbeskrivning som är så stark att man sätter upp nästan oövervinneliga psykologiska spärrar mot alla alternativa förklaringar.

Se beskrivningen av Mortons demon av den forne ungjordskreationisten Glenn Morton:

” But unlike Maxwell’s demon, Morton’s demon doesn’t expend any energy–he gets his victim to expend it for him. He can get his victim to expend massive amounts of intellectual energy figuring out how to convince the world that they are wrong. The victim will spend hours reading supportive books or searching through scientific literature noting only those portions which support the YEC position. And the victim will spend lots of energy trying to convince others to come see things the way they do. Thus, the demon gets its victims to spend energy to help it spread the infection.”

Det är just den enorma diskrepansen mellan tro och verkligheten som verkar vara det grundläggande problemet här. Den typ av vanföreställningar som ungjordskreationister hyser kan inte överleva sådan massiv kognitiv dissonans som blir följden av deras tankemodellers kontakter med verkligheten, utan att det sätter allvarliga spår i deras varseblivning och i själva förmågan att föra ett sammanhängande logiskt resonemang. Att blunda för avvikande data blir en grundläggande del av att närma sig verkligheten. Likt ett svart hål, som genom sin enorma gravitation kröker själva rymden kring sig, så tvingar kreationistens obönhörliga känslomässiga spärrar denne att förvrida sitt eget förnuft för att inte behöva ta ställning till den verklighet som hotar kreationistens vanföreställningar.

Detta tar sig olika uttryck, vilka vi ständigt ser manifesteras på Newtonbloggen och i dess kommentarsfält, liksom på andra forum och i många olika slags kreationistlitteratur. Notera att gränserna mellan dessa olika psykologiska försvarsbeteenden är flytande, och inte minst - det handlar bara om en lekmannamässig systematisering av olika intryck jag har fått:

1. Första försvarslinjen är ”see no evil, hear no evil” – det vill säga man ser inte (eller ignorerar) det man inte vill se. Och skulle man bli uppmärksammad på ett fenomen så att det inte kan ignoreras, så har minnet en tendens att tappa bort det så fort tillfälle ges. Det är slående hur svårt det är att få en kreationist att över huvud taget svara på en konkret förfrågan om något obekvämt ämne.

2. Andra försvarslinjen är en extrem varseblivningsbias och oförmåga att neutralt värdera evidens, så att varje liten obetydlig detalj som tycks stödja den egna föreställningen automatiskt anses trovärdig och betydelsefull, medan allt som talar emot nedvärderas och utsätts för hyperskeptisk granskning. En variant av detta är att fenomen som på något tvetydigt sätt kan tänkas stämma överens med den egna verklighetsbeskrivningen automatiskt tolkas som ett starkt stöd för denna, trots att det kanske stämmer lika bra eller kanske bättre med många olika alternativa förklaringsmodeller.

3. Tredje försvarslinjen är: Försök till varje pris att generellt nedvärdera betydelsen av empiriska observationer, som nästan undantagslöst går emot kreationistens verklighetsbeskrivning, så att dessa inte utgör något hot mot kreationistens föreställningsvärld. Ett exempel på detta är att gömma sig bakom postmodernistiska begrepp och hänvisa till att alla gör ”tolkningar” i enlighet med en på förhand bestämd ”världsbild”. På så sätt kan man vända svart till vitt och hävda att vi utgår alla från samma material, och min ”tolkning” är precis lika rimlig som din, oavsett hur datamaterialet ser ut – det handlar bara om skilda världsbilder. Ett annat exempel är att försöka sopa alla obekväma observationer under mattan genom att göra en artificiell uppdelning mellan ”historisk” och ”operationell (”riktig”)” vetenskap, och hävda att det som hände igår ligger bortom alla möjligheter till kunskap med någon som helst säkerhet. På så sätt kan man svälja vilka rövarhistorier som helst som ska ha inträffat så snart man vänder ryggen till, trots att inget av de spår vi ser idag tyder på att detta förlopp verkar rimligt.

4. Fjärde försvarslinjen: Undvik till varje pris att formulera sin egen ståndpunkt i en konkret form som faktiskt kan hanteras på en likvärdig epistemologisk nivå som alternativa teorier, så att jämförbara evidens kan användas för att antingen stödja eller fälla en viss teori. En modell som inte har någon konkret form kan inte heller angripas.