Kreationistiskt kranielotteri

Det har kommit ut en vetenskaplig studie, som utgör den senaste i raden av flera vetenskapliga publikationer, vilka behandlar fossila fynd av förmänniskor nära den georgiska byn Dmanisi.

 

I den senaste publikationen beskrivs ett fynd av en ny Homo erectus-skalle, vilken utgör det femte av flera mer eller mindre välbevarade kranier från samma plats. Man tror att dessa fynd representerar individer av samma människoart, vilka har dött under en relativt kort tidsrymd för ca 1,8 miljoner år sedan. Den samlade bilden av Dmanisi-fynden har emellertid lett till en vetenskaplig kontrovers, eftersom skillnaderna i utseende och hjärnvolym mellan dessa individer är så pass stor att några av dem förmodligen skulle ha klassats som olika arter om de inte hade hittats tillsammans. Författarna till artikeln anser att variationen mellan skallarna ungefär motsvarar den variation som finns mellan afrikanska fynd av tidiga Homo-individer som klassas som olika arter: Homo habilis, H. erectus, etc. De hävdar att det är troligare att släktet Homo faktiskt har utgjorts av en enda utvecklingslinje med stor variation inom arten, istället för flera parallella arter. Enligt författarna är variationen mellan Dmanisi-fynden av ungefär samma magnitud som variationen inom nu levande moderna människor respektive inom olika arter av chimpanser.

 

Flera intressanta bloggartiklar nämner Dmanisi-fynden och diskuterar vilka slutsatser vi kan dra av dem; bland annat Joel Duff på Naturalis Historia, som också ger en bra bild av den geologiska kontexten, samt Jim Foley på Panda's Thumb, Adam Benton på bloggen EvoAnth och Darren Curnoe på Live Science. Tidningsartiklar som behandlar detta finns på The Guardian och Daíly Mail.

 

Naturligtvis lockas också den skränande ungjordskreationistiska gamflocken till Dmanisi-fynden som till ett ruttnande kadaver. Kreationisterna hackar desperat  i varje tänkbar vetenskaplig kontrovers  efter någon detalj som de inbillar sig är besvärande för evolutionsforskningen.  För balansens skull måste jag tillägga att det också finns ungjordskreationister som inte hör till gamflocken; jag tänker i synnerhet på Todd Wood - en kreationist med integritet, som också har skrivit om Dmanisi-fynden. På hemmaplan har vi emellertid några ungjordskreationister med förment vetenskapliga ambitioner som aldrig missar ett tillfälle att offentligt blotta sina vanföreställningar om den vetenskapliga processen i allmänhet och evolutionsteorin i synnerhet.

Mats Molén är en naturvetenskapslärare och välkänd förespråkare för ungjordskreationismen, som 2001 fick Vetenskap och Folkbildnings förvillarpris för sin pseudovetenskapliga gärning. Molén förärades denna utmärkelse för sitt magnum opus Vårt Ursprung, vilket är en exposé över vår (icke-)evolutionära historia, i form av klonad kreationistisk gammal skåpmat förklädd till kritiskt tänkande. Molén har emellertid visat att han långt ifrån är en one-hit wonder, utan tvärtom likt få andra har gjort sig förtjänt av sitt förvillarpris genom en riklig och stabil produktion av pseudovetenskap inom nästan varje vetenskaplig disciplin. Den som inte orkar läsa Vårt Ursprung kan studera andra exempel på Mats Moléns förvridna vetenskapssyn på hans webbsida, bland videoinspelade föredrag på föreningen Genesis hemsida, samt förmodligen också på hans skapelsemuseum i Umeå, vilket jag ännu inte har haft glädjen att besöka.

Molén har uttalat sig om Dmanisi-fynden, och om förmänniskornas paleontologi i allmänhet, i Världen idag. Med reservation för att det handlar om en kortfattad intervju så tycks Molén mena att variationen inom dessa och andra förmänniskofynd ryms inom det som utgör något så när normal variation hos dagens människor. Molén: "De här variationerna på skallar finns hos människor även i dag. Men skulle man hitta en sådan modern skalle i en grusgrop skulle man kalla det en apmänniska". "Homo erectus är helt enkelt en människa".

Högstadieläraren och Newtonbloggaren Johannes Axelsson utgör enligt egen utsago (kolla början på podcasten) en avkomma från Mats Moléns pseudovetenskapliga draksådd, då han har tagit Moléns bok som utgångspunkt och riktstjärna för att börja ifrågasätta vetenskaplig konsensus. Nu ska man nog inte lasta Molén alltför mycket för just fallet Axelsson. Envar som har stiftat bekantskap med Johannes Axelssons hemmasnickade version av vetenskaplig objektivitet inser nog att när han väl "testade" evolutionsteorin så var utgången hur som helst given på förhand. I vilket fall som helst är Axelsson inte heller någon blyg viol, utan visar mer än gärna upp sina vetenskapliga tillkortakommanden till allmän beskådan.

Johannes Axelsson har brett ut sig ordentligt i ett blogginlägg om Dmanisi-fynden, där han uppenbarligen fabulerar baserat på tidningsartiklar eller andra källor, utan att ha läst originalartikeln. Axelsson tycks liksom Molén inte bry sig om att försöka sätta sig in i artikelns budskap, utan ägnar sig åt fria fantasier i linje med sin på förhand bestämda uppfattning om att dessa fossil måste ha tillhört vanliga människor. Hela blogginlägget är så fullt av felaktigheter och vilda spekulationer att jag helt enkelt inte kan täcka upp allting i ett svep, utan jag nöjer mig med att belysa själva huvudpoängen.  Axelsson har uttryckligen missförstått betydelsen av den stora variationen som beskrivs mellan Dmanisi-skallarna, och tolkar det felaktigt som att detta innebär att de faller inom ramen för den variation som finns bland nutida människor:

"Man kom fram till att även om Dmanisi-skallarna såg olika ut så var variationen mellan dem inte större än variationen bland moderna människor eller variationen bland schimpanser. Alltså ligger det helt inom ramen för normal variation! När man sedan jämförde med olika fossila arter av tilltänkta mänskliga förfäder från Afrika, fann man samma sak där: Skillnaderna bland dessa var inte heller större än skillnaderna mellan Dmanisi-skallarna. Istället för många olika arter föreslår man därför att det rör sig om en enda art som helt enkelt kunde se lite olika ut – precis som med människor idag. "

"Detta kan alltså innebära slutet för grenarna Homo rudolfensis, Homo gautengensis, Homo ergaster, och kanske också Homo habilis. Alla dessa arter som står beskrivna i läroböckerna skulle då få heta Homo erectus. [Detta kan stämma, och är en av de centrala teserna i den nya artikeln]  Att slå ihop Homo erectus med den moderna människan Homo sapiens är forskarna dock inte redo att göra, fastän alla de drag som kännetecknar Homo erectus förekommer bland nu levande människor. [Här förlorar Axelsson verklighetskontakten] "

"Skapelsetroende forskare har länge sagt det som deras evolutionstroende kollegor nu alltmer instämmer i. Det finns stor variation bland apor, och det finns stor variation bland människor. Eftersom det finns variation bland nu levande individer bör det även ha funnits variation bland dem vi hittar som fossil. Fossilen kan utan problem sorteras in i hundraprocentiga apor och hundrapocentiga människor."

OK - slutfantiserat; dags för en reality check. Om herrarna Molén och Axelsson hade besvärat sig med att kalibrera sina fantasier mot verkligheten [dvs läst originalartiklar och studerat ordentliga analyser av data] hade de kunnat se att chimpanser och nutida människor enligt standardiserade morfologiska kriterier ligger mycket långt ifrån varandra i skall- och ansiktsform. Typiska tidiga Homo-fossiler (Homo erectus etc) utgör tydliga övergångsformer som varken överlappar med chimpanser eller moderna människor, och Dmanisi-fynden ligger precis där de förväntas ligga - alltså blandade med andra tidiga Homo-fossiler. Det enda anmärkningsvärda med Dmanisi-fynden är alltså den stora inomgruppsvariationen som har kunnat knytas till en och samma plats. Chimpanser, Homo erectus-gruppen och moderna Homo sapiens utgör alltså tre diskreta morfologiska populationer; var och en med betydande inomgruppsvariation, men med litet eller inget morfologiskt överlapp mellan de tre grupperna.
 

Figur 4 från Lordikipanze et al. 2013. Fördelningen av olika skallformer hos nu levande chimpansarter (fyrkanter, längst ner till vänster), nu levande människor (prickar, längst upp till höger), samt representativa fossila kraniefynd (asterisker, trianglar, plus, kryss, etc). Plus-symboler utgörs av neanderthalkranier. Axlarna på diagrammet visar mätvärden relaterade till platt respektive utdragen ansiktsform (SC1) samt kraniestorlek och skallform (SC2). Placeringen av fyra av de fem kranierna från Dmanisi (2-5) är indikerad i diagrammet, inklusive bilder av skalle 3 och 5, vilka synbarligen avviker ganska ordentligt från vad som kan räknas som normal variation bland dagens människor. Skallarna avbildade i grafen utgörs av två chimpansskallar (nederst), två Dmanisi-skallar, samt två moderna människokranier (överst).

 Man frågar sig alltså var Molén och Axelsson vill dra gränsen mellan vad som räknas som hundraprocentiga apor och hundraprocentiga människor. Och framför allt: på vilka data baserar de sina påståenden? Jag skulle verkligen vilja se en redogörelse för detta. Nedanstående graf av Nick Matzke från Pandas Thumb visar kranievolymen hos alla förmänniskofossil som hittats fram till år 2000. Grafen demonstrerar med all önskvärd tydlighet att variationen mellan fossilfynd av Australopithecus och Homo utgör ett perfekt kontinuum, med gradvis ökande kranievolym över tid. Grafen visar också hur de olika fossilen har klassificerats i olika släkten och arter. Denna klassificering är naturligtvis ett ganska godtyckligt försök att placera diskreta etiketter på en i grunden kontinuerlig process, även om indelningen också innefattar andra kriterier än bara kranievolym. Om vi skulle bestämma oss för att några av dessa taxonomiska grupper inte längre är giltiga så ändrar det ingenting i sak; det betyder bara att vissa av symbolerna i diagrammet skulle få annorlunda färger och former.

Kreationister hänvisar ofta till enstaka anekdotiska exempel på folk med udda ansikts- och/eller kranieform, eller microcefaliska individer (diskuterade här och här) som ett stöd för att variationen mellan nu levande människor överlappar med förmänniskofossil. Detta är bara ett exempel på att kreationister försöker göra undantagsfallen till norm, och att de inte förmår inta ett helhetsperspektiv när de betraktar materialet. De inser inte heller (eller vill inte inse) betydelsen av hur fossilen är fördelade i tid och rum. Ovanstående graf visar att normalvärdet för kraniestorlek i människans utvecklingslinje har gradvis förskjutits 3-4 gånger (!) under de senaste 2,5-3 miljoner åren, baserat på ett stort antal fossila kraniefynd, och inga enstaka microcefala individer kan ändra på den saken.

Moléns och Axelssons påståenden om att Homo erectus-fossilen representerar människor jämförbara med nu levande människor, samt att det finns en skarp skiljelinje mellan fossiler av människoapor och människor, visar sig alltså totalt sakna verklighetsförankring. Detta illustreras också tydligt av hur kreationister under de senaste decennierna de facto har försökt placera samma kraniefossiler. Jim Foley har gjort en ganska detaljerad översikt över kontroverserna i det kreationistiska lägret rörande tolkningen av morfologin hos olika hominid-kranier. Han har bland annat en summering av olika kreationisters åsikter om vad som är ap- respektive människokranier, och det visar sig vara rena lotteriet - helt vad man skulle kunna förvänta sig av en population intermediära kraniefossiler. Jag har ingen aning om vilka kriterier dessa kreationister har använt för att klassa de olika kranierna, men det vore intressant att höra om det bara handlar om tyckande eller om de har något annat på fötterna.

Sammanställning av olika kreationisters åsikter om specifika fossila hominidkranier. I den vänstra figuren visas på övre raden kranier av moderna människoapor; andra raden utgörs av fossiler som av (nästan) alla kreationister räknas som apor; tredje raden utgörs av kranier vars status är mycket omtvistad, och fjärde raden utgörs av kranier som av (nästan) alla kreationister räknas som mänskliga.

Som synes är det rena lotteriet vilket kranium som klassas som människa respektive apa av olika författare.
Anpassat från Jim Foleys sida på TalkOrigins. Där finns fler detaljer och klickbara länkar till enskilda fynd.





Efter att ha betraktat denna kavalkad av konkreta evidens som tydligt motsäger Moléns och Axelssons teser; kontrastera detta mot Johannes Axelssons kommentarer, karakteriserade av lika delar trosvisshet, aningslöshet och dryghet:
"Mattias. Som vanligt gör du ditt bästa för att minimera skadan och få det att låta som om korthuset står fantastiskt stadig oavsett hur mycket korten måste flyttas runt eller tas bort. Varför inte bara erkänna att detta var ett bakslag? Du får ju tro som du vill ändå.
Du önskar kanske att forskarna aldrig hade uttryckt sig så uppriktigt som de gjorde, eftersom det riskerar att få folk att tvivla på evolutionen. Men varför vill du förresten försvara denna idé? Varför inte följa bevisen dit de leder? Varför streta emot?"

Axelsson har missförstått vad som sägs, genom en blandning av selektiv varseblivning och underlåtenhet att vända sig till originalartiklar, för att istället förlita sig på sekundära källor. Man kan konstatera att vetenskapssamhället faktiskt, till skillnad från Axelsson, följer bevisen dit de leder. Det finns inget i materialet som har presenterats som på något sätt hotar evolutionsteorin. Axelsson kokar inte soppa på en spik, eftersom det till och med saknas en spik till soppan. Det är inte jag som stretar emot, utan Axelsson som med fast monterade skygglappar springer rakt mot sitt förutbestämda mål utan att ens snegla mot de faktiska evidensen. Det finns helt enkelt ingen skämskudde i världen som är stor nog för att man ska stå ut med att bevittna Axelssons totala nakenhet i evolutionsfrågor utan att drabbas av lika delar medlidande och avsmak.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den här typen av insatser utgör normen för hur Axelsson och Molén närmar sig vetenskapliga ställningstaganden som på något sätt berör evolutions- och ursprungsfrågor. De låter sig helt enkelt styras av sin ungjordskreationistiska världsbild mot ett förutbestämt mål, och ignorerar den samlade evidensbilden. Jag tycker mot den bakgrunden att det är motiverat att ifrågasätta lämpligheten hos både Axelsson och Molén som lärare i naturvetenskap - åtminstone om förmåga att tillgodogöra sig naturvetenskapliga fakta utgör ett av lämplighetskriterierna för yrket. Det är möjligt att man kan skilja på undervisning och privatliv (vilket ibland är tveksamt, men den frågan kan vi ta någon annan gång), men den grundläggande frågan om lämplighet sträcker sig bortom arbetsrättsliga regler.

 

Jag hoppas kunna uppdatera det här inlägget med lite material om hur det internationella kreationistsamfundet hanterar Dmanisi-fynden och andra tidiga människofynd, vilket inte heller utgör någon vacker syn.