Det är inte alltid lätt att skilja vetenskap från pseudovetenskap, eller helt enkelt icke-vetenskap. Om någon gör anspråk på att föra fram en vetenskaplig ståndpunkt, eller verkar i ett vetenskapligt sammanhang, så bör man emellertid kunna ställa visa minimikrav för att ta det på allvar. Här hoppas jag med tiden kunna utveckla allt fler exempel.
Vetenskap är inte i huvudsak en samling av fakta och teorier, utan dessa är produkten av en process eller metod, den vetenskapliga metoden, för att skaffa kunskap om omvärlden, och det är snarare själva denna process som utgör själva kärnan i vetenskapen. Det finns många åsikter om var gränserna går för acceptabel vetenskap, och den som är intresserad av en grundläggande orientering kan kolla på Youtube-kanalen Sisyphus Redeemed för en intressant serie om vetenskapshistoria. Utan att gå in på detaljer i epistemologins utmarker kan man ändå urskilja många gemensamma nämnare för själva processen som är okontroversiella i vetenskapliga sammanhang.
Grundläggande för vetenskapen är att den ska vara evidensbaserad; det vill säga vila på faktiska observationer eller experiment. Ett av de mest utmärkande särdragen för det vetenskapliga förhållningssättet är emellertid hur sådana evidens hanteras i ett större sammanhang. Själva ryggraden inom vetenskapen utgörs av den formaliserade hypotetisk-deduktiva metoden/modellen för hypotestestning, beskriven närmare i mitt inlägg om evidens. Grundläggande för denna metod är att man försöker testa styrkan i sin egen förklaringsmodell, eller skilja mellan alternativa förklaringsmodeller, genom att aktivt närma sig just de frågeställningar där den egna modellen har sina svagaste punkter eller konkret kan falsifieras, eller där olika förklaringsmodeller skiljer sig åt så mycket som möjligt.
I detta förhållningssätt finner man själva essensen av vad vetenskap handlar om. Även om det förvisso är nödvändigt att kunna leverera positiva evidens som stöd för en förklaringsmodell så ligger ofta fokus i minst lika hög grad på modellens luckor eller svagheter. I arbetet med att styrka respektive falsifera förklaringsmodeller försöker man hitta så många beröringspunkter som möjligt med verkligheten och skärningspunkter med alternativa förklaringsmodeller. Det är viktigt att uppmärksamma alla relevanta positiva och negativa faktorer, analysera dem i deras rätta sammanhang, och utvärdera deras betydelse för förklaringsmodellen. En sådan analys bör peka ut potentiella bekräftelse- respektive falsifieringspunkter och använda dessa för att formulera vilken typ av data och vidare analyser som vore nödvändiga för att föra forskningsarbetet framåt. Det kan av ekonomiska, teknologiska eller andra skäl ibland inte vara möjligt att genomföra observationer eller experiment för att testa sina förklaringsmodeller i praktiken. Varje forskningsprogram med några som helst anspråk på legitimitet bör emellertid baseras på att analysera förklaringsmodellers struktur med målet att kunna redogöra för vad som vore nödvändigt för att de skulle kunna relateras till verkliga observationer.
Om man har en grundläggande förståelse för hur legitim vetenskap fungerar i teori och praktik så blir det uppenbart hur vissa förment vetenskapliga aktiviteter brister i många avseenden. I mitt inlägg om evidens tar jag upp en del specifika exempel på hur evidens används felaktigt. Här försöker jag istället ge en bredare överblick over strukturella problem, framför allt rörande hur ungjordskreationismens så kallade vetenskapliga banerförare ägnar sig åt allt annat än vetenskap. Här kan man med fördel jämföra allmänna strategier och metoder hos de ungjordskreationistiska organisationerna med typiska kännetecken för pseudovetenskap som beskrivs i Wikipedia-artikeln.
Om man har en grundläggande förståelse för hur legitim vetenskap fungerar i teori och praktik så blir det uppenbart hur vissa förment vetenskapliga aktiviteter brister i många avseenden. I mitt inlägg om evidens tar jag upp en del specifika exempel på hur evidens används felaktigt. Här försöker jag istället ge en bredare överblick over strukturella problem, framför allt rörande hur ungjordskreationismens så kallade vetenskapliga banerförare ägnar sig åt allt annat än vetenskap. Här kan man med fördel jämföra allmänna strategier och metoder hos de ungjordskreationistiska organisationerna med typiska kännetecken för pseudovetenskap som beskrivs i Wikipedia-artikeln.
En grundläggande egenskap som kännetecknar kreationistsamfundets släpande i vetenskapens kölvatten är dess osjälvständighet. Det finns egentligen inget fristående ungjordskreationistiskt forskningsprogram, även om de stora kreationistiska organisationerna lägger ned stor möda på att skapa en vetenskaplig fasad. Avsikten är att övertyga både sig själva och sina donatorer (den huvudsakliga källan till deras finansiella resurser) att de framgångsrikt bedriver den goda kampen genom att likt David mot Goliat besegra vetenskapssamhället på dess egen hemmaplan.
I själva verket är kreationistsamfundets verksamhet i grunden reaktiv och defensiv, då man ägnar en oproportionerligt stor del av sin verksamhet åt att försöka iscensätta en missvisande kreationistisk vinkling på vetenskapliga data. Kreationisterna förhåller sig i detta avseende till vetenskapssamhället som gravplundrare på jakt efter krimskrams, eller som en flock gamar som kretsar över vetenskaplig produktion av data för att sno åt sig några köttbitar som de anser stöder deras verklighetsbeskrivning. Kreationistsamfundet brukar ofta hävda att "vi använder oss bara av samma data som evolutionisterna, vi tolkar bara data annorlunda". Om ni läser inlägget om evidens och hur de används i förhållande till en vetenskaplig frågeställning, så förstår ni förhoppningsvis hur felaktig en sådan inställning är i grunden. Ett legitimt vetenskapligt forskningsprogram är inte uppbyggt på att passivt sitta och vänta på att evidens ska trilla ner som smulor från ett middagsbord, utan på en aktiv strategi där man aktivt söker upp testbara förväntningar som kan härledas från ens egen specifika förklaringsmodell.
I själva verket är kreationistsamfundets verksamhet i grunden reaktiv och defensiv, då man ägnar en oproportionerligt stor del av sin verksamhet åt att försöka iscensätta en missvisande kreationistisk vinkling på vetenskapliga data. Kreationisterna förhåller sig i detta avseende till vetenskapssamhället som gravplundrare på jakt efter krimskrams, eller som en flock gamar som kretsar över vetenskaplig produktion av data för att sno åt sig några köttbitar som de anser stöder deras verklighetsbeskrivning. Kreationistsamfundet brukar ofta hävda att "vi använder oss bara av samma data som evolutionisterna, vi tolkar bara data annorlunda". Om ni läser inlägget om evidens och hur de används i förhållande till en vetenskaplig frågeställning, så förstår ni förhoppningsvis hur felaktig en sådan inställning är i grunden. Ett legitimt vetenskapligt forskningsprogram är inte uppbyggt på att passivt sitta och vänta på att evidens ska trilla ner som smulor från ett middagsbord, utan på en aktiv strategi där man aktivt söker upp testbara förväntningar som kan härledas från ens egen specifika förklaringsmodell.
En klassisk varningssignal för ett forskningsprogram med typiska pseudovetenskapsvibbar, som också är typisk för, ungjordskreationisternas forskningsverksamhet, är en obalans mellan verifiering och falsifiering. Kort sagt: kreationistsamfundet ägnar en oproportionerligt stor ansträngning åt att enbart försöka bekräfta sina egna förklaringsmodeller (utan att egentligen sätta dem på prov). Man uppvärderar alltså alldeles för mycket data som tycks stödja den egna föreställnignen, och ignorerar sådant som skorrar illa. Samtidigt letar man ensidigt efter förmenta svagheter i evolutionsteorin på ett sätt som gör att man dammsuger litteraturen efter enstaka udda anomalier och alla detaljer som vetenskapen för närvarande inte har någon förklaring till. Här handlar det inte alls om någon balanserad analys, utan man ägnar sig helt åt att sila mygg och svälja kameler när man jämför vetnskapliga förklaringsmodeller med ungjordskreationistiska.
Mycket imponerande arbete du lagt ner här Mattias. Man riktigt känner hur Lampa och Scherman våndas över hur dom skall hantera det.
SvaraRaderaVissa av deras påståenden kan ju dock vara intressanta ändå. Jag tänker då närmast på Lampas käpphäst, kärn GRN som styr arternas kroppsplaner.
Kroppsplanerna ser ju faktiskt ut att knappt ha förändrats alls sedan kambrium och verkar vara en svår gräns för evolutionen att komma förbi. Professor Davidson som Lampa hänvisade till säger också att kärn GRN inte kan förändras med kända evolutionistiska principer. Det där var kanske inga nyheter för er högutbildade människor, men för mig var det en nyhet och fick mig att tänka lite djupare på hur evolutionen egentligen fungerar. Tack för det Lampa. Det fick mig inte att ifrågasätta evolutionen som sådan, men gav en annan bild än den jag hade om hur en lyckad konstruktion kan blockera alla försök till förändring under oerhört lång tid och då ge ett sken av att evolutionen bara fungerar inom olika "slag".
Naturligtvis finns det inget som tyder på att inte även GRN är en produkt av evolutionen, men deras motståndskraft mot den är ändå mycket intressant.
Anders,
SvaraRaderavad gäller metazoer (dvs verkliga djur, till skillnad från flercelliga kolonier) så har vi tre varianter som har existerat enligt fossilbevis. Samtliga existerar idag. De är enskikts-, tvåskikts- och treskiktsdjur. Kroppsplanerna för dessa tre skiljer sig åt, men Lampa diskuterar inte en- eller tvåskiktsdjur. Kanske känner han inte till deras existens.
Enskiktsdjur har inga uttalade kroppsaxlar (och därför inget behov av att definiera sådana). Tvåskiktsdjur och treskiktsdjur definierar kroppsaxlarna med skilda mekanismer. Å andra sidan använder bägge morfogener, dvs diffunderande bioaktiva faktorer för att mediera axelidentiteter - något som Alan Turing spekulerade kring på rent teoretisk grund för 62 år sedan och som har uppmärksammats på senare tid (http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article3811277.ece).
Att använda det begränsade urval av kroppsplaner som vi funnit på jorden som argument för att evolutionära mekanismer inte kan passera vissa gränser är moraliskt tveksamt. Dels hittar vi tre olika GRN inom metazoerna - vad gäller växter och svampar så vet jag inte i detalj hur deras respektive kroppsplaner anläggs, men de anläggs i alla fall inte på samma sätt som treskiktsdjurs. Så, återigen använder fundamentalisterna halvsanningar och rena lögner för att framställa sin bibel i bättre dager än vad den kan på egen hand.
Lampa et consortium svamlar då de talar om GRN, inte så att GRN inte finns - men deras tolkning av forskningsdata kan kallas skev och felaktig - för att hålla tonen civiliserad.
/sake
Tack Sake för att du delar med dig av din kunskap, men uj vad mycket svåra ord, nästan så man googlar på sig. Dom tre varianterna av djur hade jag inte hört talas om tidigare, men det var mycket intressant och man skulle kanske, i ett anfall av närmast patologisk välvilja, kunna läsa in dessa tre som något som iallafall lite i närheten av kreationisternas sk. slag. Fast dom gillar nog inte den indelningen riktigt helhjärtat, då den sätter människor i samma slag som musslor, grodjur och annat som dom nog uppfattar som mindre besjälade varelser.
SvaraRaderaNär Lampa fick mig att läsa lite snabbt om GRN, så fick jag intrycket att ryggradsdjur hade eget definierat GRN, som då gjort deras grundläggande kroppsplanering oförändrad sedan Kambrium, stämmer inte det?
Hej Anders,
SvaraRaderaLampas svammel om GRN är fel på så många olika nivåer. T.ex. hävdar han att en inlåsningseffekt i ryggradsdjurens GRN utgör en oöverstiglig tröskel för att utveckla alternativa kroppsplaner genom evolution, men väljer att inte ta upp att samma GRN redan har givit upphov till många olika typer av kroppsplaner om man bara höjer blicken och tittar på alla våra släktingar bland treskiktsdjuren (triploblaster, som de formellt kallas).
Två väl undersökta fall vad gäller kroppsplaner är däggdjur (ffa mus) och insekter (ffa bananfluga). Bägge dessa organismer bildar identiteter längs den långa kroppsaxeln men hjälp av samma genfamilj, dvs en samling gener som liknar varandra pga gemensamt ursprung. De kallas för Hox-gener . Motsvarande gener uttrycks i både mus och fluga längs med den långa kroppsaxeln, men i och med att de underliggande programmen är olika i mus och fluga så blir slutresultaten olika. T.ex. så bildar musen internt skelett i alla delar av kroppsplanen medan flugan i stället har ett externt skelett i form av ett "skal".
Andra gener i samma familj används för att specifikt reglera olika strukturers bildande - dvs på en nivå där kroppsplanen skall realiseras - bli till något. En sådan gen, Otd i bananflugan, specificerar bildandet av den främre delen av hjärnan. Om man muterar bort funktionen i Otd så bildar inte flugan den delen av sin hjärna. Motsvarande gen hos musen kallas Otx och den har motsvarande funktion i musens hjärnutveckling. Musens Otx-gen kan täcka upp för flugans muterade Otd-gen. Dvs om man uttrycker Otx i rätt del av ett flugembryo utan en fungerande Otd-gen, så kommer den främre delen av hjärnan att bildas. En flughjärna - inte en mushjärna.
Vidare, en annan gensläkting Pax6 är ansvarig för bildande av ögon i både flugan och i musen. kameraöga i musen, facettöga i flugan. Om man gör motsvarande experiment med Pax6 som med Otd/Otx så får man samma resultat. Med musens Pax6 får en Pax6-muterad fluga tillbaka sina ögon, dvs riktiga facettögon - inte musens kameraögon.
Triploblasterna delade tidigt upp sig i två indelningar. Den ena innehåller t.ex. insekterna, den andra t.ex människan. Detta kan vi se i både fossil-, och molekylära data. Dvs det fanns en gång, före den kambriska explosionen, en "ur-triploblastiskt" art som gav upphov till alla idag levande triploblastiska arter. Eftersom insekter och däggdjur hör till olika indelningar, vilket var den uppdelning som skedde först, så är det cirka 600 miljoner års evolution som skiljer musen och flugan åt. Det är därmed fascinerande i sig att generna kan utföra korrekta funktioner tvärs över dessa artgränser i och med det stora evolutionära avståndet.
Så jag anser att jag nu skjutit Lampas påståenden i sank genom att visa att samma GRN faktiskt ger upphov till olika kroppsplaner.
Men, inte nog med det. Om vi flyttar blicken till tagghudingarna (sjöstjärnor, sjöborrar, etc), som hör till samma indelning av triploblasterna som vi gör - dvs de är närmare släkt med oss än vad insekterna är. Så visar det sig att de också har samma Hox-gener i sina respektive genom - men att de inte använder dem i organisationen av kroppsplaner ?!?!??
Detta blir ytterligare en spik i kistan för Lampas argument.
För att summera:
• Samma GRN används bland besläktade arter för att ge upphov till olika kroppsplaner - något som Lampa påstår är omöjligt.
• Olika GRN används bland besläktade arter för att ge upphov till olika kroppsplaner - något som Lampa påstår är omöjligt.
Lampa har helt enkelt fel. Kardinalfel!
På tal om kardinaler så har ju en väldigt prominent ledare inom frikyrkosfären nyligen sett ljuset (pastor Ulf Ekman) och konverterat till katolicismen. Kanske Lampa har fel även angående vilken som är den rätta tolkningen av bibeln och därmed den rätta tron och sanningen? Man måste ju i alla fall säga att ett visst tvivel är berättigat efter Ekmans övergång till en annan klubb.
/sake
Här är länkar till ett par filmer som Lampa et al. skulle må gott av att se. Kanske skulle det gå upp några ljus...
SvaraRaderahttps://www.youtube.com/watch?v=S1t5_iGN0xE&list=UUUHW94eEFW7hkUMVaZz4eDg
och
http://www.youtube.com/watch?annotation_id=channel%3A52668221-0-2677-9689-1a1132f710&feature=iv&src_vid=S1t5_iGN0xE&v=4IlBNJbCzfk
Njut!
/sake