Jag har i ett annat sammanhang diskuterat vilka egenskaper och vilka beteenden som förtjänar respekt och befrämjar trovärdighet i diskursen. De flesta kan förhoppningsvis hålla med om följande vettiga tumregler:
1) Att vara konsekvent i utvärderingen av evidens och argument; försöka korrekt värdera bevisvärdet hos varje faktum i dess rätta sammanhang, och absolut inte tillämpa olika standarder för den egna respektive andra sidans argument och synpunkter.
2) Att lägga stor vikt vid att ordentligt sätta sig in i andra diskussionsdeltagares ståndpunkter och argument, och möta dem där de faktiskt står i argumentationen. Att inte ställa upp halmgubbar av andras argument i diskussionen, vare sig det görs som ett medvetet retoriskt trick eller genom en alltför slarvig och ytlig analys av vad de faktiskt hävdar. Och aldrig, aldrig, tillskriva folk några ståndpunkter med ledning av vad som sägs, annat än sådant som faktiskt sägs.
Däremot kan det ibland vara motiverat att dra sina slutsatser från vad som inte sägs.
3) Att ha en verklig vilja till dialog, med en genuin avsikt att tränga till kärnan i en meningsskiljaktlighet, och inte gömma sig bakom en dimridå av retorik och obskurantism för att undvika att konfronteras med pudelns verkliga kärna. Om man vill anmärka på logiken i ett resonemang så ska det vara för att klargöra något oklart och gå vidare därifrån, inte som ett slagträ för att platta till en meningsmotståndare eller som en ursäkt för att slå ifrån sig motståndarens argument utan att behöva ta ställning till dem.
Själv respekterar jag andra deltagare i direkt proportion till hur de uppfyller ovanstående egenskaper. Har någon förslag på ytterligare punkter som borde tas med på listan?
1) Att vara konsekvent i utvärderingen av evidens och argument; försöka korrekt värdera bevisvärdet hos varje faktum i dess rätta sammanhang, och absolut inte tillämpa olika standarder för den egna respektive andra sidans argument och synpunkter.
2) Att lägga stor vikt vid att ordentligt sätta sig in i andra diskussionsdeltagares ståndpunkter och argument, och möta dem där de faktiskt står i argumentationen. Att inte ställa upp halmgubbar av andras argument i diskussionen, vare sig det görs som ett medvetet retoriskt trick eller genom en alltför slarvig och ytlig analys av vad de faktiskt hävdar. Och aldrig, aldrig, tillskriva folk några ståndpunkter med ledning av vad som sägs, annat än sådant som faktiskt sägs.
Däremot kan det ibland vara motiverat att dra sina slutsatser från vad som inte sägs.
3) Att ha en verklig vilja till dialog, med en genuin avsikt att tränga till kärnan i en meningsskiljaktlighet, och inte gömma sig bakom en dimridå av retorik och obskurantism för att undvika att konfronteras med pudelns verkliga kärna. Om man vill anmärka på logiken i ett resonemang så ska det vara för att klargöra något oklart och gå vidare därifrån, inte som ett slagträ för att platta till en meningsmotståndare eller som en ursäkt för att slå ifrån sig motståndarens argument utan att behöva ta ställning till dem.
Själv respekterar jag andra deltagare i direkt proportion till hur de uppfyller ovanstående egenskaper. Har någon förslag på ytterligare punkter som borde tas med på listan?
Notera att jag inte anser att hån, förlöjligande och nedsättande omdömen med nödvändighet utgör förkastliga beteenden. Folk som själva ställer sig vid sidan om en respektfull och rationell diskurs trots att de borde veta bättre kan med fördel behandlas därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar