Fossilsortering - första spiken i ungjordskreationismens kista - Del 1

En av de saker som ungjordskreationister jag har samtalat med med inte så gärna diskuterar är sorteringen av fossiler. Det är inte så konstigt, eftersom mönstret av fossiler och andra fenomen i de geologiska avlagringarna effektivt vederlägger det ungjordskreationistiska skapelsescenariot. Detta har varit uppenbart för flertalet geologer i bra mycket mer än hundra år. Fossilsorteringen utgjorde förmodligen en av de första spikarna i ungjordskreationismens kista, och räcker ensamt alldeles förträffligt för att förpassa bokstavstroende tolkningar av den bibliska skapelseberättelsen till historiens skräphög.

Den ungjordskreationistiska retoriken fokuserar emellertid oftast på helt andra saker än fossiler. Ett vanligt slags argument man får höra till leda på Newtonbloggen och från de mest skilda håll utgörs av olika varianter av komplexitets- och designargument, där komplexiteten eller "informationsmängden" hos levande organismer framförs som ett bevis för något slags medveten design. Tyvärr (för kreationisten) så träffar den här sortens argumentation ju helt fel, eftersom design ju inte på något sätt utgör ett specifikt stöd för kreationistens bibliska skapelsescenario på 6 dagar samt 6000 år med syndaflod och extra allt, osv. Jag tycker inte att jag är otillbörligt cynisk när jag konstaterar att om kreationisterna verkligen trodde på sina egna skapelsemodeller så skulle de inte hela tiden följa sådana sidospår. Istället skulle de konfrontera de svåra frågorna och argumentera för sina specifika scenarier, i sådana sammanhang där vi skulle kunna ta ställning till faktiska evidens för eller emot deras modeller. Nej, den mest närliggande förklaringen är förmodligen att deras psykologiska spärrar förhindrar dem att ge sig i kast med en så het potatis (läs berättelsen om Mortons demon och se om du känner igen dig).

De vanligaste ungjordskreationistiska standardmodellerna förutsätter att alla eller de flesta sedimentära avlagringarna har kommit till genom Noas syndaflod. Det innebär att alla organismer och lämningar av organismer som hittas i de geologiska lagren bör ha levt samtidigt och begravts i en enda översvämning inom mycket kort tid - 40 dagar enligt min tolkning av den svenska bibelöversättningen Bibel 2000; 150 dagar enligt andra modeller.

Här presenterar jag lite storskaliga mönster av hur fossilsorteringen har sett ut i vatten och på land, som en inledning till en diskussion om varför det är orimligt att alla världens sedimentlager har kommit till genom Noas syndaflod. Jag tog upp den här problematiken i diskussionen med Johannes Axelsson i podcasten Mellan Svart och Vitt, men vi hann bara avhandla det i någon timme - endast en bråkdel av den tid som ämnet förtjänar.

En pdf med materialet inklusive klickbara länkar till Wikipedia-information kan hämtas här och en engelsk (mer uppdaterad) version här.

Det vore verkligen intressant att få höra hur kreationistiska skapelse- och syndaflodsmodeller förklarar dessa mönster som vi ser i de geologiska avlagringarna. Med förklaringar menar jag alltså just förklaringar jämförbara med den vetenskapliga konsensusmodellen - inte en serie lösa spekulationer.
Varför förekommer till exempel aldrig moderna däggdjur, och särskilt inte den talrika megafaunam som är så framträdande i avlagringarna, tillsammans med dinosaurier? För att inte tala om hominider (människoapor och människor), vilka vi undantagslöst har hittat bara i de allra översta lagren.
Varför hittar vi ingenting av dagens arter, släkten eller ens flertalet familjer och ordningar i de understa lagren av fossilkedjan? Detta var en av poängerna jag försökte få fram i podcast-diskussionen. Jag noterar att ett av Johannes motexempel: sjöstjärnorna, faktiskt inte har återfunnits i kambriska sediment. Varför förekommer trilobiter inte tillsammans med moderna kräftdjur (krabbor och humrar), eller plattfiskar? Och varför hittar vi plattfiskar av typen rödspätta och hälleflundra bara i den allra översta delen av fossilkedjan? Varför förekommer valar aldrig i samma lager som vattenlevande reptiler som ichtyosaurier, plesiosaurier och mosasaurier, trots att de förefaller uppta mycket likartade nischer?
Hur kan de rasande vattenmassorna ha sorterat pelagiska plankton så att radiolarier och foraminiferer förekommer i alla lager från Kambrium och uppåt, medan dinoflagellater och kiselalger bara föekommer i den övre halvan av avlagringarna? Och hur sorterade vattnet alla växter så att blomväxter (Angiospermer) bara hamnade i de översta lagren - inklusive deras pollen?
Varför återfinns vissa grupper med frisimmande, mycket rörliga arter bara i mycket begränsade delar av de geologiska avlagringarna? Pansarhajar i Devon? Mosasaurier bara i slutet av Krita? WTF!!??

På dessa bilder visar jag bara vissa stora huvudgruppers uppdykande och sorti från de geologiska avlagringarna. Här kan man se hur många grupper ganska plötsligt försvinner från lagren vid vissa nivåer när man rör sig nerifrån och upp - vilket sammanafaller med de stora massutrotningarna i jordens historia. Om jag hade fått plats med att visa enskilda arter och släkten och deras placering i kolumnen hade bilden varit ännu mer drastisk. Varje block som motsvarar större huvudgrupper hade då avtecknat sig som ett pärlband av överlappande arter och släkten som gradvis avlöser varandra på ett sätt som vore helt orimligt om allting hade svepts runt samtidigt av en enorm vattenmassa. På de ställen i avlagringarna som motsvarar större massutdöenden hade man då kunnat se hur en stor andel av alla arter (ibland upp till 95%) försvinner, och längre upp kommer gradvis istället andra arter - ofta från helt andra grupper som därefter börjar bli mer dominerande. Ett av de för oss mest närliggande exemplet på detta utgörs så klart av Krita/Paleogen-gränsen (Tidigare kallat Krita/Tertiär-gränsen), kring vilken dinosaurier och väldigt många andra grupper försvinner, varpå moderna däggdjursgrupper börjar uppträda.