Sorteringen av olika fossiler i de sedimentära bergarterna är väl karaktäriserad i stora drag, och kan användas för att testa rimligheten i olika föreställningar om hur sedimenten har deponerats. Mycket av inspirationen och materialet i det här blogginlägget har hämtats från geologen Glenn Mortons arkiverade sidor, vilka är väl värda en genomläsning.
Enligt en biblisk, bokstavstrogen skapelseberättelse (ett av många tänkbara alternativ för hur jorden och livet blev till) så har alla organismer skapats redan under den första skapelseveckan. Enligt den ungjordskreationistiska standardtolkningen skedde detta för ca 6000 år sedan. Det innebär att alla olika slag av skapade organismer (arter, släkten, "baramin") som finns idag har hängt med ända sedan skapelsen (se figur). En del skapade slag har uppenbarligen fallit ifrån med tiden (dinosaurier, till exempel, men vem vet...), men inga nya grupper har tillkommit sedan skapelseveckan. Det innebär att representanter för nutida skapade slag bör ha förekommit under alla delar av syndaflodens skeenden, och alltså bör kunna hittas lite varstans bland sedimenten, oberoende av hur man antar att syndafloden har skett och vad som har orsakat sedimentens tydliga stratifiering. Enligt den ungjordskreationistiska standardmodellen har merparten av jordens sedimentära bergarter deponerats för ca 4500 år sedan under den korta syndafloden som varade mindre än ett år. Meningarna går isär om vad stratifieringen representerar; kombinationer av olika hypoteser inkluderar att den utgör ett kronologiskt skeende under syndaflodens olika faser, altitudskillnader, olika ekotyper, samt vattnets sorterande inverkan. Även om sannolikheten förvisso är låg att individer har fossiliserats så borde man enligt den bibliska skapelsemodellen ha en rimlig chans att hitta representanter för dagens skapade slag oberoende av på vilken nivå av sedimentkolumnen man söker.
Som alternativ till den bibliska skapelsemodellen så kan vi ställa en sekventiell modell, som kan innefatta exempelvis evolution eller någon form av fortgående skapelseprocess under hela jordens historia. Enligt en sådan modell har det skett en gradvis förändring av jordens flora och fauna över (ganska lång) tid. Varje enskild art har en relativt begränsad utbredning i tiden. Enligt den sekventiella modellen återspeglar olika sedimentlager som befinner sig ovanpå varandra något slags utdragen kronologisk process, och den huvudsakliga ordning som fossilerna befinner sig i återspeglar ungefär deras inbördes ordning i tiden, även om den verkliga övre och nedre gränsen för varje art kanske aldrig kan fastställas på grund av en ofullständig representation i fossilkedjan.
När vi studerar verkliga data rörande hur fossilen är fördelade i sedimenten så stödjer dessa observationer otvivelaktigt en sekventiell modell. Sannolikheten för att hitta en art/släkte som lever idag i fossilkedjan sjunker gradvis ju längre ned i sedimentlagren man kommer, oberoende av vilken organismgrupp man studerar. Omvänt gäller också att ju längre ned i fossilkedjan man återfinner en organism, desto lägre är chansen att samma organism ska återfinnas på jorden idag. Den övergripande likheten mellan ansamlingar av organismer som man finner i sedimenten och dagens organismer avtar alltså drastiskt när man studerar sedimentlager på allt lägre nivåer.
Översikt (tematiskt hämtad från Glenn Mortons "Where were the animals at the beginning of the global flood?") som visar vad man kan förvänta sig att hitta i fossillagren givet olika modeller över jordens historia. Enligt ungjordskreationistisk modell så finns det en obruten kontinuitet från skapelseveckan till och med nutid för alla skapade slag som återfinns idag. De blå utvecklingslinjerna i den vänstra figuren är tillåtna, men inte de röda. Ungjordskreationister anser att anser att merparten av sedimentlagren härstammar från en mycket kortvarig syndaflod, markerad i figuren. Man bör alltså kunna anta att organismer som fortfarande existerar i genomsnitt bör kunna återfinnas var som helst i sedimentlagren. Det finns knappast någon anledning att på förhand anta att de som grupp skulle hittas på någon speciell position. Enligt en sekventiell modell avbildad i mellersta figuren (exempelvis evolution eller en serie fortlöpande skapelseakter), då arter och andra organismgrupper har tillkommit under lång tid, så har alla organismgrupper en begränsad utbredning i tid under jordens historia. På basis av denna modell borde varje typ av organism ha en begränsad förekomst både uppåt och nedåt i sedimenten. Faktiska observationer av mönstren av fossiler i sedimenten stödjer otvivelaktigt en sekventiell modell. Varje organismgrupp på lägre taxonomiska nivåer (art, släkte, familj - vilket skulle kunna motsvara "baramin") hittas inom mycket begränsade delar av sedimentkolumnen. Organismer av samma art och släkte som vi återfinner idag hittar vi mestadels i de övre lagren, med en gradvis sjunkande sannolikhet ju längre ned man söker. |
Glenn Morton ger flera konkreta exempel på dessa mönster i fossilsorteringen i sin post "Where were the animals at the beginning of the global flood", med ungefär samma innehåll utan grafik men med referenser i "Fish cause problems for the global flood".
Morton visar fördelningen av alla bekrivna släkten (genus) av fiskar i olika geologiska epoker (data har säkert några år på nacken, så visa siffror kan ha ändrats men mönstret består). Först och främst konstaterar Morton att mycket få organismer någonsin fossiliseras över huvud taget; av 3245 nu levande släkten av fiskar är det bara 408 (ca 12-13%) som återfunnits som fossil från den närmaste geologiska perioden före nutid.
Mortons data visar tydligt hur chansen att hitta nu levande släkten av fiskar sjunker drastiskt ju längre ner man rör sig i de geologiska lagren. Före Jura återfinns inga nu levande släkten. Notera att det råder inte direkt någon brist på olika identifierade släkten i fossillagren; från Devon (ofta kallad fiskarnas tidsålder) finns 524 släkten beskrivna - inga av dessa har återfunnits idag. Alla nu levande fisksläkten (eller vad det nu skulle bli omräknat i baramin) bör ha simmat runt i de devoniska oceanerna, men var finns de i så fall bland fossilerna?
Tidsålder
|
Fisksläkten | Nu levande | Försvunna |
Nutid | 3245 | 3245 | 0 |
Pleistocene | 422 | 408 | 14 |
Pliocene | 416 | 372 | 44 |
Miocene | 496 | 320 | 176 |
Oligocene | 321 | 207 | 114 |
Eocene | 398 | 157 | 241 |
Paleocene | 124 | 53 | 71 |
Cretaceous | 340 | 38 | 302 |
Jurassic | 146 | 5 | 141 |
Triassic | 175 | 0 | 175 |
Permian | 86 | 0 | 86 |
Pennsylvanian | 106 | 0 | 106 |
Mississippian | 163 | 0 | 163 |
Devonian | 524 | 0 | 524 |
Silurian | 57 | 0 | 57 |
Ordovician | 5 | 0 | 5 |
Cambrian | 1 | 0 | 1 |
Morton har också besvärat sig med att plotta hur varje släkte förekommer i enskilda geologiska lager, vilket tydligt visar vilken begränsad utbredning i lagerföljden de flesta släkten har. Notera också återigen att chansen för varje släkte att återfinnas i dagens hav är direkt beroende av vilken nivå i den sedimentära kolumnen som arten har återfunnits i - vilket är absurt om man antar att sedimentlagerföljden inte har någon som helst koppling till kronologisk tidsföljd (bortom det enda år som syndafloden ska ha pågått). Notera att såvitt vi vet ska inga fiskar ha förts med Noas ark, och deras eventuella överlevnad fram till dags dato är helt beroende av andra faktorer.
Den outtröttlige Glenn Morton nöjer sig inte heller med fiskar, utan visar att exakt samma mönster återfinns bland däggdjuren, av vilka alla skapade slag ska ha haft representanter på Noas ark. Mönstret ser exakt likadant ut bland däggdjuren, fast komprimerat till färre lager, eftersom inga däggdjur alls har återfunnits längre ned än Triassiska lager.
Morton uppger följande data för antalet släkten och arter av däggdjur funna i olika lager. Notera återigen att det råder verkligen ingen brist på beskrivna däggdjur i fossillagren - det är bara det att det stora flertalet är av helt andra släkten och arter än idag och vice versa.
Tidsålder
|
Släkten | Nu levande | Försvunna | Arter | Nu Levande | Försvunna |
Nutid | Ej uppgivet | Ej uppgivet | Ej uppgivet | 4631 | 4631 | 0 |
Pleistocene | 830 | 417 | 413 | 786 | 282 | 504 |
Pliocene | 762 | 133 | 629 | 1119 | 67 | 1052 |
Miocene | 749 | 57 | 692 | 2988 | 2 | 2986 |
Oligocene | 494 | 11 | 483 | 1282 | 0 | 1282 |
Eocene | 569 | 3 | 566 | 1819 | 0 | 1819 |
Paleocene | 213 | 0 | 213 | 604 | 0 | 604 |
Cretaceous | 36 | 0 | 36 | ? | ||
Jurassic | 43 | 0 | 43 | ? | ||
Triassic | 4 | 0 | 4 | ? |
Morton har även här gjort en grafisk illustration över hur olika arter av däggdjur förekommer i olika lager. En majoritet av beskrivna arter har bara hittats i ett enda lager, vilket tyder på att hela däggdjursfaunan förändras betydligt mellan olika lager.
Sammanfattningsvis kan man lugnt säga att fossilmönstren i sedimentlagren utgör överväldigande evidens för en sekventiell modell för jordens historia. Återigen: den största prediktorn för huruvida en art eller släkte ska återfinnas levande i nutid är dess placering i olika sedimentlager som den kreationistiska modellen hävdar är helt orelaterad till tidsålder (förutom de skeenden som har pågått under själva syndafloden).
Inom parentes kan man också tillägga att mönstren för många ryggradslösa djur, inklusive trilobiter och diverse skalbärande djur, är ännu tydligare.
Samma sak gäller för de mikroskopiska alger och andra planktoniska organismer som förekommer i fossilkedjan när det gäller hur enskilda arter eller släkten är representerade i olika lager, vilket är extremt väl studerat av petroleumgeologer. Och detta gäller alltså organismer som till större delen är fritt flytande plankton, och alltså borde ha varit extremt benägna att blandas om varandra i en global syndaflod.
Tillsammans med de fossila evidensen finns det fossila kemiska signaturer som stämmer mycket väl överens med fördelningen av fossiler.
Dessa fördelningar kan vi dock titta närmare på någon annan gång.